Idag har jag varit uppe med tuppen igen efter en lång kväll med underbara vänner, många skratt och gott vin!
Trots att jag inte lade mig till sängs förrän runt tre inatt så var jag uppe klockan åtta och fixade och donade.
Jag sov hos min kär mor inatt, så satte på kaffe och gjorde iordning så att det skulle vara mysigt för henne att stiga upp. Strax ska vi ut på en morgonpromenad i vackra Vrigstad!

Igår vistades jag i La Residence a´la Geson/De La Cruz borta på gästgivaregatan.
Varje gång man placerar sig där har man lika trevligt men igår var det fantastiskt.
Salongsberusade och fnittriga kommenterade vi oss igenom melodifestivalen som började oslagbart när Sylvester Stallone önskade lycka till till Kristine och "Mens".
Därefter sågade vi de låtar vi hatade och hyllade de låtar vi gillade. I mitt fall var det inte så mycket att tycka om, men ett par favoriter i skithögen hade jag ändå.

Efter melodifestivalens slut blev det någon konstig feelgoodfilm med Adam Sandler och Drew Barrymore (som alltid spelar samma tjej i alla filmer men bara med olika namn. Ingen mångfald där inte!)
Filmen var förutsägbar och ful, men lagom roande. Efter den blev det en Jean-Claude Van Damme-film.
Lika förutsägbar den, och ja, vi fnittrade oss igenom filmerna med och snackade mest om annat.
Enda gången jag faktiskt var fokuserad på tvn var nog i början av Jean-Claude-filmen när man fick se hans rumpa.
I övrigt var det mest lådhållning och lådvin som gällde.
Jag måste fara dit o hälsa på oftare!


Nu var det dags för promenad. Yes!

Jag vet inte riktigt om jag gillar att vakna klockan sju de morgnar jag är ledig.
Idag var jag envis, jag ville verkligen somna om. Inte för att jag var trött, nej jag vaknade upp piggare än någonsin, utan för att jag vet att jag kommer vara upp sent idag och med min dygnsrytm så börjar jag gäspa klockan fyra.
En fördel med att vakna så tidigt är det ljuva lugnet, den härliga morgonluften och det fantastiska morgonskenet som strålar utanför mitt fönster.
Dessutom så hinner jag ju springa ner till gymet en sväng och träna ett par timmar.
Det får bli extra mycket kaffe idag, och ikväll när jag fått i mig ett par glas vin så kommer jag nog bli pigg och härlig!
Och som sagt tänker jag ju träna, och det är ju en energyboost som heter duga!
Inte för att det just nu känns som att jag skulle behöva en boost...

Igår fann jag ett citat av fina Nanne Nyander.

"Life isn´t about how to survive the storm, but how to dance in the rain."

Dagens motto. Indeed.

Jag har haft en riktigt strålande fredag.
Har varit och hälsat på Brandon, modellat i några timmar o snackat väldigt mycket.
Tavlan är nästan färdig nu, och den är fantastisk!
Jag väntar med förväntan på att få se det färdiga resultatet!

Brandon är en människa som alltid får mig att må bättre, o får mig att känna den livslusten och äventyrslängtan jag alltid borde bära inom mig. Denna veckan har jag varit väldigt "låg" men några timmar i hans studio botar det mesta.
Det är också ganska fascinerande hur jag, i hans närhet, kan gå runt i bara trosorna, hänga, o bara umgås utan att jag tänker på det. Jag glömmer bort min nakenhet och när vi fick bråttom till tåget så var det nästan att jag glömde att jag kanske borde dra på mig kläderna igen!



Jag kom hem för ungefär en timme sen och nu ska jag bege mig iväg igen till fröken Q.
Vad säger man till någon som just förlorat en av sina bästa vänner till döden?
Finner inga ord, så jag tänker bara ge henne min närhet.
Ibland räcker det när en vän bara finns där hos en i svåra stunder.

Städsöndag.
Jag började dagen med en promenad, därefter drog jag användning av min tvätttid och passade på att städa eftersom det aldrig blev av igår.
Igår var jag lat, men det har jag tagit igen idag, har städat hela lägenheten och snart tänker jag ta mig ner till gymet för att rensa tankarna med svett.

