satir

Jag har blivit förkyld. Jag gillar inte förkylningar, och jag hoppas verkligen att jag inte är förkyld på lördag för då kommer inte mammi vilja att jag hälsar på. Hon vill inte bli smittad.
Som tur är jobbar jag halvdag imorgon, på eftermiddagen har jag visserligen tvätttid men tänker vila mycket mellan tvättarna fram tills på kvällen då Erik kommer med Boondock Saints 2! Gilla!

Idag efter jobbet hade jag tänkt göra så lite som möjligt och lägga mig så tidigt som möjligt. Men det blir aldrig som man tänkt sig.
Ida smsade när hon var på väg till barnmorskan och det föll sig så att jag for dit som ett skott och var med henne där. Det var väldigt speciellt, dessutom har hennes mage växt märkbart bara sen i lördags!
Men det bästa var att vi fick höra Plupps hjärtslag idag!
Först var det så tyst i hennes mage och i ett par sekunder hade jag en klump i magen av rädsla att hjärtat inte skulle slå, men så plötsligt så var de där, snabba, intensiva och höga.
Jag blev alldeles rörd och tårögd och jag kände hur mitt eget hjärta slog lite extra hårt. Graviditet är så fantastiskt!
Efter att vi varit hos barnmorskan köpte vi potatis och gick till Ida och gjorde potatisgratäng o veggieschnitzel som vi mumsade i oss, drack te och sedan åt vi glass till efterrätt! En helt fantastisk spontan kväll, och nu är jag riktigt jävla trött. Hade tänkt lägga mig direkt men var tvungen att fixa en grej på internet och när jag ändå var online så kände jag att jag var tvungen att skriva av mig om att Plupps hjärta slår.

Men nu ska jag sova som en stock och gosa med mina katter.

ZzzZzzZzzZzz....

Min chef är en bra snubbe han. Idag (strax efter att Marcus sagt åt mig att jag inte kan gå runt o vara bitter, för allt kommer lösa sig) så kom min lille chef Torbjörn fram och frågade om jag skulle kunna tänka mig att jobba ett par månader till. Oh yes! Jag ska ut från lacken och ut till CNC och jobba tvåskift. Lätt att jag kan tänka mig det!
Min mörka bitterhet byttes i ett ögonblick ut till solsken!
Inte nog med det, när jag steg ut genom fabriken möttes jag av just solsken, något som motiverade mig till att ta mig ner på stan för att fixa min internetdosa. En mycket trevlig urmakare (som såg lite ut så som jag kan tänka mig att karaktären och urmakaren Fredman från Fredmans Epistlar skulle kunna se ut) bytte mitt batteri i dosan så nu kan jag betala mina räkningar.

Att en grå och tråkig Tisdag har vänt till en mycket bra dag firar jag entusiastiskt med knäckebröd och oboy!

Luften har plötsligt blivit lättare att dra in.

Idag på radion så hörde jag något om en kvinna som för flera år sen begått självmord. Jag minns inte vem de pratade om för jag lyssnade inte så noga utan hörde bara att hon begått självmord på grund av att hon mådde så dåligt av sina ekonomiska bekymmer.
Man tycker ju att det är hemskt redan där, men sedan berättade de på radion att kvinnan samma dag fått en check på 300 000 dollar. En check som hon inte kände till och aldrig hann känna till.

Detta ger mig dagens motto. Att aldrig ge upp. För om man ger upp kanske man gör det precis innan det vänder och det skulle vara oerhört typiskt.

För mig handlar det väldigt mycket om något jag har svårt att ta just nu. På onsdag är min sista dag på Itab.
De säger att de kommer ringa när de får ta in folk igen men det känns ändå väldigt ovisst för ingen vet när det kan bli. Min framtid är oviss.
Men jag vet att jag klarar det, framförallt på grund av de vänner jag har. För mig är inte arbetslöshet bara en ekonomisk skillnad utan även ett ratande, och framförallt en osäkerhet som man ständigt går med.
Man vet inte vad som kommer hända härnäst.
Men jag tror att det här kommer leda mig till nåt bättre. Så småningom.


Dagens ros vill jag ge till fantastiska Ida. Hon ger mig så bra perspektiv på saker o ting, och för det är jag henne evigt tacksam. En sann vän är den som säger sanningen. Oavsett vad det innebär.



Ibland kan man faktiskt uppleva något som att någon övre helig makt jäklas med en. Jag ville spana in min skattedeklaration på internet idag eftersom den ännu inte kommit med posten.
För att göra det var jag tvungen att logga in med mitt bankID på internet. Dock har jag glömt lösenordet och hittar inte vart jag skrivit ner det. Typiskt.
Jag får iden att logga in på min banksida på Swedbank med min bankdosa, eftersom det kanske fanns en chans att jag kunde hitta koden där, o om inte annat skulle jag kunna göra ett nytt ID.
Men nehepp. Det gick inte, ty batteriet i min internetdosa var slut.
Så jag kan inte ens betala mina räkningar.
Och inte har jag heller en skruvmejsel som är tillräckligt liten för att öppna upp till batteriet i dosan.
Lagom irriterrande.
Någonstans sitter en helig övermakt o skrattar åt mig. Glad påsk på dig då. Din jävel.

