Man har inte riktigt hjärta att kasta sin skokartong när Movitz omedelbart gör den till sin favoritplats!
Det är som om han känner på sig varje gång jag tänker ta och kasta den för då går han alltid dit och lägger sig och är söt. Vad är det egentligen som är så sött med katter och kartonger?
Jag menar, inte tycker folk att jag är sötare för att jag sätter mig i en kartong?! Fast jag provade det en gång på jobbet, jag försökte förstå vad katter tycker är så roligt med kartonger och tja... Jag hade ganska roligt där jag satt i kartongen. En gnutta övertrötthet, några nypor sockerkick och en handfull roliga arbetskamrater bidrog nog iochförsig till att jag hade så roligt...

Fredman har på sistone börjat sitta bakom sovrumsgardinen på golvet. Han bara sitter där. Som om han leker kurragömma. Väldigt gulligt men också något jag inte förstår eftersom det aldrig verkar som att Movitz letar. Men så brås ju Fredman en hel del på mig med så är kanske inte så konstigt att han är knäppo.
Nyss när jag kom in i sovrummet hade han lyckats få upp gardinen på sängen och där satt han med busig min under allting. Jag har en gång förut bytt till korta gardiner i mitt sovrum eftersom det inte var helt ovanligt att det hängde något grått i dem, men jag ville ha långa gardiner så provade med det igen och ja... Han hänger ju inte i gardinen iallafall. Men det är sällan den hänger som den ska.

Mina katter har börjat bli så stora. Det känns nästan overkligt att Movitz en gång var så liten att jag kunde hålla honom i ett par kupade händer.
Nu är han som en hund. Fredman är ju fortfarande liten och nätt men inte som när han var unge. Kattungar är nåt alldeles speciellt.


De var som två små blåögda tussar! Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg dem första gången. Jag hade inte planerat att skaffa katt men när jag såg Movitz för första gången så var det verkligen kärlek vid första ögonkastet! "Men det är ju Movitz!" utbrast jag bara och bestämde mig för att aldrig någonsin släppa taget om honom. Eftersom det inte kändes schysst att skaffa katt när man är borta så mycket om dagarna för att jobba så tog jag hans bror med så de kunde ha sällskap av varann. Det är jag jätteglad för idag, Fredman är det finaste grå jag någonsin sett.
De ser så olika ut och de har helt olika personligheter. Jag älskar dem för deras originalitet och för att de på var sitt sätt är så underbara. Jag blir glad bara jag tittar på dem.
Nu märker jag att detta blev ett hyllningsinlägg till lilla Grå och lilla Brun. Det var inte tänkt så. Men jag är bara så tacksam över att just jag skulle finna de två finaste katterna som någonsin funnits!



Se så liten min lilla gullebiff Movitz var en gång! Konstigt att jag blev förälskad?!