Jag är överförtjust i Danko Jones senaste platta.
Yes!
Förträffligt!

Igår var det lite fest hos Jimmy. Jag hade så ont i huvudet så jag stannade bara till midnatt, men kände att det var skönt att jag tog kvällen nyktert för med alkohol i kroppen hade säkert huvudvärken varit ännu värre.
Jag konstaterade att få saker är så jobbiga som att sitta nykter och ha kul men känna att det förstörs av att någon som druckit på tok för mycket är på en som en igel. Det var en fruktansvärt jobbig människa, någorlunda trevlig som nykter, obekväm som full, men i det hela inget jag var intresserad av och när det går så långt att man känner att man måste vara direkt otrevlig mot människan för att han ska förstå att jag inte är intresserad och han fortfarande inte slutar vara tjatig och på, då söker man sig flyktvägar.
Men bortsett från den personen så hade jag riktigt trevligt.

Idag ska jag städa och fixa lite. Vardagsrummet känns fruktansvärt rörigt när jag inte har min tvbänk att förvara saker på. Men snart får jag hem den igen, nu står den på jobbet nylackad i svart. Its a beauty.
Det kommer bli så snyggt till slut. Så fruktansvärt bra.

Jag kommer snart trivas lite bättre.

Men Danko Jones är fan pricken över i för min trivselkänsla idag. Tack där!

Ibland tror man att någon känner en men det visar sig sedan att personen ifråga har nollkoll.
Men tanken är ju god, och för den är jag tacksam.

Ikväll har jag tränat o sedan bara slappat vid msn och skrivit med Ida hela kvällen.
Tröttheten är slående och kommer snart tvinga ner mig djupt i min säng för en lång natts drömmande. Imorgon har jag ingen väckarklocka! Så skönt!

Det bästa med att stiga upp tidigt till jobbet är att man verkligen uppskattar de morgnar man inte måste stiga upp.
Men jag måste ärligt säga att denna morgonen var fantastiskt vacker och vore det inte för att jag klädde mig för kallt när jag gick genom soluppgången till jobbet så hade det varit en underbar promenad.
På söndag morgon så kommer det vara en ovanligt vacker soluppgång då månen och Jupiter kommer korsa varandra på vår himmel. Detta kommer ge soluppgången ett alldeles särskilt sken och om man har tur kan man med ett litet teleskop även se Jupiters månar cirkulera runt.

Jag kommer nog försöka vakna då för att ta mig en titt. Jag älskar att dra nytta av naturens och rymdens vackra under.

Idag när jag stod trött och mör på jobbet så tyckte jag att jag såg en osynlig stjärna falla.
Jag förstod att det nog var inbillning, men utnyttjade ändå situationen och tänkte starkt en önskan.
Nu får jag nys om att det kanske slår in. Kanske.

En önskan, en längtan, ett hopp, allt det är så farliga saker för man vet att det så lätt kan göra en besviken. Det räcker med ett nej.

En önskan, en längtan, ett hopp. Du får gärna slå in.

Veckan har gått fort och det är redan torsdag!
Det innebär en arbetsdag kvar innan helgen. Skönt.
Morgonveckorna känns alltid längre än kvällsveckorna.

Jag har haft en effektiv vecka, och fått mycket gjort efter jobbet.
Igårkväll var det filmkväll med Erik, vi lovade varann när vi såg Boondock Saints ihop att vi skulle se tvåan med när den kom ut. Det har dock kommit annat emellan hela tiden men igår var det så dags! Den var nästan lika bra som första filmen, stort minus var slutet som slet mig i tårar, stort plus att den faktiskt var bättre än förväntat och följde den stilen som jag så högt älskar i filmer.
Jag saknar dock Sean Patrick Flanerys unga år, då han fick mitt hjärta att slå extra hårt bara genom att vara. Hot damn vad han var fin. Men mycket av det han hade en gång har försvunnit med åren.