Det vankas en speciell fest som jag planerar att gå på, men så fick jag höra att en annan person som jag undviker ska dit, och jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag strunta i festen för att slippa personen i fråga och därmed missa en kväll med alla andra människor som jag tycker om eller ska jag gå och hoppas att han låter mig vara ifred?
Jag går nog. Jag får väl vara tydlig med att jag inte vill ha honom svansandes efter mig. Även om det känns elakt.

Det finns många saker man undviker för att man känner att det är något man mår dåligt av eller tycker är obehagligt, och när man vet att det snart kommer stå där, det där faktumet, mitt framför nosen på en så går man runt som på nålar och mår dåligt över det i förväg. Hoppas in i det sista att det ska försvinna.
Man kan ju inte alltid undvika det som är jobbigt, man kan inte alltid låtsas som att det man inte tycker om inte existerar, men ibland kanske det är lättare att se sanningen i vitögat för att komma över det som är jobbigt.
Dock ogillar jag när människor vet att man mår dåligt av en sak och ändå slänger fram det där, mitt framför nosen på en, utan medkänsla eller eftertänksamhet. "Varför tänka på andra när man kan tänka på sig själv?"
Så mycket jag har hållit inne med för att inte andra ska må dåligt trots att det är saker jag inte vill hålla inne med eller undanhålla.
Ibland funderar jag på vad det tjänar till när man inte känner att man får ut något av det eller ett uns tillbaka för det man gör för någon annan.

Hur undviker man någon som hela tiden står där framför en varje dag?
Hur kommer man ifrån? Vart ska man ta vägen när man inte längre vill finnas kvar där man står?

Nu tänker jag som sagt ta mig ner till gymet. Om ett par timmar kommer jag vara mycket klarare i skallen.

Gårdagskvällen blev förträfflig.
Filmen var bra, fin och roande, likaså sällskapet!
Efter bion drog vi in oss på coffehouse by george där det för min del blev varm choklad, och ooh vad god deras varma choklad var! Med grädde på toppen och lite chokladsås! Gottigotti!
Därefter åkte vi bort till Ibis, satt där en stund, o for därefter på en del roande omvägar hem.

Väl hemma lade jag mig direkt. Kände för att ringa mammi eftersom hon ringde under bion o när jag ringde upp efteråt men egentligen inte hade tid att prata så lät hon nedstämd. Min mammi. Förmodligen var hon bara trött men man känner ju ändå inom sig att man vill försäkra sig om att allt är okej. Men eftersom jag kom hem vid tolvslaget så vågade jag inte ringa utan ska ringa efter melodikrysset idag. Man ringer aldrig min mammi mellan 10 o 11 på en lördag. Man får ju inte störa i melodikrysset.

Jag har varit vaken sen 8, men har knappt sovit egentligen sen klockan 4. Jag vaknar hela tiden, en gång i kvarten ungefär o vid 8 så bestämde jag mig för att ge upp sovandet.

Jag är sugen på att träna idag med, men tänker hålla mig tills imorrn. Idag blir det städning som gäller.
Ikväll kanske jag tar mig in till jönköping igen, för lite vin, härligt umgänge o utgång, men får se om jag orkar. Kanske bara stannar hemma o tar det lugnt för mig själv.
Det beror på vad jag känner för sen.

Ibland är livet riktigt härligt.
Jag började dagen med en timme i soffan tillsammans med en trogen dvd alá sex and the city och därefter tog jag mig ner till gymet och tränade stenhårt i två timmar. Det var det bästa träningspasset jag haft på länge, och det var verkligen välbehövligt, jag är så mycket piggare nu!
Idag klev det in en person på gymet som jag inte trodde att jag skulle se igen. Varför vet jag inte, vi bor ju i samma stad, jag antar att det är lätt att glömma någon när man inte har dem addade på facebook o msn.
Jag funderade på om jag skulle tycka att det var jobbigt eller om jag skulle välja att inte bry mig, jag valde att inte bry mig och nickade lätt till honom i nån slags hälsning.
Frågan är hur man beter sig mot en sån person. Egentligen.

Ikväll blir det bio och coffeehouse by george med tre fantastiska människor.
Detta är en såndär fantastiskt härlig fredag.
Jag strålar ikapp med solen idag.

Låten som ljuder för tillfället

Armbryterskan Heidi Andersson gives blowjob. Glasblowjob.

