satir

Jag har ont i halsen igen. Rejält ont i halsen.
I torsdags började jag må bättre och i fredags kändes allt okej. Så hela helgen har jag levt som en frisk människa, det vill säga, jag har inte tagit det lugnt. Jag åkte till Sophia i fredags, jag träffade vänner i lördags här i nässjö och igår storstädade jag lägenheten, rensade ur garderoben o skurade skafferi o allt i köket. Till o med soputrymmet under diskbänken skurades skinande.
Jag har ju knappast tagit det lugnt.
Så idag har jag ont i halsen igen, ondare än jag hade förra veckan och jag har blivit helt täppt i näsan.
Jag har dock inte ont i magen och mår heller inte illa, vilket är ett stort plus för jag vill verkligen inte må som förra veckan.
Feber känner jag inte heller av än så länge. Det är bara min elaka hals som straffar mig för nåt.
Man känner sig verkligen dum med som känner hur man blir sjuk igen. Det är så typiskt mig att aktivera mig för snabbt så jag blir sjuk igen. Aldrig nån ro till att ligga hemma.
Men jag tänker inte vara hemma mer från jobbet så om jag mår sämre imorrn så tänker jag ringa vite farbror efter jobbet o be honom ge mig en bra medicin så jag blir frisk!

Och ja. Jag börjar oroa mig för grissjukan. Hypokondriker as allways.

Okej så jag fortsätter ett tag till då. Kanske inte särskilt ofta men då och då.

Idag mår jag bättre än vad jag gjort på en hel vecka. Det känns som att all vila har gjort nytta!
Men det har verkligen varit jobbigt. Jag har aldrig förr haft ont i magen, haft ont i halsen, mått illa o haft feber o huvudvärk samtidigt!
Nu är halsen bättre iallafall o huvudet känns bättre det med. Till o från får jag bara ont i magen och jag mår illa mest hela tiden men det känns som att det börjar avta.
Jag fick den medicinen jag behövde!

Men jag får se om det blir någon stadsfest i Eksjö för min del denna helgen. Imorgon blir det iallafall inte, för om det blir nånting på kvällen så blir det Jönköping för att fira fina Sophias födelsedag. Jag kommer ta det lugnt isåfall o ta ett tidigt tåg hem. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen. Men att åka dit o vara med på firandet lite känns lite lagom. O jag måste ju överräcka min present som jag vet att hon kommer bli glad över. I just know it.
Men jag får se om jag orkar göra nåt överhuvudtaget imorgon.


Nu ska jag vila. Well needed.

Jag funderar på att lägga ner bloggen.
Den känns ofta meningslös och jag skriver den för att andra ska kunna läsa, men det finns folk som jag inte vill ska lägga sig i mitt liv som följer den och ibland känns det inte bra.
Bloggen är som en dagbok för mig. En ytlig dagbok. Det vill säga, här skriver jag saker ur hjärtat, mina tankar, åsikter och förhoppningar kring saker o ting i mitt liv. Men jag skriver inte om det djupaste, det privataste och det bästa.
För man vet inte vem som läser, och jag vet att det finns de som läser som jag inte vill ska följa mitt liv. Personer jag helt enkelt ogillar.
Herr Thidell sade till mig att jag inte får lägga ner min blogg, eftersom den är välskriven med gömd ironi o humor, och olika vinklar kring saker o ting som gör att han gillar att läsa den.

Men jag funderar på att lägga ner bloggen ändå. Varför orka?
Ibland är det dock skönt att skriva av sig om saker o ting. Men oftast skriver jag bara hintar om saker o ting.
Jag har en dagbok där jag är mer öppen och ärlig och skriver om privatare saker. Det är ingen blogg utan bara en dagbok på internet där jag lättar hjärtat, och det är där majoriteten av min poesi hamnar. Om den kommer ut på nätet över huvudtaget. Den dagboken är det väldigt få som känner till och jag har skrivit i den i åratal. Ibland mer, ibland mindre.
Vilken sida det är avslöjar jag såklart inte. Men ibland funderar jag på om inte den duger, eftersom jag där kan skriva av mig helt o hållet utan att ha massa folk som snokar.

