Småfrusen, småfuktig och trött sitter jag nersjunken i min soffa och överväger sängen.
Jag har precis kommit hem från Jimmy, vi har sett Passion of the christ "eftersom det är påsk" och giggedigiggat över saker o ting i livet.
Vi har satt upp mål, resmål, och konstaterat både det ena och det andra.
"Jag vill ha hus"
"Jag med. Med en fin tvättstuga o ett fint kök"
"Jag måste hitta nån att köpa huset till"
"Jag måste hitta nån som vill köpa ett hus till mig"
"Med hemmabiosystem"
"Ja och en jättestor dubbelsäng"
- vi kanske skulle gifta oss?
Nej.

Vissa är man helt enkelt bara god vän med. (inte så bara)
Men vi kom in på det där med att träffa nån och skaffa allt och sånt där och den där tanken som funnits i mig ett tag dök upp igen. Mina två bästa vänner är gravida och allt. Borde inte jag med vara åtminstone i närheten av det livet?

Men min tid är inte inne, jag känner det, vet det och har konstaterat det. Det är dessutom svårt att nå dit ensam.
Och då kommer man återigen in på det där med att träffa nån. Varför är det så svårt? Och varför ogillar man så mycket att vara singel? Varför glömmer man att njuta av det så länge det varar? Är tvåsamheten verkligen det ultimata?
Ibland är det skönt att vara singel och oberoende. Samtidigt är jag inte helt oberoende eftersom jag hela tiden längtar efter närheten till en annan människa. Till en kärlek.
Varje gång jag upplever nåt fantastiskt och jag är ensam så önskar jag att jag hade någon att dela ögonblicket med. Kanske förstärks det av att majoriteten av mina vänner har sin "någon" och jag ofta får höra om det.

Det svåraste med att träffa någon ny och våga ta steget fram att göra det är att man först måste släppa taget om det man en gång hade.
När jag senast träffade någon som fångade mitt intresse, som gav mig fjärilar, så var det något inom mig som sa " men det är ju inte rätt".
Jag tog aldrig steget fram.
Man blir så bekväm med den personen som man en gång släppt in i sitt innersta och som sett allt, vet allt och förstår allt att det är så svårt att tänka sig att någon annan skulle kunna fylla den platsen.
Någonting har jag lärt mig och det är att man aldrig finner någon som spelar samma roll, någon som får en att må likadant eller känna på exakt samma sätt. Däremot kan det alltid bli minst lika starkt.

Jag vet att det som är en huvudsak för mig är att jag med en person ska kunna vara mig själv på alla sätt. Alltid vara avslappnad, skulle kunna vara ful och fet och inte behöva bry mig eftersom han ändå skulle få mig att känna mig vacker. Jag ska kunna vara mitt innersta livfulla jag men framför allt så ska personen kunna få mig att skratta på ett sätt som ingen annan kan.
Jag har redan haft en sån person och nu undrar jag; kommer jag ha sådan tur att jag finner en till?
Och kommer den personen isåfall inte såra mig på alla omöjliga o djupa nivåer som den förra?
Vågar man någonsin ta chansen?
Och slutar man någonsin sakna?

Jag märker nu att mitt skrivande spårade ur lite när jag gick in på ämnet och tankarna far runt på ett sätt som kanske kan misstolkas.
Jag vill poängtera att jag inte har bråttom med varken det ena eller det andra. Egentligen. För jag vet att det kommer så småningom. Allting har sin tid.