Björn Ferry, ett namn som för mig är ganska nytt, jag har inte hört talas om honom innan OS, har tydligen en konstnärlig ådra i sin sportsliga kropp.
Han har skapat en vas, gjord i glas som hans flickvän Heidi Andersson har blåst.
Vasen som kostar ynka 2500 kronor är ett konstverk som han kallar Pillesnas i vas.
Och ja, den är precis vad det låter som.
Det är en hög klassisk vas med en röd glaskuk som reser sig i mitten av vasen.
Hur man kommer på iden att först göra en vas, sedan låta sin flickvän agera glasblåsare och därefter även utforma den efter en 20 centimeters stor kuk är dock något jag inte ännu kommit på.
Jag måste ändå säga att jag gillar den. Den är ju faktiskt ganska fin. Det är en fin pillesnas i vasen, och iden är ju onekligen spännande.
Jag hade dock inte använt den till blommor. Kanske vita rosor isåfall, men dess huvudsakliga användningsområde hade nog varit godisskål. Fylld till brädden med polkagrisar eller popkorn hade den varit perfekt på mitt soffbord.
Jag vill ha en sån. Synd bara att den är så dyr.

Men fin, det är den!

Är det inte konstigt att man alltid vill ha det man inte kan få?

Hela veckan har jag längat efter en kväll då jag verkligen inte behöver göra någonting utan bara kan komma hem o slänga mig i soffan, sluta tänka ett tag o bara ta det lugnt o slappna av.
Torsdagskvällen kom och med det min möjlighet till lugn o ro, utan att behöva känna tidspress för att jag måste lägga mig i någorlunda tid.
Men nu sitter jag här och känner inte längre för att sitta ensam i soffan o skita i omvärlden.

Hela dagen har jag bara velat komma hem, jag har verkligen kännt att jag behövt ensamheten men nu när jag är ensam så önskar jag att jag inte var det.
Jag är en sambotjej, jag har aldrig varit det så kanske är det dumt att påstå att man är något man inte ens testat på, men jag längtar faktiskt efter att kunna komma hem o slappna av i lugn o ro utan att behöva umgås med någon, utan ändå alltid ha någon där.
Att alltid ha någon där i andra änden lägenheten, intill sig, eller mittemot utan krav på att vara social eller så utan bara slappna av. Bara finnas.
Det känns som att det sättet att umgås bara kan bli av med en sambo.
Att se på tvprogrammen ihop innan man somnar, att ha någon att laga mat till, eller att bara småprata med om ingenting.

Jag har ju kompisar att umgås med men det är inte samma sak. Det är ett helt annat krav på det sociala när man umgås med vänner och man känner sig inte på samma sätt.
En sambo är ju ändå en del av sitt hem, så då känner man sig ju hemma... Eller? You tell me...

Jag sitter o överväger om jag ska bege mig till en vän eller bjuda hem någon men jag tror jag låter bli.
Jag vill ju trots allt bara vara hemma i lugn o ro. Bara inte ensam.

Hela dagarna på jobbet så lyssnar jag på radio.
En låt som spelas väldigt ofta är "Fight for this love" med Cheryl Cole.
Det är en låt som jag tycker jättemycket om och alltid sjunger med i trots att det inte ens är min typ av musik.
(Börjar min delikata musiksmak påverkas av radion?!)
Jag har iallafall konstaterat att låten är ironisk.
Från första början tyckte jag det var fint att hon sjöng och i mitt romantiska inre såg jag framför mig hur hon sjöng låten för sin man; Ashley Cole, en av mina favoritfotbollsspelare i Chelsea.
Jag är så naiv o romantisk.

Anledningen till att den på något sätt är ironisk är att Cheryl nu har gett upp sin fight för deras love, efter att fått färska nyheter om att hennes man skulle ha haft en del otrohetsaffärer.
Hon vill inte ens diskutera saken utan har redan lämnat honom och det kan jag förstå.
Men svårt att sjunga fight for this love när man gett upp den.


Dagens idiot: Ashley Cole. Vad fan, en sekreterare från Liverpool? Det är lågt.
Och varför i hela friden är man otrogen när man har en fru som Cheryl Cole?
Kolla på henne, hot damn!

Finns det trogna män?

Jag har just lagt på efter en o en halv timme i telefon med min gamla vän Lina.
Vi har inte pratats vid i telefon på evigheter men pratar med varann som om vi gjorde det varje dag.
Vad jag saknar henne och jag känner verkligen för att bara springa ner till tågstationen och sätta mig på första bästa tåg till Gävle.