Det är dessutom ett konstigt fenomen, bloggandet. För mig är en sida där jag skriver av mig eller berättar om vad som händer just nu. Ibland kommer det upp bilder och så med. Men det tycks för mig som om bloggandet för alla andra bara handlar om läsarna. Personer som skriver: "Åh vad jag gillar er" eller "åh jag kommer sakna er när jag inte skriver på ett tag" eller "förlåt att jag inte bloggat på länge, men jag har inte glömt er!!" Vad handlar det om?
Eller det där med att lägga upp gamla bilder om o om igen, som inte har med inlägget o göra för att läsarna ska få en bild?
Om man bloggar på det sätt som Blondinbella gör eller många andra som FOKI så kan jag förstå att man talar till läsarna på det sättet, för de har det lite som ett yrke, de kommer med livsstilstips, modetips, och annat, och det är därför de har så många läsare. För att de skriver om något som folk tycker om att läsa. För människor vill ha tips på vissa saker. Och även om de har bloggen som en dagbok så är det ändå en sida skriven till sina läsare med alla dessa tips och ideer som skrivs ner för att läsarna ska ta del av dem. Men människor som skriver som jag: om sitt egna långrandiga liv, vad får dem att tro att läsarna längtar efter nästa blogginlägg? Vad får dem att tro att läsarna blir ledsna om de inte skriver på ett tag?
Jag tror mina egna läsare inte bryr sig så mycket. De kollar in bloggen varje dag för o se om det händer nåt nytt i mitt liv men jag tror inte jag nånsin kommer känna att jag behöver be om ursäkt till mina läsare för att de inte har fått läsa om mitt liv på några dagar. De som är mina vänner och som vill veta mer än vad som skrivs hör ju av sig till mig istället. Jag har ju förvisso inte koll på alla läsare för de är ganska många, jag vet inte vilka alla är, eller varför de läser min blogg...

Men jag funderar fortfarande bara, jag har inte bestämt mig för om jag ska lägga ner bloggen ännu.
För ibland är det skönt att skriva av sig på detta sättet som man gör i en blogg. Som med mitt senaste inlägg där jag skrev om hatet o ilskan kring djurplågaren.
Eller som när jag köpt nåt nytt och av ren shoppinglycka vill visa mina vänner som läser bloggen vad jag köpt...
Eller när jag gjort något oväntat o kul, eller haft en dålig dag.
Det är skönt att skriva av sig på det här sättet. Blogg satir. Survivor or not?

Jag är för övrigt sjuk. Ont i halsen, ont i magen, illamående, och huvudvärk. Grissjukan kanske?
Hoppas det går över iallafall. Så man kan åka på stadsfesten i helgen, om jag kommer känna för det. Det märker vi då.

Som de senaste raderna här ovanför. Det är skönt att kunna skriva av sig när man beklagar sig över att vara sjuk.
När jag är sjuk är jag lite som en karl. Så nu ska jag gå o köpa glass (för när jag var liten så fick man alltid det när man hade så här ont i halsen) och sen ska jag ta en ipren, bädda ner mig i soffan och ringa mammi.

Nu ringde sören för att kolla hur det var med mig, haha. Det var trevligt men jag tror nog att det är för att han bryr sig om produktionen på jobbet o inte om mig. Jag missade en rolig dag på jobbet idag, jag gillar när maskinen är i delar man lär sig så mycket om den då. Hoppas de klarar sig utan mig. Jag tycker de borde klara sig ett par dar utan mig.
Nåväl. Heading off to the eyes cream ;)

I flera dagar har jag stundvis mått illa, till och med gråtit och haft en rejäl klump i mitt bröst.
På radio och i tidningar har det berättats om den förbannade jävla skitstöveln (nej jag tänker inte vårda mitt språk när jag skriver om såna som han) ett odjur, en psykisk sjuk människa som jag hatar så innerligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Han är säkert psykisk sjuk, för annars borde man inte kunna göra så, men jag tycker inte synd om honom om han är sjuk.
Rulla honom i glasfiber, häng han upp o ner, häll salt i hans urinrör, och lemlästa honom. Långsamt.
Jag är arg, är ledsen, jag beklagar verkligen sorgen för de som förlorat nån på detta hemska sätt.
Ja. Jag pratar om den förbannade jävla idioten som tagit människors husdjur och plågat dem till döds.