Idag lyser solen och jag funderar på att gå ner o köpa en gungstol jag såg vid röda korset. Men vet inte hur jag ska få hem den så jag tror jag låter den passera.
Jag har så många andra projekt på gång att jag inte kan ta in en gungstol och måla om just nu också.
Men ack jag vill ha en gungstol, har velat ha det så länge nu!

Nu ska jag göra nåt vettigt. Vad nu det skulle kunna vara. Hittills har eftermiddagen bara bestått av dumheter.

Förresten!
Movitz är väldigt fin.

Ikväll vankades det några vinglas hos Peter. Han odlar mustach och passar i det fruktansvärt bra. Det är nåt särskilt med mig o män med ansiktsbehåring...
Nåväl, vi blev en grupp på fyra personer, efter ett tag tre som hade riktigt trevligt. När vi bara var tre, jag, Peter och Koffe så var det fruktansvärt kul! Jag uppskattar verkligen denna kvällen trots att jag kommer vara bakis imorgon.

På vägen hem passerade jag ett gäng ynglingar i 17årsåldern eller nåt. Inget mer med det, jag brydde mig inte, gick i mina egna tankar, men strax efter jag passerat dem hör jag en av dem ropa: "Knullar damen?" Jag tyckte mest att det var en oförskämd fråga, typiskt tonårspojkar och brydde mig inte mer utan fortsatte gå med händerna djupt nerkörda i fickorna och med nerböjt huvud. "Hallå, jag sa, knullar damen?!" ropade pojken igen och jag hörde hur hans kompisar skrattade glatt och beundransvärt. Jag fortsatte att inte bry mig om pojken men kunde inte låta bli att fundera på vad det är som gör män till sådana djur... Jag är säker på att pojken inte menade allvar i sin fråga, han ville bara vara cool inför sina kompisar, men ändock har jag insett att män, killar, kan vara kapabla till allt så länge de får ett ligg. Jag vet mycket väl att det finns undantag, några av mina bästa vänner är just de undantagen, men jag har också manliga vänner som behandlar tjejer som objekt.
Vad ska man som kvinna behöva göra för att vinna respekt och slippa bli behandlad så? Ibland kan en kvinna bete sig dumt och ligga med en man enbart för att det bara är då som hon  får den uppmärksamhet hon är ute efter hos den specifike mannen, och när hon sen säger ifrån angående sexet inser hon att det för hans del var allt eller inget. Han brydde sig bara om henne så länge han fick ligga.
Det finns så många sådana män och jag kan inte låta bli att undra, finns det någon därute som inte kommer behandla mig som ett objekt?

Finns det män för mig som är som mina manliga "goda" vänner?

Jag trivs allt bättre o bättre på mitt jobb. Jag mår bättre nu när jag inte längre jobbar på lacken, av flera skäl.
Men framförallt så trivs jag i stämningen, arbetet och miljön.
Jag befarar att jag kommer hamna inne på lacken sen igen, men jag vill inte det. Jag vill vara kvar i maskinverkstaden, jag vill stanna på det skiftet jag har och fortsätta som jag gör nu.
Men vågar man hoppas på att man ska få det? Jag vet ju inte ens om jag är kvar på företaget över huvudtaget.

När vi jobbar kvällsskift brukar vi mumsa pizza på torsdagar.
Jag slänger ibland ur mig visdomsord, såsom idag då Åke tyckte att jag och Madde skulle ta pizzasallad också.

"Men en pizza är med nyttig, den har med grönsaker. Som tomater... Och ost"

Och med de visdomsorden tänker jag säga godnatt till katterna, månen och världen.

Jag har kommit in i en period då jag sover mer än nånsin.
I söndags, efter att jag avslutat mitt blogginlägg råkade jag stänga ögonen.
Jag vaknade fyra timmar senare, fullt påklädd och totalt sömndrucken.
Jag slet av mig kläderna och sov vidare till nio igår morse. Jag sov med andra ord i nästan 14 timmar och det kändes som att jag lätt hade kunnat fortsätta sova. Vanligtvis kan jag inte sova mer än 8-9 timmar utan att må dåligt av det.

