Idag har jag haft en sån där oförskämt bra dag då jag bara fisit runt i min lägenhet.
Jag övervägde att gå till ica och köpa kyckling och rödlök. Men vädret var så tråkigt och South Parkdvder låg i dvdn så jag låg kvar i soffan istället.
Jag har shoppat bort för mycket pengar på snygga skor och kläder, pratat med mamma i telefon typ 7 gånger och gosat med katterna.
Jag fick ett ryck och städade min garderob, har funderat på hur länge ordningen kommer hålla denna gången, sedan städade jag lägenheten i övrigt.

Jag är helt inne på att måla om i min lägenhet nu, frågan är bara om jag vill lägga pengar på det just nu när det vankas Romresa. Jag vill spara så mycket pengar som möjligt till det.
Men det är ju inte ens säkert resan blir av..
I vilket fall som helst så tänker jag måla mitt sovrum i "franskrevolutionsvit" med en fondvägg i en skarp mörk djungelgrön färg. Det kommer bli kanon.

Men jag vill måla om i mitt vardagsrum med. Jag är så trött på det, det ser så tråkigt ut.
Men jag vet inte vilken färg jag ska ta där, jag funderade på att måla fondväggen svart. Undrar om det kan bli snyggt i mitt vardagsrum. Ibland funderar jag på att bara måla över fondväggen med vitt och måla taket svart, lacka om min tvbänk i svart och lacka om matsalsbordet med.
Jag vet inte. Jag behöver inspiration.

Småfrusen, småfuktig och trött sitter jag nersjunken i min soffa och överväger sängen.
Jag har precis kommit hem från Jimmy, vi har sett Passion of the christ "eftersom det är påsk" och giggedigiggat över saker o ting i livet.
Vi har satt upp mål, resmål, och konstaterat både det ena och det andra.
"Jag vill ha hus"
"Jag med. Med en fin tvättstuga o ett fint kök"
"Jag måste hitta nån att köpa huset till"
"Jag måste hitta nån som vill köpa ett hus till mig"
"Med hemmabiosystem"
"Ja och en jättestor dubbelsäng"
- vi kanske skulle gifta oss?
Nej.

Vissa är man helt enkelt bara god vän med. (inte så bara)
Men vi kom in på det där med att träffa nån och skaffa allt och sånt där och den där tanken som funnits i mig ett tag dök upp igen. Mina två bästa vänner är gravida och allt. Borde inte jag med vara åtminstone i närheten av det livet?

Men min tid är inte inne, jag känner det, vet det och har konstaterat det. Det är dessutom svårt att nå dit ensam.
Och då kommer man återigen in på det där med att träffa nån. Varför är det så svårt? Och varför ogillar man så mycket att vara singel? Varför glömmer man att njuta av det så länge det varar? Är tvåsamheten verkligen det ultimata?
Ibland är det skönt att vara singel och oberoende. Samtidigt är jag inte helt oberoende eftersom jag hela tiden längtar efter närheten till en annan människa. Till en kärlek.
Varje gång jag upplever nåt fantastiskt och jag är ensam så önskar jag att jag hade någon att dela ögonblicket med. Kanske förstärks det av att majoriteten av mina vänner har sin "någon" och jag ofta får höra om det.

Det svåraste med att träffa någon ny och våga ta steget fram att göra det är att man först måste släppa taget om det man en gång hade.
När jag senast träffade någon som fångade mitt intresse, som gav mig fjärilar, så var det något inom mig som sa " men det är ju inte rätt".
Jag tog aldrig steget fram.
Man blir så bekväm med den personen som man en gång släppt in i sitt innersta och som sett allt, vet allt och förstår allt att det är så svårt att tänka sig att någon annan skulle kunna fylla den platsen.
Någonting har jag lärt mig och det är att man aldrig finner någon som spelar samma roll, någon som får en att må likadant eller känna på exakt samma sätt. Däremot kan det alltid bli minst lika starkt.