Jag har inte tryckt på nån länk bland tidningarna på nätet, jag vet tillräckligt ändå om vad han gjort. Får jag veta mer så kommer jag inte klara av det. Jag vågar inte läsa mer om det.
När det kommer till djur så är jag oerhört känslig. Känsligare än nån annan jag någonsin träffat. Om man bortser från mina föräldrar, (min mamma vill inte ens se animal planet när ett lejon fångar sin lunch, hon tycker så synd om lunchen.)
De senaste dagarna har jag kramat o pussat Fredman o Movitz extra kärleksfullt, jag har snuffsat in mig i deras päls o dragit in den speciella doften som bara kommer från dem. Mina älsklingar.
Det får aldrig hända dem nåt hemskt!!

Risken med att skriva om hur jag känner över det här är att folk kommer kommentera inlägget med "aa men alla människor som lider världen över då!" eller liknande kommentarer.
Jag tänker ofta på de människor som har det svårt världen över. Jag skickar iväg pengar till organisationer när jag har möjlighet och många gånger när jag är nere så tänker jag på dem som har det svårt och tänker att jag inte ska klaga. Att jag lever ett fantastiskt liv, och hur tacksam jag ska vara över detta livet, när det finns de som har det värre.
Men när det kommer till djur, då kan jag inte hålla inne med mina känslor.
När det kommer till katter.. Jag är onormalt känslig. Men jag har aldrig påstått att jag är normal heller.
Jag förstår inte ondska. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra

Det är bara torsdag!!! AAAAHHH!
Jag vill att tiden ska gå lite fortare. Jag vill att klockan ska vara halv tre imorgon för då är jag hemma från mitt jobb.
Idag var det dock en lite mer roande dag på jobbet. Jag har sagt till Sören flera gånger att han måste fixa mattan i automaten, men var gång säger han:" hmm aaa. ska fixa det nån gång. men kör på tills det havererar."
Trots tjat har han inte gjort nåt åt vårat bekymmer så det havererade ju totalt imorse och vi har inte kunnat köra linan på hela dagen.
Istället har jag och en snubbe från Stenbergs gjort vårt bästa för att få ordning på mattan, till slut fick jag både han o Sören till att förstå hur lönlöst det var och vi fick byta mattan.
Det var en härlig känsla att få skära loss den gamla. Det riktigt kliade i fingrarna på mig innan och det var härligt att dra kniven i det sega materialet tills den var av. Varför det kändes så bra vet jag inte rikigt. Kanske för att jag irriterat mig på mattans bångstyrighet alltför länge.=P

Nu är det inte långt kvar till min ljuva helg. Jag längtar verkligen!

Idag ska jag möta söta Ida på stan. Jag ska få nästa säsong av DH av henne.
BÄST!
Förmodligen njuta av det vackra vädret idag med.
Vädret i helgen vet jag inte hur det blir. Blev lovad fint väder, sen lovad regn. Men jag skiter i vilket. Vädret spelar ingen roll. Inte denna helgen. Den blir härlig oavsett....