Jag funderar på om det har med månen att göra. Den strålar nåt så fantastiskt där på den svarta himlen, och jag har hört att när det är fullmåne kan det påverka hur människor mår och få dem att sova dåligt.
Kanske påverkar månen mig, på så sätt att den gör mig skeptisk, tjock och får mig att sova som en gris?

Idag har jag inte velat äta. Jag misstänker att det har påverkat dagens tålamod, ty jag har tröttnat på allt så väldigt fort.
Frukost fick jag inte i mig, inte lunch eller så heller. Jag åt vid fyra men klarade inte ens äta upp salladen jag hade med till jobbet.
Tålamodet var oerhört lågt när jag försökte montera ihop en låda i förmiddags och en brun stor katt hela tiden ville "hjälpa till".
Dagen kändes smått hopplös men då, just som tålamodet var på gränsen, så kom hon. Brevbärarinnan. Ett litet vitt kuver landade på min dörrmatta och med omedelbar nyfikenhet rev jag upp det. Det var beskedet om mitt arbetstidskonto på jobbet. Pengar jag glömt att jag skulle få!
Beskedet skänkte mig en oerhörd lycka och efter det kändes dagen så mycket lättare.

Dock blev jag tröttare o tröttare på eftermiddagen, så som man så lätt blir utan mat i magen, men såg ändå fram emot kvällen för jag hade hört på reklamen att det skulle spelas In Flames i P3live! Underbart!
Besvikelsen var obeskrivlig när jag istället för de ljuva tonerna av In Flames hörde blafset från Iransk hiphop i p3.
Jag trodde knappt att det var sant. Iransk hiphop? Men In Flames då?
Jag måste ha hört fel på reklamen, In Flames är nog imorgon hoppas jag!

För att beklaga mig smsade jag Ida o berättade om min besvikelse.
Hon svarade retsamt nåt i stil med att det är väl så In Flames låter...
Fy fan säger jag bara! Mitt svar blev ordagrant:

Solig söndagskväll. Sitta hemma eller dra vidare?
Beslutsångest.

Helgen har varit riktigt bra, jag klädde upp mig för att gå på fest och sedan Zebra i fredags, men det slutade med att man låg o snackade med god vän i några timmar istället.
Det var dock skönt igårmorse att festandet inte blev av.
Jag var trött men mådde helt okej, speciellt eftersom jag sedan for iväg till Ida o Adam på lyxmysfrukost innan vi drog iväg till Jönköping där jag införskaffade en ny hylla på Ikea.
Det var fullt upp hela dagen, fram till dess att Ida och jag bestämde oss för lördagsmys med godis, film och tjejsnack.
Vi såg domedagsfilmen Knowing igår, medryckande, läskig och riktigt bra.

Idag tänkte jag städa, träna och göra massa andra duktigheter. Men mammi ringde när jag låg i soffan (jag kollade på filmen Upp medan jag åt frukost) och hon föreslog shopping på A6.
Så nu är man hemkommen efter en heldag i Jönköping, kroppen är inte tränad och lägenheten är inte städad men det ger jag fan i just nu för jag orkar inte bry mig. Jag är helt slut.
Sova en stund kanske? Nä. Spela lite Heroes of Might and Magic kanske? JA!
Ensamhemmasöndagskväll får det bli.

Förresten så var filmen Upp riktigt bra. Sorglig i början. Jag grät lite. Men jag är ju så känslig, sen blev filmen ganska upplyftande med småsaker som fick mig att le och stråla inombords.
Gilla!

