satir

Jag trivs allt bättre o bättre på mitt jobb. Jag mår bättre nu när jag inte längre jobbar på lacken, av flera skäl.
Men framförallt så trivs jag i stämningen, arbetet och miljön.
Jag befarar att jag kommer hamna inne på lacken sen igen, men jag vill inte det. Jag vill vara kvar i maskinverkstaden, jag vill stanna på det skiftet jag har och fortsätta som jag gör nu.
Men vågar man hoppas på att man ska få det? Jag vet ju inte ens om jag är kvar på företaget över huvudtaget.

När vi jobbar kvällsskift brukar vi mumsa pizza på torsdagar.
Jag slänger ibland ur mig visdomsord, såsom idag då Åke tyckte att jag och Madde skulle ta pizzasallad också.

"Men en pizza är med nyttig, den har med grönsaker. Som tomater... Och ost"

Och med de visdomsorden tänker jag säga godnatt till katterna, månen och världen.

Jag har kommit in i en period då jag sover mer än nånsin.
I söndags, efter att jag avslutat mitt blogginlägg råkade jag stänga ögonen.
Jag vaknade fyra timmar senare, fullt påklädd och totalt sömndrucken.
Jag slet av mig kläderna och sov vidare till nio igår morse. Jag sov med andra ord i nästan 14 timmar och det kändes som att jag lätt hade kunnat fortsätta sova. Vanligtvis kan jag inte sova mer än 8-9 timmar utan att må dåligt av det.

Jag funderar på om det har med månen att göra. Den strålar nåt så fantastiskt där på den svarta himlen, och jag har hört att när det är fullmåne kan det påverka hur människor mår och få dem att sova dåligt.
Kanske påverkar månen mig, på så sätt att den gör mig skeptisk, tjock och får mig att sova som en gris?

Idag har jag inte velat äta. Jag misstänker att det har påverkat dagens tålamod, ty jag har tröttnat på allt så väldigt fort.
Frukost fick jag inte i mig, inte lunch eller så heller. Jag åt vid fyra men klarade inte ens äta upp salladen jag hade med till jobbet.
Tålamodet var oerhört lågt när jag försökte montera ihop en låda i förmiddags och en brun stor katt hela tiden ville "hjälpa till".
Dagen kändes smått hopplös men då, just som tålamodet var på gränsen, så kom hon. Brevbärarinnan. Ett litet vitt kuver landade på min dörrmatta och med omedelbar nyfikenhet rev jag upp det. Det var beskedet om mitt arbetstidskonto på jobbet. Pengar jag glömt att jag skulle få!
Beskedet skänkte mig en oerhörd lycka och efter det kändes dagen så mycket lättare.

Dock blev jag tröttare o tröttare på eftermiddagen, så som man så lätt blir utan mat i magen, men såg ändå fram emot kvällen för jag hade hört på reklamen att det skulle spelas In Flames i P3live! Underbart!
Besvikelsen var obeskrivlig när jag istället för de ljuva tonerna av In Flames hörde blafset från Iransk hiphop i p3.
Jag trodde knappt att det var sant. Iransk hiphop? Men In Flames då?
Jag måste ha hört fel på reklamen, In Flames är nog imorgon hoppas jag!

För att beklaga mig smsade jag Ida o berättade om min besvikelse.
Hon svarade retsamt nåt i stil med att det är väl så In Flames låter...
Fy fan säger jag bara! Mitt svar blev ordagrant:

Solig söndagskväll. Sitta hemma eller dra vidare?
Beslutsångest.

Helgen har varit riktigt bra, jag klädde upp mig för att gå på fest och sedan Zebra i fredags, men det slutade med att man låg o snackade med god vän i några timmar istället.
Det var dock skönt igårmorse att festandet inte blev av.
Jag var trött men mådde helt okej, speciellt eftersom jag sedan for iväg till Ida o Adam på lyxmysfrukost innan vi drog iväg till Jönköping där jag införskaffade en ny hylla på Ikea.
Det var fullt upp hela dagen, fram till dess att Ida och jag bestämde oss för lördagsmys med godis, film och tjejsnack.
Vi såg domedagsfilmen Knowing igår, medryckande, läskig och riktigt bra.