Det är augustisol o blå vacker himmel.
Några få blad på ett träd utanför mitt fönster har börjat ändra färg, körsbären på körsbärsträdet lyser inte längre med sin röda vackra klarhet och det stora körsbärsträdets grenar gungar i den lätta vinden som flyter fram genom Nässjö stad.
Det är en perfekt augustidag.
För att njuta av den perfekta augustidagen begav jag mig ut på promenad, vilket i början gick jättebra, jag trodde verkligen att min blåsa på hälen försvunnit nu när jag inte haft tighta skor på några dagar.
Men efter bara en kvart börjar hälen påminna mig om hur dum jag är som är ute o går med skavsår.
Jag ändrade riktning och begav mig till apoteket dit jag kom precis innan stängning. Compeed och lite vitaminer inhandlades sedan gick jag förbi konsum (som har världens tråkigaste sortiment) och därefter vände jag tårna hemåt igen, stannade till o pratade med Adam Edenborg som jag inte träffat på jättelänge så det blev en lång pratstund som bland annat handlade om de små söta kattflickor han just hade varit o steriliserat. Så snart lär det bli besök hos honom och hans små tjejer=)

Jag är sugen på att simma idag igen.
Jag simmade en stund igår, det blev inte en hel timme för Qamilla fick så ont i ryggen att vi valde att basta sista kvarten istället.
Men det var härligt att simma, jag älskar det. Efter simningen blev det en hot choco och sedan ljuv sömn.

Jag ser verkligen fram emot helgen, och jag önskar den kunde komma nu. På studs. Men det är bara två dygn kvar. Sen är det ljuv fredag med allt vad det innebär.
Jag lever för helgerna nu. Ljuva fritid. Ljuva helg.

Jag är lycklig. Mitt inre lyser ikapp med augustisolen. För jag har nåt som ingen annan har.

Nu sitter jag o kopplar av efter att ha lagat massor med mat till matlådor.
Tänkte först att en portion skulle vara dagens middag med, men har inte riktigt haft aptit på några dagar. Jag vet inte varför, men har inget emot det. Jag behöver komma i form igen så kan vara bra att äta lite mindre:P
Så då blev det ännu en matlåda, så jag slipper stå o slava vid spisen varje dag denna veckan:P
Kommer bli goda matlådor, jag gjorde kyckling ala mammi=) Jättegott=)


Igår var jag i Jönköping o träffade Sophia. Vi drog upp till A6, hon var sugen på fika så jag bjöd på kaffe o lite gotti och sedan gick vi runt o snokade i butikerna=) Jag hittade en hel del som jag ville ha (as allways) men då mycket av det var sånt som var på rea så var ju det mesta slut i mina storlekar.
Det blev ändå ett par snygga toppar på HM, och ett par sneakers.
Mina nya sneakers är det närmsta jag kommer det jag letat efter ett tag så jag tvekade inte en sekund.

300 kronor  var de verkligen värda! Ville att de skulle finnas i svart men det gjorde de tyvärr inte. Synd bara att jag har skoskav av allt mitt promenerande de senanste dagarna. Får nog vänta ett tag med att ha på mig dem.

Nu ska jag msna färdigt med bästa Ida, något som lär ta ett tag för vi diskuterar skor o lite annat. haha=P
Tack gumsi du är så bra, du förstår alltid allt. Alltid.

Projekt inre välbefinnande del 2
Idag tränade jag för första gången på en månad! Jag fattar inte hur jag har kunnat skippa träningen så länge.
Jag blev verkligen förlegad under semestern, men allt annat var mycket roligare och intressantare än ett gym utan luftkonditionering.
Efter dagens styrketräning, som utövades med försiktighet då jag har fått problem med ryggen, så gick jag powerwalk några varv runt Ingsbergssjön. Jag väljer hellre att köra min kondition utomhus när vädret tillåter än att stå inne på ett tråkigt gym, med maskiner som ändå gör så fötterna gör ont och med luft som gör mig tung i huvudet.
Nu låter det som att gymet bara är en pina, så är det inte. Jag älskar gymet, eller rättare sagt, jag älskar att gyma. Att ta i, känna musklerna jobba, svetten tränga fram och hjärtats ökade puls. Det är kul, det är skönt och det är nyttigt.
Men jag har problem med crosstrainern på gymet, jag får alltid ont i fötterna efter 20 minuter vilket gör att det är en pina att hålla på längre, något jag helst gör. Enligt en annan som vanligtvis tränar på ett annat gym så är maskinerna på mitt gym riktigt dåliga och han tyckte verkligen inte om dem när han tränade där. Och jag förstår honom, nu när jag upptäckt bättre maskiner.
Så jag tänker kolla läget på gymet som är uppe vid badet istället, jobbet betalar ju om man tränar där så det är det ju värt!
Nu kom jag av mig.. Vart var jag?.. Jo just det!
Promenaden runt sjön var härlig, och jag njöt verkligen av den. Det blir nog en till sån sväng imorgonbitti.
Efter att jag tränat och så umgicks jag med människor som får mig att må bra. The best of the very best.
Lagade mat och myste och njöt av stunden.
Sedan blev det en biltur runt om i trakterna innan jag begav mig hem, gjorde varma mackor o slog på en film.
Min lördag har varit en näst intill perfect day. =)
Men sen har jag en lång vecka framför mig.
Vad ska jag göra för att få den att gå fort?