Kom hem till Småland Lina! Fan vad roligt vi ska ihop när du kommer ner!
Vi, min balkong och en back öl, det är allt som behövs för att vi ska ha en oförglömlig kväll!
I sommar blir det Gävle för min del, det kommer bli så rackarns kul!

Jag hann inte med nåt av det jag skulle göra ikväll men äh.
Nu går jag o lägger mig istället så jag orkar med jobbet imorrn.
För tillfället tar det mer på krafterna än vanligt.

Nightynight.

Lögnen. För vissa så simpel o lätt att förkunna, men för andra så svår att glömma.
När är det egentligen okej att ljuga?
En vit lögn kan vara ofarlig men vart går gränsen?
Och vart går gränsen till mytomani?

Jag har kommit till den punkt då jag inte längre tror på något av det som sagts i ett visst sammanhang, just för att jag ser hur personen ifråga ljuger så fruktansvärt för andra.
När sanningen är på väg att titta fram täcks den snabbt över med en ny lögn och så fortsätter det. Sanningen kommer alltid fram till slut, hur många övertäckande nödlögner man än lyckas komma på.
Att fortsätta ljuga när man kan berätta sanningen och utgå ifrån den är ju bara dumt.
Jag kan förstå att man är rädd för sanningen för den kan göra väldigt ont när den når fram men när den väl gjort det, så finns det inte längre någon hemsk lögn som befaras avslöjas. När man då tagit sig igenom den smärtan sanningen har orsakat kan man ju bara blicka framåt, mot ett ärligt liv.
Nu är det ju för sent för vissa sanningar att titta fram och på sätt o vis hoppas jag att de aldrig gör det.
Men jag tror att den envist kommer finna sin väg till slut och då kommer man ångra att man inte sa som det var från början.
Men det är nog försent nu.

Men att komma med fler lögner är bara som att gräva sig djupare ner i avgrunden.
Sluta ljug från o med nu, så kommer allt bli lättare!

Man kan skratta, leva livet och ha allt man någonsin drömt om, men så länge man har sina tankar hos någon som inte är med så är det inte det ultimata. Man kommer aldrig känna att det är till 100%.
Därav kan man fundera på andras beteende, andras handlingar och vad det är för tanke som egentligen ligger bakom.
Oftast är det tanken på någon.

Pålitlighet, finns verkligen det och kan man finna det emellan människor?
En vän till mig har blivit sårad efter att ha litat för mycket på någon som hon inte skulle ha litat på.
Mina ord till denne är att min vän ska hålla sig borta ifrån den personen som uppenbarligen inte förtjänar någon tillit överhuvudtaget, och jag tycker att det är konstigt att min vän överhuvudtaget vill ha kvar personen i sitt liv.
Men så ser jag tillbaka till mig själv, mina egna val, min egna naivitet i min historia. Jag minns vänners varnande ord, vänners åsikter men när man är i smeten så ser man inte klart.
Hur många chanser är en människa värd? Och kan man verkligen lita på att personen alltid är ärlig?
Jag ger alltid folk för många chanser, och jag inser det först när jag ser vänner göra samma sak mot andra som inte förtjänar det.
Men man vet alltid bäst själv vad man vill göra, vem man vill få tillit till, och vem man vågar chansa på.
Ibland måste man bara ta chansen.
Frågan är bara hur många gånger det ska ta innan man aldrig mer vågar ta den chansen.

Nu har jag sansat mig lite efter min förvåning a´la Dolph o Wolff.
Men vill fortfarande se klippet igen eftersom jag knappt hörde nåt från tvn på festen.
Inatt när jag publicerade mitt senaste inälgg o tog med min statusrad på facebook hade jag med kommentarerna med, något som jag valde att ändra nu på morgonen.
Det var Ida som kommenterat och som tror att jag blev alldeles till mig för att jag är kåt på Dolph Lundgren och Rikard Wolff. Hon tror man är kåt så fort man tycker om nånting i princip och jag vill bara poängtera; Jag är inte kåt på nån av dem. Dolph Lundgren är jag inte så intresserad av överhuvudtaget, det är mer att han på sistone har fått ta del av några interna skämt, då jag insett att man verkligen borde ha en man som han till att försörja o försvara en.
Och grejen med Rikard Wolff är att jag gillar hans stämma och en del av hans låtar, något som jag nyligen "upptäckte". Och ja... Han verkar vara en väldigt spirituell person.