På sistone har det bara känts som att jorden är närmre o närmre en undergång.
Det sker så mycket jordbävningar nu, och jo, det är ju den där jordplattan som rör på sig och det påverkar ju många spridda platser, men det känns ändå obehagligt.
Och det här med vulkanutbrottet, visst, det sker ett var hundrade år men jag är hypokondriker och tar jordbävningarna o utbrottet, som snart kommet heta utbrotten i plural eftersom jag är övertygad om att det kommer bli fler utbrott, som ett tecken på att moder Jord har tröttnat på vår misshandel av henne.
Det blir inte bättre av dagens väder direkt..
När jag slutade jobba sken solen o det var härligt ute, en kvart senare stormade o haglade det, sen snöade det, sen regnade det, sen sken solen igen, sen regnade det, sen sken solen, sen regnade det, sen snöade det, sen sken solen, sen haglade det, och sen sken månen alldeles vackert, men plötsligt har man ett åskväder, fyllt av stormvindar, snö och bilxtar rakt över en. Åskvädret kom från ingenstans o efter fem minuter så var det lugnt o stilla igen. Inte ens någon snö längre. Jag hörde inte ens åskan på avstånd, som man brukar kunna göra när den drar sig bort!

Det kändes lite som att jag var med i nån form av Truman Show och att producenten drev med mig.
Fruktansvärt otäckt!

Det är så många som inte respekterar moder Jord och nu känns det som att hon säger ifrån.
Hon vill inte bara bli utnyttjad för individers nöjen, hon behöver bli ompysslad, känna sig respekterad, älskad och trygg, annars säger hon ifrån.

Jag inspireras av moder Jord, att hon kan säga ifrån på det sättet. Jag lär av henne, tar från henne och tänker ge tillbaka i den mån jag kan, om inte annat skänka henne den uppskattning som hon är värd.

Och med det tänker jag slå ett slag för Nanne Nyander, som målat flertalet målningar med just det budskapet. Här är en och under den Nanne Nyanders egna beskriving av den. Akupunkturnålarna är dock svåra o tyda när man ser målningen på så liten bild.  Gå in på Nannes hemsida för att se fler budskap och fantastiska målningar!

När jag har tråkigt kan det se ut såhär.
Mkay!

Jag har klåda i mina fingrar o ben. Damp tror jag det kallas.
Jag vilade efter jobbet idag eftersom jag knappt sovit någonting de senaste två nätterna och kände att jag inte skulle få nåt gjort om jag inte tog en powernap. Så jag tog en powernap i en halvtimme och sedan var jag på fötter igen, pigg och glad. Eller ja. Lite piggare iallafall. Dock har jag inte fixat nåt av mina såkallada "måsten" utan mer pysslat med mina "gilla att göra grejer".
Jag övervägde vid sextiden att knata iväg till andra sidan stan, solen sken, äventyrslusten grodde i maggropen och jag ville bara dra iväg o träffa kompisar. Men jag insåg att jag inte skulle vara där förrän 7- halv 8 tiden och då hade det ju nästan varit dags att gå hem. För inatt vill jag inte ha sömnbrist.
Så jag gick aldrig. Jag är så satans tråkig o bekväm. Fy fan för det.
Nu ångrar jag mig lite eftersom jag är dampig och är sugen på att socialisera lite.
Det är lite det som är nackdelen med att stiga upp klockan fyra. Man blir för rädd för att hitta på något kvällen innan.

Dock har jag saker att se fram emot, solen ler mot mig och jag är helt tillfreds med att det kommer regna imorgon. För det känns som att regnet ler mot mig det med, som om det inbjuder mig till virvlande dans i de ljusa vindarna och djupa vattenpölarna.
Helgen kommer bli bra och resten av mitt liv med.
Så känner jag idag iallafall, det vet ju vi alla att det går upp o ner det där. Men jag tänker njuta av toppen så länge jag vandrar på den.