Nu ska jag ringa Sophia. O hör sen!

Jag är arg på 3. Deras bekymmer i helgen har gett mig massa bekymmer.
Dock har helgen varit kanon iallafall.
I fredags var det ju tänkt att jag o Ida skulle ha myskväll, men när vi promenerade igenom stationen för att ta oss till centrala delen av stan för o äta så mötte vi Kalle med mustachen.
Kalle med mustachen tyckte inte vi skulle sitta hemma och äta godis, han tyckte vi skulle träffas senare på kvällen på Zebra där det var rockkväll.
Ida och jag kände pirret av vårkänslor och festsug och bestämde oss genast för att det skulle bli en kväll fylld av fest och vin. (I hennes fall alkoholfri cider då såklart)

Vi åt förresten på Harmony, (gamla chabbes) ett ställe som jag varmt rekommenderar.

Efter att vi käkat så blev vi lagom stressade för vi skulle göra oss iordning och vi hade fått tidspress, ty Thomas, Helena, Rasmus och en Emelie tänkte komma förbi och festa med oss. Thomas fyllde 30, något som han firade med en fantastiskt stor svart peruk, som senare på kvällen även lyckades hamna på min hjässa men det tänker jag inte gå in närmare på.
Vi festade, drack, skrattade och hade jätteroligt, och trots att jag inte kände mig helt fräsch eftersom jag inte hade hunnit duscha innan festen så kände jag mig rejält jävla snygg i Idas underbara korsett.

Väl inne på Zebra märkte jag hur blickarna drogs åt mitt håll och visst, jag är van vid att bli inspanad, men inte på det sättet. Jag blev sjukt osäker och funderade på vad det var som var fel. Varför stirrar alla på mig? frågade jag Ida gång på gång. Hon påstår att det var för att det var så snygg jag var. Men det kändes ändå jävligt jobbigt med det eviga stirrandet. Det är fult att stirra!
Nåväl, efter ett tag så lade sig osäkerheten jag kände över stirrandet och därefter hade jag riktigt kul och blev kanske lite väl överförfriskad.

Igår - lördag - upplevde jag en oerhört lugn bakis dag, med en soffa och Brad Pitt.
På kvällen vankades det fest igen, denna gången var det inflyttningsfest hos Erik. Även den festen var fantastiskt rolig. Det var ont om stolar varpå jag satt på en barstol och därmed satt över alla de andra. Jag gillade det och kände mig som den storhövdade drottningen i Alice i underlandet. Erik räckte mig ett stort svärd han hade, och med det satt jag och utbrast "off with his head!" ett flertal gånger.
Igårkväll blev jag inte riktigt lika berusad som i fredags och idag var det bra mycket behagligare att vakna.
Dock har jag inte gjort nåt vettigt idag. Men snart kommer Rasmus.
Vi ska promenixa eller nåt.

Det är sen gammalt att jag och Tisdag inte kommer riktigt överens.
Tisdag tråkar ut mig, gör så att tiden går långsamt och lyckas alltid trampa på mina tår.
Idag var en sån dag då jag verkligen inte orkade med Tisdag. Tisdag gick mig på nerverna.
Men efter några timmar släppte det, förmodligen för att jag blev övertrött, något som resulterade i fnitter, dålig humor och att jag skrattade Tisdag rakt i ansiktet!
Se, jag kan även ha bra dagar när Tisdag dyker upp!
Jag tycker ändå att det är bra att jag bara träffar Tisdag en gång i veckan.

Det är skönt att kunna skratta o le så som idag, även när man går igenom jobbiga tider.
Länge leve skrattet, det spontana endorfinet och hoppet om lösningen.

Det är meningen att jag ska sova.
Det går bara inte. Jag är inte direkt trött än. Eller är jag?
Imorgon får jag veta om de kan behålla mig på jobbet. Om de inte kan det vill jag ta tillfället i akt och sticka härifrån.
Nässjö är tråkigt, jag har fått nog. Jag behöver nåt mer, nåt större nåt mer spännande och tillfredsställande.
Men vart ska jag ta vägen? Jönköping? Räcker det?
New York tack. Det hade suttit fint.

Det finns förresten en man som jag hade kontakt med för flera år sen.
Vi hade bara kontakt över internet för det mesta, men den försvagades för att sakta försvinna och jag hade i princip glömt honom.
Men idag på facebook dök han upp bland mina förslag.
Ibland när man har många gemensamma vänner gör ju facebook så men grejen är den att han och jag inte har några gemensamma vänner. Knappt ens några gemensamma grupper.
Hur kommer det sig att någon från ens förflutna kan dyka upp så plötsligt i en liten ruta till höger utan att man har nåt som binder oss två ihop?
Det är så mystiskt. Facebook är läskigt.
Men nej, jag bryr mig inte om att ta upp kontakten igen.