Nog om det.

Jag hade, som tidigare skrivet, jätteroligt igår, men är tacksam att jag valde att åka tidigt, det är alltid skönast att vakna i sin egna säng!
Det var tänkt att jag skulle gå ut på Zaragon men höll mig till hemmafesten då jag tyckte den var roligare.
Hanna följde mig sedan till tåget och vi pratade mycket, om allt som skett på sistone, allt vi hoppas på ska ske och så det gamla vanliga; frågeställningen till varför vi faktiskt inte umgås mer med varann.
Men det ska vi nog försöka få ändring på nu! På riktigt.

För övrigt är jag bekymrad över mina egna nattliga drömmar. På sistone har jag drömt om katastrofer som tett sig på olika sätt och inatt drömde jag om mord. Inte bara ett, utan flera. Hade drömmen haft en titel hade den hetat "100 tips på hur du mördar någon brutalt".
Det var otäckt, och jag funderar på vart det kan komma ifrån att man drömmer en sån dröm. Jag såg ju ingen skräckfilm igår...?

Jag är hemma efter äventyr ute i stora staden jönköping!
Först mötte jag Sophia för en kaffe och foccacia på Coffehouse by George och därefter bussade vi iväg till Hannanosen!
Där blev det vin tillsammans med både nya o gamla bekantskaper, allihop mycket trevliga och kvällen var i sitt esse.
Vi hade melodifestivalen på i bakgrunden och jag började propagera om Dolph Lundgren.
Jag berättade för en kille på festen att jag ville gifta mig med Dolphie, för då skulle han kunna försörja mig, försvara mig och sjunga för mig. Fantastiskt! Han diskuterade då Dolphies hårda yttre och jag konstaterade att man måste ha ett hårt yttre ibland för att försvara sitt mjuka inre. Precis som läderbögar med mustacher. Hårt yttre. Mjukt inre.
Därefter insåg jag att Dolphie skulle bara perfekt som just en sådan!
Bara en kort stund efter att jag sagt detta dyker han, inte helt oväntat, upp på tvn. Nåt som dock var oväntat var att han faktiskt var läderbög! Och han hade en mustach! En blond mustach! Ännu mer otippat!
Just som jag tror att det inte kan bli bättre så dyker HAN upp.
Mannen, bögen, konceptet - Rikard Wolff.
Jag bara gapade o pekade, struntade i att det var så många människor på festen som inte kände mig och som förmodligen inte förstod min reaktion.
Dolphie o Wolffie. Tillsammans på tv.



Den som känner mig känner också till min besatthet kring Rikard Wolff som växt fram på sistone och den som känner mig vet också att jag blev lite småkär i Dolph Lundgren efter hans första framträdande i melodifestivalen.
Därav deras betydelsefulla karaktärer i det som jag skulle kalla min egna stat enligt ett tidigare inlägg.
Jag berättar inte så mycket om det där, men ändå..
Det tog jättelång tid för mig att släppa det där med Dolphie och Wolffie tillsammans och jag har fortfarande inte riktigt släppt det. Det var fantastiskt.
Jag hoppas verkligen att det kommer komma upp på youtube, för jag vill se det igen.


Det har varit en fantastisk kväll trots att jag valde att avsluta den tidigt o ta tolvtåget hem. Men det gjorde den nästan ännu bättre. Man ska ju trots allt sluta när det är som bäst.

Sen klockan halv sex imorse har jag vaknat tre gånger fram till klockan nio då jag valde att inte försöka somna om igen.
Varje gång jag vaknat har jag vaknat med en klump i magen. Med en känsla av att något är väldigt fel.
Jag minns inte vad jag drömde och vet inte vad det kan vara som är fel.
Har jag glömt nåt viktigt? Eller har det hänt nåt?
Om det nu är en befogad klump i magen så får jag nog reda på vad det är innan dagens slut.
Men förhoppningsvis är det bara träningsvärken i ryggen som ger mig klumpen i magen.
Den och det faktum att jag inte har en aning om vad jag ska ha på mig ikväll. Jag behöver nya kläder!

Vilka bekymmer man kan ha...

Vad trött man kan vara trots att man varit ledig hela dagen...