Jag vet att det som är en huvudsak för mig är att jag med en person ska kunna vara mig själv på alla sätt. Alltid vara avslappnad, skulle kunna vara ful och fet och inte behöva bry mig eftersom han ändå skulle få mig att känna mig vacker. Jag ska kunna vara mitt innersta livfulla jag men framför allt så ska personen kunna få mig att skratta på ett sätt som ingen annan kan.
Jag har redan haft en sån person och nu undrar jag; kommer jag ha sådan tur att jag finner en till?
Och kommer den personen isåfall inte såra mig på alla omöjliga o djupa nivåer som den förra?
Vågar man någonsin ta chansen?
Och slutar man någonsin sakna?

Jag märker nu att mitt skrivande spårade ur lite när jag gick in på ämnet och tankarna far runt på ett sätt som kanske kan misstolkas.
Jag vill poängtera att jag inte har bråttom med varken det ena eller det andra. Egentligen. För jag vet att det kommer så småningom. Allting har sin tid.

Det är skönt med långledigt.
Det är så konstigt. När man tror att man ska bli arbetslös så fasar man inför att inte ha ett jobb att gå till, men nu så njuter man istället av varje ledig stund.
Hade jag varit arbetslös hade jag tyckt att det var jättejobbigt att bara sitta här o uggla, men nu tycker jag att det är rätt gött. Snart bär det av till vän för söndagshäng, och hittills idag har jag bara tagit det lugnt. Kom inte hem från mammi förrän vid tre förvisso, vi spelade spel o fnittrade hela förmiddagen så tiden bara försvann. Vi kan ha så roligt ihop och jag uppskattar verkligen våran goda mor&dotter-relation.
Efter att jag kom hem mådde jag illa, hade lyckats bli åksjuk, förmodligen för att jag klämt i mig massa godis precis innan jag skulle åka bil. (TJOCKIS!)
Men eftersom jag mådde illa lade jag mig i sängen en timme. Sen lade jag mig i soffan istället.
Bekväm söndag!

Jag har faktiskt ångest över allt godisätande som denna helgen har bringat. Särskilt med tanke på att jag inte kunnat träna på ett par veckor. Men jag får ta igen det till nästa helg. Om jag frisknat till ordentligt till dess.
Man lever ju trots allt bara en gång, och inte kan man väl låta låg ämnesomsättning hindra en från att leva gott?

För övrigt hoppas jag verkligen att jag kan hitta ett nytt DH-avsnitt på nätet imorgon. ♥

Jag är i Vrigstad och upplever en riktigt bra påskafton.
Mammi och jag har spelat bort tiden med Worms, och därefter tog jag en lång och härligt solig promenad med Laban.
Mammi håller på och lagar lammsteken som blir lite sen eftersom vi spelade Worms lite för länge. Så blir det när man har roligt!
Idag är jag feberfri och det gör otrolig skillnad på hur jag mår.

Vi har en tradition sen jag var liten att vi barn alltid får leta efter påskägg som mammi gömt någonstans i vardagsrummet. Idag valde jag att utveckla traditionen lite och överraskade därför mammi med att ha gömt ett ägg till henne med! Hon blev så glad, och det var så kul att se henne leta för en gångs skull, och sedan satt vi länge och pratade, åt vårt påskgodis och drack kaffe.♥

Det är bittert att vara sjuk idag. Alla jag känner gör nåt trevligt och speciellt och jag sitter ensam hemma.
Majk tjatar på mig att jag ska komma ut på grillfesten iallafall, och jag vill verkligen! Solen skiner, våren är här!
Det skulle sitta fint med årets första grillfest!
Men jag orkar inte. Det var ett helt företag att klä på mig innan när jag skulle till affären, och promenaden dit och hem tog nästan kål på mig.
Det går i dalar, ena stunden känner jag mig piggare, andra stunden sämre.
Det svider verkligen när någon skriver om hur kul det kommer bli, att jag missar så mycket, att det kommer så många och att jag borde vara med. Det känns lite som att det strös salt i mina sår, och visst det är säkert inte så det menas, men det är så det känns.

Men det kommer fler helger, fler grillfester och fler solskensdagar.
Hoppas jag.