May the health be with you.♥

Åh vad mysigt det är att komma hem till en liten brun, o en liten grå som älskvärt välkomnar mig hem till min lugna vrå.
Mys o gos på hög nivå!

Igår var jag på släktträffen och det var riktigt kul trots att man kände sig som att man inte riktigt hörde hemma.
Det var von dittan och von dattan. Finfolk!
Men det var roligt iallafall, jag fick ju träffa Annika o Ninna som jag inte träffat på evigheter!
Alexandra(hon jag kallar Ninna) har växt som ogräs så trots att jag hade mina 11cm lackpumps så nådde jag precis upp till axlarna. "Vad lång du är!!" "Jaa, men det är ju för att jag har klackar (ett par cm bara:P) utan klackarna är jag bara 183 cm lång..."
Bara....
Men gud vad roligt det var att träffa dem, och jag lovade att komma o hälsa på dem i Tyskland snart. Det var verkligen längesen nu. Men det får nog vänta ett tag för jag vill hälsa på medan Ninna är hemma och i Oktober åker hon till Michael Whitaker o bor hos honom några månader. Hon ska rida med honom och så tydligen. Vilket liv lilla Ninna har fått. Och Annika med för den delen.

Och man kände ju lite längtan efter mer spänning när man var på festen, dels för Annikas o Ninnas liv men också för de andra man pratade med. Det var inte så många i min ålder på festen men de få som var sade saker som "jooo, men min pappa blablabla, resa blabla, rikemansliv blabla." Jag kände ett sting av avund kring dessa gossar med dyra kostymer och bakåtslickat hår, ett bekvämt och roligt jobb och med möjlighet att resa hur mycket de vill. Det värsta är att de tar sitt liv för givet med. Sen frågar de mig vad jag sysslar med o om jag bor i stan... "Hrrrm naee, jag bor i Småland, arbetar som ytbehandlare (som de så fint heter) på ett företag som gör butiksinredningar"
Jaha..? De sa då något i stil med "jaha men DET var ju INTRESSAAAANT!"
Nej det är det inte. Och de visade ju inget intresse heller, det verkade mer som att de tyckte synd om mig. De som förstod att ytbehandlare innebar att jag är en sån som går på ett industrigolv då..
Nåja, nu ska jag inte sänka ner mig totalt, alla kan vi inte vara överklass som kan köpa Biancoskor utan att blinka...
Hade jag varit en av dem hade jag inte uppskattat det lilla jag har lika mycket.
Men jag kan ändå inte låta bli att avundas dessa människor som förmodligen aldrig har, o förmodligen aldrig kommer känna känslan av att inse att man just övertrasserat kontot.
Avund är en dödssynd. Nu hamnar jag i helvetet. Nåja. Jag har inte råd med himmelen ändå..


"show me the money..."

Nu bär det snart av mot stockholm!
Tåget går om en timme.

Ikväll ska jag på släktträff, en stor fest med släktingar från hela världen som jag inte träffat innan. Hoppas det blir roligt!
Mamma o jag ska bo på Mornington Hotel, jag älskar det hotellet!
Bara att komma iväg ska bli toppen, det är kul att göra nåt med mammi med, vi har alltid kul ihop.
Sådan mor sådan dotter sägs det ju och hon o jag är så lika att det är skrämmande!