Idag tänkte jag städa, träna och göra massa andra duktigheter. Men mammi ringde när jag låg i soffan (jag kollade på filmen Upp medan jag åt frukost) och hon föreslog shopping på A6.
Så nu är man hemkommen efter en heldag i Jönköping, kroppen är inte tränad och lägenheten är inte städad men det ger jag fan i just nu för jag orkar inte bry mig. Jag är helt slut.
Sova en stund kanske? Nä. Spela lite Heroes of Might and Magic kanske? JA!
Ensamhemmasöndagskväll får det bli.

Förresten så var filmen Upp riktigt bra. Sorglig i början. Jag grät lite. Men jag är ju så känslig, sen blev filmen ganska upplyftande med småsaker som fick mig att le och stråla inombords.
Gilla!

På sistone har det bara känts som att jorden är närmre o närmre en undergång.
Det sker så mycket jordbävningar nu, och jo, det är ju den där jordplattan som rör på sig och det påverkar ju många spridda platser, men det känns ändå obehagligt.
Och det här med vulkanutbrottet, visst, det sker ett var hundrade år men jag är hypokondriker och tar jordbävningarna o utbrottet, som snart kommet heta utbrotten i plural eftersom jag är övertygad om att det kommer bli fler utbrott, som ett tecken på att moder Jord har tröttnat på vår misshandel av henne.
Det blir inte bättre av dagens väder direkt..
När jag slutade jobba sken solen o det var härligt ute, en kvart senare stormade o haglade det, sen snöade det, sen regnade det, sen sken solen igen, sen regnade det, sen sken solen, sen regnade det, sen snöade det, sen sken solen, sen haglade det, och sen sken månen alldeles vackert, men plötsligt har man ett åskväder, fyllt av stormvindar, snö och bilxtar rakt över en. Åskvädret kom från ingenstans o efter fem minuter så var det lugnt o stilla igen. Inte ens någon snö längre. Jag hörde inte ens åskan på avstånd, som man brukar kunna göra när den drar sig bort!

Det kändes lite som att jag var med i nån form av Truman Show och att producenten drev med mig.
Fruktansvärt otäckt!

Det är så många som inte respekterar moder Jord och nu känns det som att hon säger ifrån.
Hon vill inte bara bli utnyttjad för individers nöjen, hon behöver bli ompysslad, känna sig respekterad, älskad och trygg, annars säger hon ifrån.

Jag inspireras av moder Jord, att hon kan säga ifrån på det sättet. Jag lär av henne, tar från henne och tänker ge tillbaka i den mån jag kan, om inte annat skänka henne den uppskattning som hon är värd.

Och med det tänker jag slå ett slag för Nanne Nyander, som målat flertalet målningar med just det budskapet. Här är en och under den Nanne Nyanders egna beskriving av den. Akupunkturnålarna är dock svåra o tyda när man ser målningen på så liten bild.  Gå in på Nannes hemsida för att se fler budskap och fantastiska målningar!

När jag har tråkigt kan det se ut såhär.
Mkay!

Jag har klåda i mina fingrar o ben. Damp tror jag det kallas.
Jag vilade efter jobbet idag eftersom jag knappt sovit någonting de senaste två nätterna och kände att jag inte skulle få nåt gjort om jag inte tog en powernap. Så jag tog en powernap i en halvtimme och sedan var jag på fötter igen, pigg och glad. Eller ja. Lite piggare iallafall. Dock har jag inte fixat nåt av mina såkallada "måsten" utan mer pysslat med mina "gilla att göra grejer".
Jag övervägde vid sextiden att knata iväg till andra sidan stan, solen sken, äventyrslusten grodde i maggropen och jag ville bara dra iväg o träffa kompisar. Men jag insåg att jag inte skulle vara där förrän 7- halv 8 tiden och då hade det ju nästan varit dags att gå hem. För inatt vill jag inte ha sömnbrist.
Så jag gick aldrig. Jag är så satans tråkig o bekväm. Fy fan för det.
Nu ångrar jag mig lite eftersom jag är dampig och är sugen på att socialisera lite.
Det är lite det som är nackdelen med att stiga upp klockan fyra. Man blir för rädd för att hitta på något kvällen innan.