Jag tror inte att jag någonsin gått i sömnen förut. Inte vad jag märkt av. Eller visst att jag ibland varit knappt vaken när jag släppt ut katterna mitt i natten när jag bodde i Vrigstad och visst att jag kan svara på tal i sömnen när jag är mellan sömn och vaket tillstånd. Men aldrig att jag varit med om att jag fakitskt märkt att jag gått i sömnen.
Inatt vaknade jag av att jag trillade i min hall. Jag snavade på en av mina katter och trillade in i mitt skoskåp. När jag trillade var jag i riktning mot mitt sovrum, vad jag varit uppe och gjort vet jag inte och jag kommer ihåg att jag i förvirringens stund undrade var jag gjorde där, och tog mig till sängen och somnade om på en gång igen.

Jag har funderat på det hela morgonen, och kanske är det febern som fick mig att gå i sömnen eller är det min inre oro? Men vad var jag uppe för?
Läskigt är det iallafall och hädanefter ska jag nog låsa bägge låsen i min ytterdörr om nätterna, för säkerhets skull.
Skulle vara jobbigt att famla ut i trapphuset. Och väldigt pinsamt eftersom jag är nakensovare.
Hoppas det var en engångsföreteelse.

Långfredag. Ja. Det kommer bli en lång fredag.
Jag var bjuden på grillfest ikväll men den får jag skippa. Sen kanske Ida o jag skulle hitta på något men eftersom jag är sjuk räknar jag med att ligga ensam hemma.
Jag mår dock mycket bättre, känner mig feberfri och jag vill kyssa den som uppfann Nezerilet!
Lik förbaskat är jag fruktansvärt trött och orkeslös och när jag tänkte att jag kunde trösta mig med internetshopping så kände jag ändå att jag inte orkade. Jag orkar inte ens det. Det får bli ett eftermiddagsnöje.

Nu tänker jag lägga mig i soffan med Movitz och Fredman.
Här ska gosas!

 

Jag brukar alltid säga att kärlek är den bästa medicinen.

I brist på annan, får den komma från mina katter.

Det är första april. Om jag blivit lurad idag vet jag inte men jag har mina teorier. Och jag hoppas innerligt att min kropp bara driver med mig när den ger mig nästäppa, halsont och feber. Jag hoppas att den kanske gör så bara för att imorgon skratta åt mig och utbrista "haha! Se på dig du är inte alls sjuk, jag blåste dig, haha!"
Förmodligen är det inte så.
Typiskt att bli sjuk just som man är långledig.
Det värsta med det är att jag kanske inte kan åka till mammi på lördag. Jag vill hem till mammi!


Apropå första april så tror jag att jag har vuxit ifrån hela grejen. När jag var liten kunde jag springa fram till en främling och presentera mig som Britta eller nåt och sedan skratta för att det heter jag ju inte alls. Roligt? Ööööh...

Idag på jobbet trodde jag att någon drev med mig men det visade sig att jag drev med mig själv.
Vid första frukostrasten försvann mina handskar, det visade sig senare vara Björn som tagit dem i tron om att de var hans, något jag lät bero. Jag hämtade ju nya, men innan jag visste att Björn tagit dem funderade jag på om någon gömt dem för mig som ett practical joke.
Sedan var det så att jag skulle lacka om ett färdigmonterat skåp utvändigt och var tvungen att sätta nåt för öppningen till skåpet så det inte skulle komma in lackdamm. Jag täckte hålet med wellpapp och tejp och sedan skulle jag sätta igång och lacka om skåpet, men gick först på rast och efter rasten kunde jag återigen inte hitta mina handskar. Jag letade i en evighet och insåg till slut att någon verkligen driver med mig.
Efter en stund hämtade jag nya handskar så jag kunde slutföra mitt arbete med skåpet.

Ett par timmar senare när det var torrt och färdigt så tog Björn bort wellpappen och tejpen på skåpet, och vad finner han där om inte mina handskar OCH en tejprulle.
Jag skrattade hejdlöst åt jag faktiskt lyckats tejpa in tejprullen, och funderar över hur jag lyckades med det. Så som jag mått idag så är det väl ett under att jag inte råkade tejpa in mig själv i skåpet.