För övrigt så hade jag en riktigt bra föregående helg! Vernissagen i lördags kändes löjlig, jag gillade inte konstnärens typiska konst och inte heller hans personlighet. Såg en snabb notis i lokaltidningen med ett citat där han säger "Tavlorna behöver ingen beskrivning".
Nä. Det är för att du inte kan beskriva dem, de är ju bara dravvel!
Tacka vet jag Brandons konst, han som är som ett konstverk i sig själv. Det går inte att ta miste när man ser honom i hans långa rock, svarta basker, gula glasögon och avslappnade och självklara stil. Det är så en riktig konstnär/oljemålare ser ut!
Vi umgicks hela dagen, snackade om allt möjligt, drack kaffe och planerade nya tavlor.
På kvällen kom Ida o Adam och vi åt fantastiskt god mat, och därefter for vi hem till William o kalasade, fnittrade hysteriskt och hade mycket mycket roligt! I så bra sällskap som i lördags kan man inte ha tråkigt!

Dagens låt som klingat i mitt huvud hela dagen:





Åh så snygg den är.

Jag är jättetrött, ändå går jag inte o lägger mig.
Jag pratade en lång stund i telefon med mammi nyss, ett samtal som spårade ur till att vi båda satt o skrålade på Fredmans epistel #2! En personlig favorit!


Precis innan jag ringde min mor tog jag avsked av Idis o Adis som varit här på fredagsmys och sprang ner till OKQ8 för att hämta ut ett paket från Halens som innehöll en skokartong fylld med kärlek!
Skorna var redan snygga på bild men ännu bättre i verkligheten och de var sköna också!
Jag blev så glad över dem att jag gjorde det jag alltid göra när jag blir exalterad. Jag ringde mammi och förkunnade för henne hur fantastiska ett par skor kan vara.

Imorgon blir det vernissage med Brandon och allmänt häng, jag ser verkligen fram emot det! Sen på kvällen blir det födelsedagskalas hos William!
Det känns som en bra helg det här!

En äkta vän är glad för sina vänners skull när de upplever nåt positivt.
De klagar inte hela tiden på att de inte är en del av det.
Det känns fruktansvärt missunnsamt.
Och det gör mig ledsen.

Man kan vara avundsjuk, självfallet, men att tjata om att man själv skulle varit med och klaga över det hela tiden sänker hela grejen för ens vänner.

Att jag reser med Jimmy och Johannes betyder inte att alla andra är mindre värda som vänner!
Herregud, verkligen inte. Det finns de som personligen betyder mer för mig än vad de gör. Men jag kan inte göra allt med alla och eftersom vi tre kom på den här grejen ihop och känner att vi funkar bra ihop som trio så gör vi det ju också ihop.

Dessutom vill jag kunna göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill utan att känna att någon vän är svartsjuk.
Jag försöker verkligen finnas där men jag kan inte när jag jobbar, eller spenderar en hel helg i en annan stad med min familj. Men stunderna emellan så försöker jag och jag hör av mig via mobil och nät för att visa att jag bryr mig.
Men det känns som att jag bara får skit tillbaka och som att jag inte räcker till för jag har för mycket i mitt liv.
Det ger mig bara ångest.
Jag försöker här. Men det känns som att det positiva aldrig når in, vill man ha ett mörker så håller man ljuset släckt även när någon försöker leda en till lysknappen.
Det är svårt att försöka ge när det inte känns som att någon tar emot utan bara blir besviken för att det inte är tillräckligt.

När jag vaknade imorse så ville jag så fruktansvärt gärna bara somna om. Jag hade blott sovit sex timmar, jag kunde inte somna igår. Jag har upplevt en del sömnstörningar på sistone.
Dock var jag så illa tvungen att stiga upp vid åtta för jag skulle iväg till kvinnohälsovården. Jag ringde dit i ett desperat försök att ändra tiden till nästa vecka så jag kunde få somna om, men jag kom inte fram så jag fick tvinga mig dit.
Den starten på dagen har gjort mig mör som en bankad schnitzel och idag har mina krafter legat på noll.
Likaså har jag varit förvirrad mest hela dagen. som vanligt kanske...