Dock har jag saker att se fram emot, solen ler mot mig och jag är helt tillfreds med att det kommer regna imorgon. För det känns som att regnet ler mot mig det med, som om det inbjuder mig till virvlande dans i de ljusa vindarna och djupa vattenpölarna.
Helgen kommer bli bra och resten av mitt liv med.
Så känner jag idag iallafall, det vet ju vi alla att det går upp o ner det där. Men jag tänker njuta av toppen så länge jag vandrar på den.

För övrigt så hade jag en riktigt bra föregående helg! Vernissagen i lördags kändes löjlig, jag gillade inte konstnärens typiska konst och inte heller hans personlighet. Såg en snabb notis i lokaltidningen med ett citat där han säger "Tavlorna behöver ingen beskrivning".
Nä. Det är för att du inte kan beskriva dem, de är ju bara dravvel!
Tacka vet jag Brandons konst, han som är som ett konstverk i sig själv. Det går inte att ta miste när man ser honom i hans långa rock, svarta basker, gula glasögon och avslappnade och självklara stil. Det är så en riktig konstnär/oljemålare ser ut!
Vi umgicks hela dagen, snackade om allt möjligt, drack kaffe och planerade nya tavlor.
På kvällen kom Ida o Adam och vi åt fantastiskt god mat, och därefter for vi hem till William o kalasade, fnittrade hysteriskt och hade mycket mycket roligt! I så bra sällskap som i lördags kan man inte ha tråkigt!

Dagens låt som klingat i mitt huvud hela dagen:





Åh så snygg den är.

Jag är jättetrött, ändå går jag inte o lägger mig.
Jag pratade en lång stund i telefon med mammi nyss, ett samtal som spårade ur till att vi båda satt o skrålade på Fredmans epistel #2! En personlig favorit!


Precis innan jag ringde min mor tog jag avsked av Idis o Adis som varit här på fredagsmys och sprang ner till OKQ8 för att hämta ut ett paket från Halens som innehöll en skokartong fylld med kärlek!
Skorna var redan snygga på bild men ännu bättre i verkligheten och de var sköna också!
Jag blev så glad över dem att jag gjorde det jag alltid göra när jag blir exalterad. Jag ringde mammi och förkunnade för henne hur fantastiska ett par skor kan vara.

Imorgon blir det vernissage med Brandon och allmänt häng, jag ser verkligen fram emot det! Sen på kvällen blir det födelsedagskalas hos William!
Det känns som en bra helg det här!

En äkta vän är glad för sina vänners skull när de upplever nåt positivt.
De klagar inte hela tiden på att de inte är en del av det.
Det känns fruktansvärt missunnsamt.
Och det gör mig ledsen.

Man kan vara avundsjuk, självfallet, men att tjata om att man själv skulle varit med och klaga över det hela tiden sänker hela grejen för ens vänner.

Att jag reser med Jimmy och Johannes betyder inte att alla andra är mindre värda som vänner!
Herregud, verkligen inte. Det finns de som personligen betyder mer för mig än vad de gör. Men jag kan inte göra allt med alla och eftersom vi tre kom på den här grejen ihop och känner att vi funkar bra ihop som trio så gör vi det ju också ihop.

Dessutom vill jag kunna göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill utan att känna att någon vän är svartsjuk.
Jag försöker verkligen finnas där men jag kan inte när jag jobbar, eller spenderar en hel helg i en annan stad med min familj. Men stunderna emellan så försöker jag och jag hör av mig via mobil och nät för att visa att jag bryr mig.
Men det känns som att jag bara får skit tillbaka och som att jag inte räcker till för jag har för mycket i mitt liv.
Det ger mig bara ångest.
Jag försöker här. Men det känns som att det positiva aldrig når in, vill man ha ett mörker så håller man ljuset släckt även när någon försöker leda en till lysknappen.
Det är svårt att försöka ge när det inte känns som att någon tar emot utan bara blir besviken för att det inte är tillräckligt.

När jag vaknade imorse så ville jag så fruktansvärt gärna bara somna om. Jag hade blott sovit sex timmar, jag kunde inte somna igår. Jag har upplevt en del sömnstörningar på sistone.
Dock var jag så illa tvungen att stiga upp vid åtta för jag skulle iväg till kvinnohälsovården. Jag ringde dit i ett desperat försök att ändra tiden till nästa vecka så jag kunde få somna om, men jag kom inte fram så jag fick tvinga mig dit.
Den starten på dagen har gjort mig mör som en bankad schnitzel och idag har mina krafter legat på noll.
Likaså har jag varit förvirrad mest hela dagen. som vanligt kanske...