Så aprilapril på mig själv antar jag.
Kanske är det för att jag är så trött och orkeslös men jag förstår för tillfället verkligen inte grejen med första aprillurerier och lögner.

Nej nu har jag inte tid att sitta här längre. Min Pegasus som heter Peggy Sue flaxar utanför min balkong och väntar på mig. Hon ska flyga mig till Neuschwanstein där Joseph och Adolf väntar. Vi ska dansa fandango, stoppa korv och lyssna på musik.
Här är musikexempel som Joseph förmodligen kommer dra på under kvällen. Den kommer alltid på efter att han fått i sig några flaskor vodka.

Jag har blivit förkyld. Jag gillar inte förkylningar, och jag hoppas verkligen att jag inte är förkyld på lördag för då kommer inte mammi vilja att jag hälsar på. Hon vill inte bli smittad.
Som tur är jobbar jag halvdag imorgon, på eftermiddagen har jag visserligen tvätttid men tänker vila mycket mellan tvättarna fram tills på kvällen då Erik kommer med Boondock Saints 2! Gilla!

Idag efter jobbet hade jag tänkt göra så lite som möjligt och lägga mig så tidigt som möjligt. Men det blir aldrig som man tänkt sig.
Ida smsade när hon var på väg till barnmorskan och det föll sig så att jag for dit som ett skott och var med henne där. Det var väldigt speciellt, dessutom har hennes mage växt märkbart bara sen i lördags!
Men det bästa var att vi fick höra Plupps hjärtslag idag!
Först var det så tyst i hennes mage och i ett par sekunder hade jag en klump i magen av rädsla att hjärtat inte skulle slå, men så plötsligt så var de där, snabba, intensiva och höga.
Jag blev alldeles rörd och tårögd och jag kände hur mitt eget hjärta slog lite extra hårt. Graviditet är så fantastiskt!
Efter att vi varit hos barnmorskan köpte vi potatis och gick till Ida och gjorde potatisgratäng o veggieschnitzel som vi mumsade i oss, drack te och sedan åt vi glass till efterrätt! En helt fantastisk spontan kväll, och nu är jag riktigt jävla trött. Hade tänkt lägga mig direkt men var tvungen att fixa en grej på internet och när jag ändå var online så kände jag att jag var tvungen att skriva av mig om att Plupps hjärta slår.

Men nu ska jag sova som en stock och gosa med mina katter.

ZzzZzzZzzZzz....

Min chef är en bra snubbe han. Idag (strax efter att Marcus sagt åt mig att jag inte kan gå runt o vara bitter, för allt kommer lösa sig) så kom min lille chef Torbjörn fram och frågade om jag skulle kunna tänka mig att jobba ett par månader till. Oh yes! Jag ska ut från lacken och ut till CNC och jobba tvåskift. Lätt att jag kan tänka mig det!
Min mörka bitterhet byttes i ett ögonblick ut till solsken!
Inte nog med det, när jag steg ut genom fabriken möttes jag av just solsken, något som motiverade mig till att ta mig ner på stan för att fixa min internetdosa. En mycket trevlig urmakare (som såg lite ut så som jag kan tänka mig att karaktären och urmakaren Fredman från Fredmans Epistlar skulle kunna se ut) bytte mitt batteri i dosan så nu kan jag betala mina räkningar.

Att en grå och tråkig Tisdag har vänt till en mycket bra dag firar jag entusiastiskt med knäckebröd och oboy!

Luften har plötsligt blivit lättare att dra in.

Idag på radion så hörde jag något om en kvinna som för flera år sen begått självmord. Jag minns inte vem de pratade om för jag lyssnade inte så noga utan hörde bara att hon begått självmord på grund av att hon mådde så dåligt av sina ekonomiska bekymmer.
Man tycker ju att det är hemskt redan där, men sedan berättade de på radion att kvinnan samma dag fått en check på 300 000 dollar. En check som hon inte kände till och aldrig hann känna till.

Detta ger mig dagens motto. Att aldrig ge upp. För om man ger upp kanske man gör det precis innan det vänder och det skulle vara oerhört typiskt.