Jag sov till halv tio idag, bra mycket längre än jag brukar, var dock uppe halv sju o dammsög en meter sen somnade jag igen.
Idag har jag ränt på bokrea o törstat efter en del historieböcker o biografier, har dock bara köpt en bok än sålänge. Eftersom jag inte har råd att köpa alla böcker som jag vill ha så såg jag över utbudet och överväger nu vilka böcker jag ska köpa.

Var en sväng på gymet idag med och uppskattade verkligen koppen kaffe jag tog efteråt.
Det är toppen med en kaffeautomat på gymet. Och han... Som jag inte minns namnet på var jättetrevlig.
Jag gillar trevliga människor, de lyser verkligen upp min dag. Lika mycket som otrevliga människor mörkar den.
Dock har jag klarat mig undan otrevliga människor idag och förmodligen är det därför jag sitter här, munter men trött.

Jag har dock under veckan blivit besviken på hur vissa människor hanterar olika lägen och egentligen är jag inte förvånad. Mest bara trött på att jag ska var så naiv att jag alltid litar blint på människors ord.
Jag behöver ta mig i kragen, skaffa skinn på näsan och försöka lära mig att inte tro på allt jag hör eller läser.

Vad jag just nu lyssnar på


Es sind Länder voller Leiden, das sind Tränen die wir meiden
Meine Seele war besessen und dein Geist hat es vergessen
Alle wurden wir geboren und das muss auch wohl so sein
Alle werden wir auch sterben, nur bist du`s, bin ich allein

Jag är fortfarande bitter över det där med bonusen.
Men känner ändå ett svagt  - vad fan. äsch. orka. jag fick ut jävligt bra ändå. Lite extra fint eftersom jag jobbat över.
Jag funderar dock på att skippa att jobba över på fredag, dels för att jag inte känner mig road att ställa upp, och dels för att jag tror jag behöver fredagen till mig själv. Men det handlar om mycket pengar så...

Jag ska sova på saken.

Nu under kvällen har jag bakat o donat i mitt hem, och därefter slukat några avsnitt av Sex and the city.
Nu ska jag nog sova. Jag känner att jag kommer sova gott.
Det kan behövas.

Itab Shop Concept - företaget jag arbetar på, har ett bonussystem.
Enligt bonussystemet får vi en viss summa om vi uppfyller vissa mål som företaget har satt upp.
En annan del av det är att vi får 1,50 för varje arbetad timme under förra året. Nice tänker man såhär i februari när bonusen ska betalas ut - en bonus som jag räknat med ska ligga på runt 5000 kronor för min del.

Men den besvikelse som mötte mig idag i mitt lönebesked hade inga gränser.
Jag har inte fått ta del av bonusen. Förmodligen för att jag är visstidsanställd.
Men jag har jobbat hela året, och jobbat över, kämpat för att uppfylla målen till skillnad från vissa andra på företaget och jag håller tiderna på rasterna bättre än nästan alla andra.
Förtjänar inte jag en slant? Åtminstone den för varje arbetad timme?
Har de verkligen rätt att hoppa över mig bara för att de är för snåla för att ge mig en fast anställning?

I ett och ett halvt år har jag jobbat, och accepterat att få skriva kontrakt på ett par månader i taget, och jobbat över nästan varje gång jag blivit tillbedd. Jag har jobbat med kvalitetskänsla och gjort mitt jobb så bra jag kunnat.
Ändå får jag ingen bonus.

Jag var lycklig idag. Jag var på bra humör, och nu när solen är framme så tänkte jag passa på att ta en promenad o njuta av det vackra vädret. Men nu är jag så besviken att jag vill släcka solen o gå o lägga mig.
Kommer kännas lagom roligt att gå till jobbet imorrn, då alla kommer vara muntra över bonusen.

Varför är mitt liv så orättvist?
Jag trodde en gång på karma. Om man gör gott, får man gott.
Men den där karman kan dra åt helvete för det stämmer ju uppenbarligen inte. Den insikten baseras inte bara på att jag går utan bonus utan även på en hel del annat som hänt på sistone som bara kört ner mig längre o längre ner i avgrunden.

Jag ville verkligen ha de där pengarna. Jag behövde dem.
Imorgon ska jag ta ett snack med chefen. Åtminstone fråga varför jag utesluts.
Och om han säger att det är för att jag är visstidare... Så vet jag inte vad jag tar mig till.