Vi kommer ha skitkul. De är bara tre släktingar på festen som jag träffat innan och det är min moster o min kusin o min kusindotter. Det ska bli spännande att se hur stor min kusindotter har blivit! =)


Nu blir det te o nagelmålning i väntan på att tiden ska gå.

Projekt inre välbefinnande del 1.

Sitter med en hårinpackning i håret, och har gjort en ansiktsmask. Såna saker jag sällan tar mig tid till att göra men som alltid får mig att känna mig frisk, lugn och bra. Enya i högtalarna med, kan det bli härligare?

Jag har tagit tag i en del saker som jag inte har orkat bry mig om under semestern som jag hade tänkt ta itu med då.
Jag vet ju att jag mår dåligt av att ha för mycket saker ogjorda, och faktumet att jag inte tagit tag i saker på sistone har nog bidragit till mitt oigenkännande av mig själv.
Så nu tar jag tag i det. Varför må dåligt när man kan må bra?
Kommer ändå dröja ett tag innan jag är helt till freds med mig själv, men kan inte fixa allt på en gång.

Snart så...

Utanför ser jag min granne klippa sin gräsmatta och det ser inte lätt ut. Hela hans trädgård är igenvuxen av trän o buskar och de hörselskydd han bär dras hela tiden av av grenarna.
Men han kämpar. Han ger inte upp!

Hur talar man om för en människa att han luktar så illa att man mår illa av att vara i hans närhet?
Hur berättar man det utan att såra honom?
Vi fick in en ny kille på jobbet idag, och han luktade så illa att det stack i halsen på mig. Han var nog inte nyduschad.
Det jobbiga är att det går ut över honom på ett sånt sätt att alla undviker honom. Men han förstår nog inte varför.
Min första instinkt var att på något sätt berätta för honom hur illa han luktar o föreslå att han gör något åt det.
För han borde ju få veta det, för sin egen skull. Han vet säkert inte om hur han luktar, hade han vetat hade han inte luktat så.
Men jag vill ju inte såra honom. Min jobbarkompis hade roligt åt att jag tänkte säga det till honom, och sa att det bara skulle göra honom ledsen.
Men helt ärligt! Bättre att han får reda på det. Man kan ju inte göra åt nåt man inte känner till.
Så jag tänker säga till honom imorgon. Vänligt o försiktigt o hoppas att han inte tar det på fel sätt.

Idag är jag för övrigt väldigt trött. Jag har varit pigg hela dagen men när jag kom hem så försvann all kraft, all energi som jag spridit hela dagen.
Att min energi är bortblåst är inget ovanligt nu för tiden.
På sistone har jag inte kännt igen mig själv. Jag har inte varit jag. Jag har varit kraftlös, deppig, rastlös och väldigt förvirrad och tankspridd.
Det är jobbigt när man inte känner igen sig själv och inte de som står en närmast heller gör det.
Det är som att jag aldrig är nöjd, hela tiden känns det som att det kan bli bättre. Det är nåt som saknas.
Men jag känner att allt det är på väg bort snart. Snart är jag samma gamla spralliga, glada, positiva välmående tös som charmar och har kul.
Jag behöver bara slappna av, varva ner, och sluta oroa mig över allting.
Jag behöver bara komma tillbaka i samma form.
Snart så.

Nu har man börjat känna av det hårda arbetet.
Jag har ont i hela kroppen. Verkligen jätteont. Men jag kommer väl in i det efter ett par veckor.
Igår fick vi tråkiga nyheter, eftersom vi fått den där jättestora 40miljonersordern så blir det skiftarbete igen.
Det kommer bli lååååånga veckor.

Men jag njuter av nuet istället och snart ska jag bli bjuden på mat a´la restaurang Akropolis!
Livet är gott ibland!