För mig handlar det väldigt mycket om något jag har svårt att ta just nu. På onsdag är min sista dag på Itab.
De säger att de kommer ringa när de får ta in folk igen men det känns ändå väldigt ovisst för ingen vet när det kan bli. Min framtid är oviss.
Men jag vet att jag klarar det, framförallt på grund av de vänner jag har. För mig är inte arbetslöshet bara en ekonomisk skillnad utan även ett ratande, och framförallt en osäkerhet som man ständigt går med.
Man vet inte vad som kommer hända härnäst.
Men jag tror att det här kommer leda mig till nåt bättre. Så småningom.


Dagens ros vill jag ge till fantastiska Ida. Hon ger mig så bra perspektiv på saker o ting, och för det är jag henne evigt tacksam. En sann vän är den som säger sanningen. Oavsett vad det innebär.



Ibland kan man faktiskt uppleva något som att någon övre helig makt jäklas med en. Jag ville spana in min skattedeklaration på internet idag eftersom den ännu inte kommit med posten.
För att göra det var jag tvungen att logga in med mitt bankID på internet. Dock har jag glömt lösenordet och hittar inte vart jag skrivit ner det. Typiskt.
Jag får iden att logga in på min banksida på Swedbank med min bankdosa, eftersom det kanske fanns en chans att jag kunde hitta koden där, o om inte annat skulle jag kunna göra ett nytt ID.
Men nehepp. Det gick inte, ty batteriet i min internetdosa var slut.
Så jag kan inte ens betala mina räkningar.
Och inte har jag heller en skruvmejsel som är tillräckligt liten för att öppna upp till batteriet i dosan.
Lagom irriterrande.
Någonstans sitter en helig övermakt o skrattar åt mig. Glad påsk på dig då. Din jävel.

Nu ska jag ringa Sophia. O hör sen!

Jag är arg på 3. Deras bekymmer i helgen har gett mig massa bekymmer.
Dock har helgen varit kanon iallafall.
I fredags var det ju tänkt att jag o Ida skulle ha myskväll, men när vi promenerade igenom stationen för att ta oss till centrala delen av stan för o äta så mötte vi Kalle med mustachen.
Kalle med mustachen tyckte inte vi skulle sitta hemma och äta godis, han tyckte vi skulle träffas senare på kvällen på Zebra där det var rockkväll.
Ida och jag kände pirret av vårkänslor och festsug och bestämde oss genast för att det skulle bli en kväll fylld av fest och vin. (I hennes fall alkoholfri cider då såklart)

Vi åt förresten på Harmony, (gamla chabbes) ett ställe som jag varmt rekommenderar.

Efter att vi käkat så blev vi lagom stressade för vi skulle göra oss iordning och vi hade fått tidspress, ty Thomas, Helena, Rasmus och en Emelie tänkte komma förbi och festa med oss. Thomas fyllde 30, något som han firade med en fantastiskt stor svart peruk, som senare på kvällen även lyckades hamna på min hjässa men det tänker jag inte gå in närmare på.
Vi festade, drack, skrattade och hade jätteroligt, och trots att jag inte kände mig helt fräsch eftersom jag inte hade hunnit duscha innan festen så kände jag mig rejält jävla snygg i Idas underbara korsett.

Väl inne på Zebra märkte jag hur blickarna drogs åt mitt håll och visst, jag är van vid att bli inspanad, men inte på det sättet. Jag blev sjukt osäker och funderade på vad det var som var fel. Varför stirrar alla på mig? frågade jag Ida gång på gång. Hon påstår att det var för att det var så snygg jag var. Men det kändes ändå jävligt jobbigt med det eviga stirrandet. Det är fult att stirra!
Nåväl, efter ett tag så lade sig osäkerheten jag kände över stirrandet och därefter hade jag riktigt kul och blev kanske lite väl överförfriskad.