När jag gick hem från kvinnohälsovården började det kurra i magen efter frukost. Ett sug efter Special-K-flingor med banan dök upp i mitt inre och jag svepte igenom konsum efter förnödenheterna (och på vägen hem därifrån svepte jag även igenom Lindex för förnödenheter såsom en ny bikini som jag bara råkade få syn på i förbifarten. Gilla.)
Väl hemma hällde jag upp min skål med flingor o banan och insåg att det här är ju nästan riktigt nyttigt. Jag sabbade det med några slevar oboy över det hela innan jag slog på mjölken.
Livet är gott.

Trots mina ickeexisterande krafter var det riktigt trevligt att komma till jobbet idag, då jag möttes av direkt och mycket positiv feedback angående mitt arbete från igårkväll. Jag hade tydligen gjort ett jättebra jobb och gjort mer än min nya prodledare hade förväntat sig, och det kändes riktigt bra att få höra att man är duktig. Det gjorde min dag och jag fick en aning mera kraft under resten av dagen.
Jag fick dessutom mod att lämna in min ledighetsansökan inför Romresan. Den är inte godkänd än.
Men seriöst, det vore konstigt om jag inte får ledigt! Eller? Gah!

Nu ligger jag o chattar med Brandon, han kommer förbi nässjö i helgen så vi planerar att ses, kolla på konst, dricka kaffe och förtälja varann om allt som händer i våra liv. Framför allt kommer han förtälja en hel del hoppas jag för han har en mycket speciell utställning i Stockholm i gamla stan just nu och jag har höga förväntningar angående resultatet från den. Brandon håller på att slå igenom på riktigt! Det är så fantastiskt!
Och nu planerar vi bara fler o fler tavlor som jag ska posa på! Fruktansvärt kul!

Apropå tavlor så är jag lite arg på mig själv för att jag är så dålig när det gäller att ta kort nu för tiden.
Varje gång jag hittar på något och gör något roligt, spännande eller på annat sätt något som är värt att fotograferas så är jag för upptagen med att ha kul för att komma ihåg att ta kort. Det är ju bra på ett sätt, men dåligt på ett annat.
Jag vill ha fler kort från mitt liv, mina dagar och härliga stunder.
Jag vill ha visuella minnen från mina upplevelser och vardagar.
Jag kämpar nu med att komma igång med att ta kort igen, något som går segt.
Men jag tog en del bilder i lördags. Jag bjuder på några på mig, Boris, Sabina o Torbjörn.



Åh. Jag måste bli kamerafjant igen.

Denna helgen har tagit på mina krafter och jag är evigt tacksam att det är kvällskift som gäller imorgon.
Jag behöver sova!

Jag har knappt varit hemma på hela helgen, den tid jag planerade som "hemmatid" rände jag ju som tidigare skrivet iväg till andra sidan stan.
Lördagen blev verkligen en heldag, jag var inte hemma förrän vid ett på natten, men den var verkligen kanon och fylld med många skratt och varm lycka.
Idag var jag inne i jönköping igen, fikade med Tjockfia bland snobbisar, promenerade i kylan och babblade lite. Sen skjutsade hon mig till Boris och Sabina där det kalasades med blåbärstårta.

Nu under kvällen har jag, Jimmy och Johannes msndejtat och fixat bokningen till Rom, så nu är det bokat!
Känns så bra, känns så definitivt, nu vet jag att det blir av!
We´re ready for Rome, but the question is; Is Rome ready for us?


Or shall I say "Wome"?

Det är torsdag idag.
Dagen började underbart, bättre än de flesta.
Jag var ledig idag, jag övervägde att jobba ett par timmar imorse men kände inte att det var lönt för så kort tid eftersom jag idag skulle in till Eksjö. Min käre mor har opererats igen så jag och Sabina tågade in för att finnas där.
Det är första gången jag verkligen umgås med Sabina på tu man hand utan Boris, något jag tyckte var väldigt kul.
Bättre svägerska kunde brorsan nog inte hitta till mig!