Ibland funderar folk på livet, "är det här allt? Blir inte livet roligare än så här?"
Men bara man själv kan ändra på saker man tycker är tråkiga.
Är mitt liv så här? Är det vad mitt liv går ut på?
Gå på industrigolv, skaffa villa, vovve, familjebil, och sitta här i en okänd håla i Småland tills jag dör?
Självklart inte. Livet är större än så.
Detta är bara en tillfällig lösning innan tåget tuffar vidare mot mer spännande vidder.
Livet är vad du gör det till.

Idag var första dagen efter semestern, en dag som jag fasat för.
Jag har blivit bortskämd under semestern. Kunna umgås hur mycket som helst med vem man vill, göra vad man vill, känna vad man vill, orka vad man vill.
Jag har verkligen slappnat av under semestern och kopplat bort allt jobbigt, tråkigt o dåligt.
Men den senaste veckan har man insett att man snart ska tillbaka till arbetslivet, att friheten snart är över och det har ärligt talat fått mig att känna mig orkeslös och nere.
Men idag, när dagen väl kom så var det inte så farligt. Det visade sig att alla andra med hade varit deppiga inför denna dagen. Och det är kanske inte så konstigt?

Det finns de tillfällen då man går o grämer sig, man är trött och man är lite nere.
Ibland håller jag även inne med hur jag tänker o känner gentemot människor när jag känner att något är fel.
Men jag har insett att inget löser sig om man håller det inne. Det har jag alltid vetat men har alltid haft svårt för att säga nåt rakt ut så fort det är nåt negativt. Nu har jag börjat öppna mig även för det negativa.
När nån  frågar, då svarar jag hur jag känner, vad som är fel, och personen kan ställa allt till rätta. Då känns allt så mycket lättare och man kan släppa det man tänker för mycket på.
När man ändå är trött, sliten och orkeslös, så finns det alltid nån där som vet precis vad som är boten.
Vad som kan få mig glad o pigg igen och vad som ger mig nya fria krafter.
Vissa människor kommer jag aldrig klara mig utan.

Nu orkar jag ta tag i disken. Därefter blir det en promenad innan jag lägger mig i sängen med lättat hjärta o sover min skönhetssömn. För ibland inser man...


Dagens låt
En låt som jag alltid älskat o alltid kommer älska. Den är tidlös och perfekt.
Phil Collins är underskattad.

Det har kommit in en fluga i min lägenhet, något som upptar mina katters totala uppmärksamhet. Än så länge håller den till vid balkongdörren men om den börjar flyga in mot lägenheten kommer katterna börja en livlig jakt efter den, helt obekymrade och likgiltiga till att de i jakten på sitt bevingade mellanmål kommer riva ner både det ena o det andra.
Hoppas flugan stannar vid balkongdörren.


Igår var det sävsjöfestivalen och självklart var jag där, såsom alla andra berusade år.
Men antingen har jag vuxit ifrån festivalen eller så har festivalen tappat sin glans för det var verkligen inte som det var förr!
Man träffar folk som man inte träffat sen festivalen förra året. Människor man bara träffa när man kommer till hemkommunen, men igår var det ju inte så många av den sortens folk. Jag träffade Micko, en kär gammal vän o arbetskamrat som jag satt o pratade med massor.
Jag vet dock inte hur många ord som passerade den konstiga fyllehickan jag fick igår, sån hicka har jag aldrig haft innan.
Man träffade en del andra, mer eller mindre kära återseenden, men vissa är då väldigt rak på sak. "Shit Heidi, du är fortfarande lika läcker som du alltid varit"
Vissa förändras o vissa inte.

Dagens stora fråga är: Ska jag åka till sävsjö idag igen? Det var inte så roligt, men idag kommer nog fler folk. Det är ju kul att umgås med Hanna och jag behöver verkligen komma ut lite. Jag kan inte bara ligga hemma o dega.
Men orkar jag? Baksmällan har lagt sig men krafterna har inte kommit tillbaka.
Om jag åker idag så blir det nyktert iallafall. Jag har ingen alkohol hemma och dessutom har jag blivit så lättpåverkad att jag känner att jag borde ta det lugnt.
Åka eller inte?