Igår - lördag - upplevde jag en oerhört lugn bakis dag, med en soffa och Brad Pitt.
På kvällen vankades det fest igen, denna gången var det inflyttningsfest hos Erik. Även den festen var fantastiskt rolig. Det var ont om stolar varpå jag satt på en barstol och därmed satt över alla de andra. Jag gillade det och kände mig som den storhövdade drottningen i Alice i underlandet. Erik räckte mig ett stort svärd han hade, och med det satt jag och utbrast "off with his head!" ett flertal gånger.
Igårkväll blev jag inte riktigt lika berusad som i fredags och idag var det bra mycket behagligare att vakna.
Dock har jag inte gjort nåt vettigt idag. Men snart kommer Rasmus.
Vi ska promenixa eller nåt.

Det är sen gammalt att jag och Tisdag inte kommer riktigt överens.
Tisdag tråkar ut mig, gör så att tiden går långsamt och lyckas alltid trampa på mina tår.
Idag var en sån dag då jag verkligen inte orkade med Tisdag. Tisdag gick mig på nerverna.
Men efter några timmar släppte det, förmodligen för att jag blev övertrött, något som resulterade i fnitter, dålig humor och att jag skrattade Tisdag rakt i ansiktet!
Se, jag kan även ha bra dagar när Tisdag dyker upp!
Jag tycker ändå att det är bra att jag bara träffar Tisdag en gång i veckan.

Det är skönt att kunna skratta o le så som idag, även när man går igenom jobbiga tider.
Länge leve skrattet, det spontana endorfinet och hoppet om lösningen.

Det är meningen att jag ska sova.
Det går bara inte. Jag är inte direkt trött än. Eller är jag?
Imorgon får jag veta om de kan behålla mig på jobbet. Om de inte kan det vill jag ta tillfället i akt och sticka härifrån.
Nässjö är tråkigt, jag har fått nog. Jag behöver nåt mer, nåt större nåt mer spännande och tillfredsställande.
Men vart ska jag ta vägen? Jönköping? Räcker det?
New York tack. Det hade suttit fint.

Det finns förresten en man som jag hade kontakt med för flera år sen.
Vi hade bara kontakt över internet för det mesta, men den försvagades för att sakta försvinna och jag hade i princip glömt honom.
Men idag på facebook dök han upp bland mina förslag.
Ibland när man har många gemensamma vänner gör ju facebook så men grejen är den att han och jag inte har några gemensamma vänner. Knappt ens några gemensamma grupper.
Hur kommer det sig att någon från ens förflutna kan dyka upp så plötsligt i en liten ruta till höger utan att man har nåt som binder oss två ihop?
Det är så mystiskt. Facebook är läskigt.
Men nej, jag bryr mig inte om att ta upp kontakten igen.

För övrigt känner jag mig tjock idag för jag glömde träna och har ätit bullar.
Jag hade städotvättdag idag och jag städade ordentligt. Drog ut allt ur skåpen för att torka rent innan jag ställde in allt igen, rensade avlopp, putsade alla fönster o speglar.. Jag gjorde allt möjligt utöver den vanliga städningen som går ut på dammsugning, moppning, dammning och toalettskurning.
Jag var så inne i mitt städande att jag glömde bort tiden och helt plötsligt var klockan halv sju.
Tiden går fort när man har roligt tänkte jag, o  blev lite sur på mig själv för att jag lät mig missa dagens träning. Jag har blivit beroende av den och med tanke på allt gott jag stoppat i mig under helgen så behövde jag den där träningen.
Så jag känner mig tjock idag. Men det ska jag försöka råda bot på imorgon.
Ibland får man helt enkelt låta sig vara lite tjock. Gött.

Adam o Gry på mix megapol diskuterade igår morse vad som är gammelfika och vad som är ungfika.
Gammelfika(o godis) var bland annat dammsugare, hetvägg, emser, käck, fruitmints, gröna marmeladkulor och även mazariner.
Personligen tycker jag inte att mazariner kvalar in till gammelfika, förmodligen för att jag älskar mazariner.
Jag tycker de är smaskens.
Idag började jag fundera på om jag är en tant i en ung kvinnas kropp.
Dels på grund av det här med mazarinerna men också en del på grund av att jag var med i programmet antikrundan igår, steg upp sju idag på min lediga dag, sovit middag med tanken: nå men det här är ju väldans trevligt. Och ikväll är det dessutom säsongspremiär för Så ska det låta! Jag har sett fram emot det jättemycket och tänker fira det med jordgubbspaj och vaniljsås.