Nu befinner jag mig hos mor, jag har tänt en mysig brasa och lagat middag. Nu ville hon se antikrundan varpå jag passade på att sätta mig vid internet för att planera min Romresa.
Vad jag längtar till Rom! Jag ska fara med Jimmy och Johannes, vi är en perfekt trio!
När Johannes bodde ett tag i Nässjö så umgicks just vi tre en hel del och hade väldigt roligt ihop. Därför är jag övertygad om att resan kommer bli kanoners!

Nu har jag en bra helg framför mig att se fram emot så länge, T-Björn fyllde år i måndags något vi tänker fira med en heldag på lördag, och på söndag ska jag hem till Boris och Sabina för lite kalasande och för att träffa hennes familj för första gången, eftersom hon fyller år imorgon.
När jag ändå är i Jönköping på söndag så ska jag passa på att träffa Sophia, som jag inte träffat på evigheter! Jag ser jättemycket fram emot det♥
Jag övervägde att åka in till jönköping imorgon med för fest, men jag känner att jag kommer behöva ha min fredagskväll hemma eftersom jag inte är hemma på hela dagen imorgon heller.

Jag mår så bra idag.
Inre värme, inre solsken, inre drömmar.

När man väl fått i sig några bitar godis ur den utsökta godispåsen så drabbas man lätt av mersmak och vill bara ha mer.
Efter begäret slagit in finns det ingen återvändo.
Man ska inte väcka den björn som sover. Fast ibland sover den alldeles för länge!


Apropå det. Man kanske skulle gå o lägga sig?
I väntan på nåt gott.

När jag var liten och någon sa till mig att jag inte fick göra nåt så fick jag oftast väldigt bråttom att göra det, mest på grund av nyfikenhet. Jag ville veta vad som skulle hända om jag gjorde så.
Den nyfikenheten bär jag fortfarande med mig.
Ibland vet man bara att nej, det är inte logiskt, det är inte vettigt men när man känner att man så gärna vill med hela sitt inre och man nästan känner hur det kliar i fingrarna så kan man inte låta bli.

Det får mig att tänka på min ungdom, mina första tonår, när jag började lyssna på The Ark.
Jag älskade The Ark för deras musik och budskap skrek ut det jag redan i min själ visste.
Att hjärnan alltid kommer konstatera vad man borde göra ur ett logiskt och vettigt perspektiv, men när kroppen och hjärtat väljer en väg så är det den vägen som gäller.
Jag har alltid lyssnat till mitt hjärta, till min kropp och jag kan inte säga att jag ångrar en sekund av de saker jag gjort när jag följt den vägen.
Däremot vet jag att jag hade ångrat mig om jag lyssnat till hjärnans varningstrianglar och stoppskyltar.
Jag skulle ångra att jag aldrig ens försökte eller gav det en chans.
Ibland kan man bara inte motstå frestelsen med en godispåse. Man vet att man inte borde, man blir ju tjock och allt det där men ändå kan man inte låta bli att låta sig smaka på godiset, bit efter bit fram till dess att man känner att man fått nog och lugnt och stilla kan ställa ifrån sig påsen.
Man vet att man borde låta bli. Men en del saker i livet är för goda för att motstå.

Förresten vad hände med The Ark egentligen?
Jag bokstavligen älskade deras första o andra album, deras debutep och Bspåren på de första singlarna.
Men vad i helvete hände sen? All musik som de kräkts ur sig efter det är ju bara skit!
När jag hör deras senaste singel på radion så känns det inte som att det är samma grupp.
Men jag minns hur jag förr kunde omfamnas av tonerna från i princip alla låtar från början av deras karriär.
Men kanske var det för hur jag var då. Jag har väl vuxit ifrån. Och kanske älskar jag fortfarande de låtarna för att de får mig att minnas, och känna den där tonårskänslan igen.
Konstigt. Jag var ju inte direkt en lycklig tonåring. Ändå ligger det något ljuvt i att minnas tillbaka till när man var ung, dum och oförstående?