När jag gick hem från kvinnohälsovården började det kurra i magen efter frukost. Ett sug efter Special-K-flingor med banan dök upp i mitt inre och jag svepte igenom konsum efter förnödenheterna (och på vägen hem därifrån svepte jag även igenom Lindex för förnödenheter såsom en ny bikini som jag bara råkade få syn på i förbifarten. Gilla.)
Väl hemma hällde jag upp min skål med flingor o banan och insåg att det här är ju nästan riktigt nyttigt. Jag sabbade det med några slevar oboy över det hela innan jag slog på mjölken.
Livet är gott.

Trots mina ickeexisterande krafter var det riktigt trevligt att komma till jobbet idag, då jag möttes av direkt och mycket positiv feedback angående mitt arbete från igårkväll. Jag hade tydligen gjort ett jättebra jobb och gjort mer än min nya prodledare hade förväntat sig, och det kändes riktigt bra att få höra att man är duktig. Det gjorde min dag och jag fick en aning mera kraft under resten av dagen.
Jag fick dessutom mod att lämna in min ledighetsansökan inför Romresan. Den är inte godkänd än.
Men seriöst, det vore konstigt om jag inte får ledigt! Eller? Gah!

Nu ligger jag o chattar med Brandon, han kommer förbi nässjö i helgen så vi planerar att ses, kolla på konst, dricka kaffe och förtälja varann om allt som händer i våra liv. Framför allt kommer han förtälja en hel del hoppas jag för han har en mycket speciell utställning i Stockholm i gamla stan just nu och jag har höga förväntningar angående resultatet från den. Brandon håller på att slå igenom på riktigt! Det är så fantastiskt!
Och nu planerar vi bara fler o fler tavlor som jag ska posa på! Fruktansvärt kul!

Apropå tavlor så är jag lite arg på mig själv för att jag är så dålig när det gäller att ta kort nu för tiden.
Varje gång jag hittar på något och gör något roligt, spännande eller på annat sätt något som är värt att fotograferas så är jag för upptagen med att ha kul för att komma ihåg att ta kort. Det är ju bra på ett sätt, men dåligt på ett annat.
Jag vill ha fler kort från mitt liv, mina dagar och härliga stunder.
Jag vill ha visuella minnen från mina upplevelser och vardagar.
Jag kämpar nu med att komma igång med att ta kort igen, något som går segt.
Men jag tog en del bilder i lördags. Jag bjuder på några på mig, Boris, Sabina o Torbjörn.



Åh. Jag måste bli kamerafjant igen.

Denna helgen har tagit på mina krafter och jag är evigt tacksam att det är kvällskift som gäller imorgon.
Jag behöver sova!

Jag har knappt varit hemma på hela helgen, den tid jag planerade som "hemmatid" rände jag ju som tidigare skrivet iväg till andra sidan stan.
Lördagen blev verkligen en heldag, jag var inte hemma förrän vid ett på natten, men den var verkligen kanon och fylld med många skratt och varm lycka.
Idag var jag inne i jönköping igen, fikade med Tjockfia bland snobbisar, promenerade i kylan och babblade lite. Sen skjutsade hon mig till Boris och Sabina där det kalasades med blåbärstårta.

Nu under kvällen har jag, Jimmy och Johannes msndejtat och fixat bokningen till Rom, så nu är det bokat!
Känns så bra, känns så definitivt, nu vet jag att det blir av!
We´re ready for Rome, but the question is; Is Rome ready for us?


Or shall I say "Wome"?

Det är torsdag idag.
Dagen började underbart, bättre än de flesta.
Jag var ledig idag, jag övervägde att jobba ett par timmar imorse men kände inte att det var lönt för så kort tid eftersom jag idag skulle in till Eksjö. Min käre mor har opererats igen så jag och Sabina tågade in för att finnas där.
Det är första gången jag verkligen umgås med Sabina på tu man hand utan Boris, något jag tyckte var väldigt kul.
Bättre svägerska kunde brorsan nog inte hitta till mig!