Jo just det, jag har börjat kalla ungdomar som ser ut att vara under 20 för ynglingar, pratar med mina katter som om de vore människor och idag när det spelades Ulf Lundell på gymet så blev jag glad över det, eftersom jag tycker att Ulf Lundell har en hel del fina partier.

Dessutom har jag kommit på mig själv med att stöna o stånka när jag fixar o donar med något som är jobbigt och använder tantuttryck som "uppallanta".  (stavas det så?)

Man blir så gammal som man gör sig.

Lustigt att det just nu spelas Canon med Pachelbel i min playlist.
En av mina favoriter bland klassiska stycken.

Hujedamej.

Det är redan helg igen.
Helt plötsligt går veckorna så fort, måste tiden ha så bråttom?
Inte det att jag har något emot att det är helg, verkligen inte, trots att det finns saker med vardagarna som jag gillar med.
Jag älskar helger. Men tiden går bara så satans fort.
Förra helgen var ju fantastisk och jag önskar att varje helg kunde vara lika bra.
Dock kan man inte alltid ha det bra och denna helgen har jag inte planerat något annat än att gå till frisören, bli pank och träna ett par gånger.
Jag är sugen på några glas vin, men vet inte riktigt hur, när och varför jag är sugen.
Det återstår att ta reda på det.

Jag har lovat mig själv att hålla mig till Nässjö i helgen och inte sova borta, eftersom det känns som att jag försummar katterna om jag gör det fler helger på rad.

Jag var på besök hos Ida för lite te och nybakta muffins i tisdags (mumma) och noterade att hon har börjat tjocka till sig. Fint!
Både Ida och Sophia har gått över halva tiden på sina graviditeter nu, och fjärilarna i magen blir alltmer påtagliga.
Spänning, kärlek o förväntan.
Nu insåg jag att det var länge sedan jag träffade Sophia.
Jag måste råda bot på det snart. Innan skrev hon att det snart är ett år sen vi var i Budapest.
Herregud, vad ett år går fort. Allt som hänt har hänt så fort, speciellt de senaste månaderna.
Återigen; måste tiden ha så bråttom?
Nu känner jag att jag vill resa bort igen, men denna gången har jag inte min Sophia att resa med. Hon är den bästa resepartnern man kan ha, hon har sån koll och gillar samma saker som jag.

Jag vill verkligen få resa bort o vara med om nåt spännande och roligt.
Något nytt.

Ser ut som att jag kan vara arbetslös om ett par veckor. Kanske ska man ta sig en resa då?
Den som lever får se.

Herregud vad roligt jag hade!
Jag och Sophia kom på den otroliga iden att låtsas att vi var stenrika och ta in på de lyxigaste hotellet som fanns i New York.
De i hotellreceptionen trodde på oss och under falska namn fick vi ett rum på våning sju. Vi slog oss ner i hissen som var inredd som ett barnrum och började fara uppåt, något som var riktigt läskigt, för hissen snurrade runt samtidigt. Inte på det behagliga sättet som det där utkikstornet på Liseberg utan bra mycket fortare.
Jag blev så snurrig att jag damp ner i en barnsoffa och slog sönder en Bacard Breezer.
"Åh nej!" utbrast Sophia. "Om vi spiller överallt kommer de fatta att vi inte är rika ju!"

Dock upptäcktes det inte att det var vi som spillt och vi bytte om.
Jag hade en svart-gul-grön-vit klänning i ett blommigt mönster med svart tyll under och mina favoritpumps.
Det var dags att fira nyåret! Vi hamnade på en fest på en båt en liten bit från hotellet där vi slog klackarna i taket med Peter Jöback. Vi skålade och hurrade och därefter skulle Peter med på efterfest på översta våningen på hotellet vi bodde på.
Vi drog dit, steg in i hissen och just som jag skulle nypa i Peter Jöbacks rumpa vaknar jag av en meddelandesignal från min mobil.
Det var dags att stiga upp. Jävlar.
Jag hade ju roligt i drömmarnas värld.