Nu befinner jag mig hos mor, jag har tänt en mysig brasa och lagat middag. Nu ville hon se antikrundan varpå jag passade på att sätta mig vid internet för att planera min Romresa.
Vad jag längtar till Rom! Jag ska fara med Jimmy och Johannes, vi är en perfekt trio!
När Johannes bodde ett tag i Nässjö så umgicks just vi tre en hel del och hade väldigt roligt ihop. Därför är jag övertygad om att resan kommer bli kanoners!

Nu har jag en bra helg framför mig att se fram emot så länge, T-Björn fyllde år i måndags något vi tänker fira med en heldag på lördag, och på söndag ska jag hem till Boris och Sabina för lite kalasande och för att träffa hennes familj för första gången, eftersom hon fyller år imorgon.
När jag ändå är i Jönköping på söndag så ska jag passa på att träffa Sophia, som jag inte träffat på evigheter! Jag ser jättemycket fram emot det♥
Jag övervägde att åka in till jönköping imorgon med för fest, men jag känner att jag kommer behöva ha min fredagskväll hemma eftersom jag inte är hemma på hela dagen imorgon heller.

Jag mår så bra idag.
Inre värme, inre solsken, inre drömmar.

När man väl fått i sig några bitar godis ur den utsökta godispåsen så drabbas man lätt av mersmak och vill bara ha mer.
Efter begäret slagit in finns det ingen återvändo.
Man ska inte väcka den björn som sover. Fast ibland sover den alldeles för länge!


Apropå det. Man kanske skulle gå o lägga sig?
I väntan på nåt gott.

När jag var liten och någon sa till mig att jag inte fick göra nåt så fick jag oftast väldigt bråttom att göra det, mest på grund av nyfikenhet. Jag ville veta vad som skulle hända om jag gjorde så.
Den nyfikenheten bär jag fortfarande med mig.
Ibland vet man bara att nej, det är inte logiskt, det är inte vettigt men när man känner att man så gärna vill med hela sitt inre och man nästan känner hur det kliar i fingrarna så kan man inte låta bli.

Det får mig att tänka på min ungdom, mina första tonår, när jag började lyssna på The Ark.
Jag älskade The Ark för deras musik och budskap skrek ut det jag redan i min själ visste.
Att hjärnan alltid kommer konstatera vad man borde göra ur ett logiskt och vettigt perspektiv, men när kroppen och hjärtat väljer en väg så är det den vägen som gäller.
Jag har alltid lyssnat till mitt hjärta, till min kropp och jag kan inte säga att jag ångrar en sekund av de saker jag gjort när jag följt den vägen.
Däremot vet jag att jag hade ångrat mig om jag lyssnat till hjärnans varningstrianglar och stoppskyltar.
Jag skulle ångra att jag aldrig ens försökte eller gav det en chans.
Ibland kan man bara inte motstå frestelsen med en godispåse. Man vet att man inte borde, man blir ju tjock och allt det där men ändå kan man inte låta bli att låta sig smaka på godiset, bit efter bit fram till dess att man känner att man fått nog och lugnt och stilla kan ställa ifrån sig påsen.
Man vet att man borde låta bli. Men en del saker i livet är för goda för att motstå.

Förresten vad hände med The Ark egentligen?
Jag bokstavligen älskade deras första o andra album, deras debutep och Bspåren på de första singlarna.
Men vad i helvete hände sen? All musik som de kräkts ur sig efter det är ju bara skit!
När jag hör deras senaste singel på radion så känns det inte som att det är samma grupp.
Men jag minns hur jag förr kunde omfamnas av tonerna från i princip alla låtar från början av deras karriär.
Men kanske var det för hur jag var då. Jag har väl vuxit ifrån. Och kanske älskar jag fortfarande de låtarna för att de får mig att minnas, och känna den där tonårskänslan igen.
Konstigt. Jag var ju inte direkt en lycklig tonåring. Ändå ligger det något ljuvt i att minnas tillbaka till när man var ung, dum och oförstående?

Idag har jag haft en sån där oförskämt bra dag då jag bara fisit runt i min lägenhet.
Jag övervägde att gå till ica och köpa kyckling och rödlök. Men vädret var så tråkigt och South Parkdvder låg i dvdn så jag låg kvar i soffan istället.
Jag har shoppat bort för mycket pengar på snygga skor och kläder, pratat med mamma i telefon typ 7 gånger och gosat med katterna.
Jag fick ett ryck och städade min garderob, har funderat på hur länge ordningen kommer hålla denna gången, sedan städade jag lägenheten i övrigt.

Jag är helt inne på att måla om i min lägenhet nu, frågan är bara om jag vill lägga pengar på det just nu när det vankas Romresa. Jag vill spara så mycket pengar som möjligt till det.
Men det är ju inte ens säkert resan blir av..
I vilket fall som helst så tänker jag måla mitt sovrum i "franskrevolutionsvit" med en fondvägg i en skarp mörk djungelgrön färg. Det kommer bli kanon.

Men jag vill måla om i mitt vardagsrum med. Jag är så trött på det, det ser så tråkigt ut.
Men jag vet inte vilken färg jag ska ta där, jag funderade på att måla fondväggen svart. Undrar om det kan bli snyggt i mitt vardagsrum. Ibland funderar jag på att bara måla över fondväggen med vitt och måla taket svart, lacka om min tvbänk i svart och lacka om matsalsbordet med.
Jag vet inte. Jag behöver inspiration.

Småfrusen, småfuktig och trött sitter jag nersjunken i min soffa och överväger sängen.
Jag har precis kommit hem från Jimmy, vi har sett Passion of the christ "eftersom det är påsk" och giggedigiggat över saker o ting i livet.
Vi har satt upp mål, resmål, och konstaterat både det ena och det andra.
"Jag vill ha hus"
"Jag med. Med en fin tvättstuga o ett fint kök"
"Jag måste hitta nån att köpa huset till"
"Jag måste hitta nån som vill köpa ett hus till mig"
"Med hemmabiosystem"
"Ja och en jättestor dubbelsäng"
- vi kanske skulle gifta oss?
Nej.

Vissa är man helt enkelt bara god vän med. (inte så bara)
Men vi kom in på det där med att träffa nån och skaffa allt och sånt där och den där tanken som funnits i mig ett tag dök upp igen. Mina två bästa vänner är gravida och allt. Borde inte jag med vara åtminstone i närheten av det livet?

Men min tid är inte inne, jag känner det, vet det och har konstaterat det. Det är dessutom svårt att nå dit ensam.
Och då kommer man återigen in på det där med att träffa nån. Varför är det så svårt? Och varför ogillar man så mycket att vara singel? Varför glömmer man att njuta av det så länge det varar? Är tvåsamheten verkligen det ultimata?
Ibland är det skönt att vara singel och oberoende. Samtidigt är jag inte helt oberoende eftersom jag hela tiden längtar efter närheten till en annan människa. Till en kärlek.
Varje gång jag upplever nåt fantastiskt och jag är ensam så önskar jag att jag hade någon att dela ögonblicket med. Kanske förstärks det av att majoriteten av mina vänner har sin "någon" och jag ofta får höra om det.

Det svåraste med att träffa någon ny och våga ta steget fram att göra det är att man först måste släppa taget om det man en gång hade.
När jag senast träffade någon som fångade mitt intresse, som gav mig fjärilar, så var det något inom mig som sa " men det är ju inte rätt".
Jag tog aldrig steget fram.
Man blir så bekväm med den personen som man en gång släppt in i sitt innersta och som sett allt, vet allt och förstår allt att det är så svårt att tänka sig att någon annan skulle kunna fylla den platsen.
Någonting har jag lärt mig och det är att man aldrig finner någon som spelar samma roll, någon som får en att må likadant eller känna på exakt samma sätt. Däremot kan det alltid bli minst lika starkt.

Jag vet att det som är en huvudsak för mig är att jag med en person ska kunna vara mig själv på alla sätt. Alltid vara avslappnad, skulle kunna vara ful och fet och inte behöva bry mig eftersom han ändå skulle få mig att känna mig vacker. Jag ska kunna vara mitt innersta livfulla jag men framför allt så ska personen kunna få mig att skratta på ett sätt som ingen annan kan.
Jag har redan haft en sån person och nu undrar jag; kommer jag ha sådan tur att jag finner en till?
Och kommer den personen isåfall inte såra mig på alla omöjliga o djupa nivåer som den förra?
Vågar man någonsin ta chansen?
Och slutar man någonsin sakna?

Jag märker nu att mitt skrivande spårade ur lite när jag gick in på ämnet och tankarna far runt på ett sätt som kanske kan misstolkas.
Jag vill poängtera att jag inte har bråttom med varken det ena eller det andra. Egentligen. För jag vet att det kommer så småningom. Allting har sin tid.

Det är skönt med långledigt.
Det är så konstigt. När man tror att man ska bli arbetslös så fasar man inför att inte ha ett jobb att gå till, men nu så njuter man istället av varje ledig stund.
Hade jag varit arbetslös hade jag tyckt att det var jättejobbigt att bara sitta här o uggla, men nu tycker jag att det är rätt gött. Snart bär det av till vän för söndagshäng, och hittills idag har jag bara tagit det lugnt. Kom inte hem från mammi förrän vid tre förvisso, vi spelade spel o fnittrade hela förmiddagen så tiden bara försvann. Vi kan ha så roligt ihop och jag uppskattar verkligen våran goda mor&dotter-relation.
Efter att jag kom hem mådde jag illa, hade lyckats bli åksjuk, förmodligen för att jag klämt i mig massa godis precis innan jag skulle åka bil. (TJOCKIS!)
Men eftersom jag mådde illa lade jag mig i sängen en timme. Sen lade jag mig i soffan istället.
Bekväm söndag!

Jag har faktiskt ångest över allt godisätande som denna helgen har bringat. Särskilt med tanke på att jag inte kunnat träna på ett par veckor. Men jag får ta igen det till nästa helg. Om jag frisknat till ordentligt till dess.
Man lever ju trots allt bara en gång, och inte kan man väl låta låg ämnesomsättning hindra en från att leva gott?

För övrigt hoppas jag verkligen att jag kan hitta ett nytt DH-avsnitt på nätet imorgon. ♥

Jag är i Vrigstad och upplever en riktigt bra påskafton.
Mammi och jag har spelat bort tiden med Worms, och därefter tog jag en lång och härligt solig promenad med Laban.
Mammi håller på och lagar lammsteken som blir lite sen eftersom vi spelade Worms lite för länge. Så blir det när man har roligt!
Idag är jag feberfri och det gör otrolig skillnad på hur jag mår.

Vi har en tradition sen jag var liten att vi barn alltid får leta efter påskägg som mammi gömt någonstans i vardagsrummet. Idag valde jag att utveckla traditionen lite och överraskade därför mammi med att ha gömt ett ägg till henne med! Hon blev så glad, och det var så kul att se henne leta för en gångs skull, och sedan satt vi länge och pratade, åt vårt påskgodis och drack kaffe.♥

Det är bittert att vara sjuk idag. Alla jag känner gör nåt trevligt och speciellt och jag sitter ensam hemma.
Majk tjatar på mig att jag ska komma ut på grillfesten iallafall, och jag vill verkligen! Solen skiner, våren är här!
Det skulle sitta fint med årets första grillfest!
Men jag orkar inte. Det var ett helt företag att klä på mig innan när jag skulle till affären, och promenaden dit och hem tog nästan kål på mig.
Det går i dalar, ena stunden känner jag mig piggare, andra stunden sämre.
Det svider verkligen när någon skriver om hur kul det kommer bli, att jag missar så mycket, att det kommer så många och att jag borde vara med. Det känns lite som att det strös salt i mina sår, och visst det är säkert inte så det menas, men det är så det känns.

Men det kommer fler helger, fler grillfester och fler solskensdagar.
Hoppas jag.

Jag tror inte att jag någonsin gått i sömnen förut. Inte vad jag märkt av. Eller visst att jag ibland varit knappt vaken när jag släppt ut katterna mitt i natten när jag bodde i Vrigstad och visst att jag kan svara på tal i sömnen när jag är mellan sömn och vaket tillstånd. Men aldrig att jag varit med om att jag fakitskt märkt att jag gått i sömnen.
Inatt vaknade jag av att jag trillade i min hall. Jag snavade på en av mina katter och trillade in i mitt skoskåp. När jag trillade var jag i riktning mot mitt sovrum, vad jag varit uppe och gjort vet jag inte och jag kommer ihåg att jag i förvirringens stund undrade var jag gjorde där, och tog mig till sängen och somnade om på en gång igen.

Jag har funderat på det hela morgonen, och kanske är det febern som fick mig att gå i sömnen eller är det min inre oro? Men vad var jag uppe för?
Läskigt är det iallafall och hädanefter ska jag nog låsa bägge låsen i min ytterdörr om nätterna, för säkerhets skull.
Skulle vara jobbigt att famla ut i trapphuset. Och väldigt pinsamt eftersom jag är nakensovare.
Hoppas det var en engångsföreteelse.

Långfredag. Ja. Det kommer bli en lång fredag.
Jag var bjuden på grillfest ikväll men den får jag skippa. Sen kanske Ida o jag skulle hitta på något men eftersom jag är sjuk räknar jag med att ligga ensam hemma.
Jag mår dock mycket bättre, känner mig feberfri och jag vill kyssa den som uppfann Nezerilet!
Lik förbaskat är jag fruktansvärt trött och orkeslös och när jag tänkte att jag kunde trösta mig med internetshopping så kände jag ändå att jag inte orkade. Jag orkar inte ens det. Det får bli ett eftermiddagsnöje.

Nu tänker jag lägga mig i soffan med Movitz och Fredman.
Här ska gosas!

 

Jag brukar alltid säga att kärlek är den bästa medicinen.

I brist på annan, får den komma från mina katter.

Det är första april. Om jag blivit lurad idag vet jag inte men jag har mina teorier. Och jag hoppas innerligt att min kropp bara driver med mig när den ger mig nästäppa, halsont och feber. Jag hoppas att den kanske gör så bara för att imorgon skratta åt mig och utbrista "haha! Se på dig du är inte alls sjuk, jag blåste dig, haha!"
Förmodligen är det inte så.
Typiskt att bli sjuk just som man är långledig.
Det värsta med det är att jag kanske inte kan åka till mammi på lördag. Jag vill hem till mammi!


Apropå första april så tror jag att jag har vuxit ifrån hela grejen. När jag var liten kunde jag springa fram till en främling och presentera mig som Britta eller nåt och sedan skratta för att det heter jag ju inte alls. Roligt? Ööööh...

Idag på jobbet trodde jag att någon drev med mig men det visade sig att jag drev med mig själv.
Vid första frukostrasten försvann mina handskar, det visade sig senare vara Björn som tagit dem i tron om att de var hans, något jag lät bero. Jag hämtade ju nya, men innan jag visste att Björn tagit dem funderade jag på om någon gömt dem för mig som ett practical joke.
Sedan var det så att jag skulle lacka om ett färdigmonterat skåp utvändigt och var tvungen att sätta nåt för öppningen till skåpet så det inte skulle komma in lackdamm. Jag täckte hålet med wellpapp och tejp och sedan skulle jag sätta igång och lacka om skåpet, men gick först på rast och efter rasten kunde jag återigen inte hitta mina handskar. Jag letade i en evighet och insåg till slut att någon verkligen driver med mig.
Efter en stund hämtade jag nya handskar så jag kunde slutföra mitt arbete med skåpet.

Ett par timmar senare när det var torrt och färdigt så tog Björn bort wellpappen och tejpen på skåpet, och vad finner han där om inte mina handskar OCH en tejprulle.
Jag skrattade hejdlöst åt jag faktiskt lyckats tejpa in tejprullen, och funderar över hur jag lyckades med det. Så som jag mått idag så är det väl ett under att jag inte råkade tejpa in mig själv i skåpet.

Så aprilapril på mig själv antar jag.
Kanske är det för att jag är så trött och orkeslös men jag förstår för tillfället verkligen inte grejen med första aprillurerier och lögner.

Nej nu har jag inte tid att sitta här längre. Min Pegasus som heter Peggy Sue flaxar utanför min balkong och väntar på mig. Hon ska flyga mig till Neuschwanstein där Joseph och Adolf väntar. Vi ska dansa fandango, stoppa korv och lyssna på musik.
Här är musikexempel som Joseph förmodligen kommer dra på under kvällen. Den kommer alltid på efter att han fått i sig några flaskor vodka.