För övrigt känner jag mig tjock idag för jag glömde träna och har ätit bullar.
Jag hade städotvättdag idag och jag städade ordentligt. Drog ut allt ur skåpen för att torka rent innan jag ställde in allt igen, rensade avlopp, putsade alla fönster o speglar.. Jag gjorde allt möjligt utöver den vanliga städningen som går ut på dammsugning, moppning, dammning och toalettskurning.
Jag var så inne i mitt städande att jag glömde bort tiden och helt plötsligt var klockan halv sju.
Tiden går fort när man har roligt tänkte jag, o  blev lite sur på mig själv för att jag lät mig missa dagens träning. Jag har blivit beroende av den och med tanke på allt gott jag stoppat i mig under helgen så behövde jag den där träningen.
Så jag känner mig tjock idag. Men det ska jag försöka råda bot på imorgon.
Ibland får man helt enkelt låta sig vara lite tjock. Gött.

Adam o Gry på mix megapol diskuterade igår morse vad som är gammelfika och vad som är ungfika.
Gammelfika(o godis) var bland annat dammsugare, hetvägg, emser, käck, fruitmints, gröna marmeladkulor och även mazariner.
Personligen tycker jag inte att mazariner kvalar in till gammelfika, förmodligen för att jag älskar mazariner.
Jag tycker de är smaskens.
Idag började jag fundera på om jag är en tant i en ung kvinnas kropp.
Dels på grund av det här med mazarinerna men också en del på grund av att jag var med i programmet antikrundan igår, steg upp sju idag på min lediga dag, sovit middag med tanken: nå men det här är ju väldans trevligt. Och ikväll är det dessutom säsongspremiär för Så ska det låta! Jag har sett fram emot det jättemycket och tänker fira det med jordgubbspaj och vaniljsås.

Jo just det, jag har börjat kalla ungdomar som ser ut att vara under 20 för ynglingar, pratar med mina katter som om de vore människor och idag när det spelades Ulf Lundell på gymet så blev jag glad över det, eftersom jag tycker att Ulf Lundell har en hel del fina partier.

Dessutom har jag kommit på mig själv med att stöna o stånka när jag fixar o donar med något som är jobbigt och använder tantuttryck som "uppallanta".  (stavas det så?)

Man blir så gammal som man gör sig.

Lustigt att det just nu spelas Canon med Pachelbel i min playlist.
En av mina favoriter bland klassiska stycken.

Hujedamej.

Det är redan helg igen.
Helt plötsligt går veckorna så fort, måste tiden ha så bråttom?
Inte det att jag har något emot att det är helg, verkligen inte, trots att det finns saker med vardagarna som jag gillar med.
Jag älskar helger. Men tiden går bara så satans fort.
Förra helgen var ju fantastisk och jag önskar att varje helg kunde vara lika bra.
Dock kan man inte alltid ha det bra och denna helgen har jag inte planerat något annat än att gå till frisören, bli pank och träna ett par gånger.
Jag är sugen på några glas vin, men vet inte riktigt hur, när och varför jag är sugen.
Det återstår att ta reda på det.

Jag har lovat mig själv att hålla mig till Nässjö i helgen och inte sova borta, eftersom det känns som att jag försummar katterna om jag gör det fler helger på rad.

Jag var på besök hos Ida för lite te och nybakta muffins i tisdags (mumma) och noterade att hon har börjat tjocka till sig. Fint!
Både Ida och Sophia har gått över halva tiden på sina graviditeter nu, och fjärilarna i magen blir alltmer påtagliga.
Spänning, kärlek o förväntan.
Nu insåg jag att det var länge sedan jag träffade Sophia.
Jag måste råda bot på det snart. Innan skrev hon att det snart är ett år sen vi var i Budapest.
Herregud, vad ett år går fort. Allt som hänt har hänt så fort, speciellt de senaste månaderna.
Återigen; måste tiden ha så bråttom?
Nu känner jag att jag vill resa bort igen, men denna gången har jag inte min Sophia att resa med. Hon är den bästa resepartnern man kan ha, hon har sån koll och gillar samma saker som jag.

Jag vill verkligen få resa bort o vara med om nåt spännande och roligt.
Något nytt.

Ser ut som att jag kan vara arbetslös om ett par veckor. Kanske ska man ta sig en resa då?
Den som lever får se.

Herregud vad roligt jag hade!
Jag och Sophia kom på den otroliga iden att låtsas att vi var stenrika och ta in på de lyxigaste hotellet som fanns i New York.
De i hotellreceptionen trodde på oss och under falska namn fick vi ett rum på våning sju. Vi slog oss ner i hissen som var inredd som ett barnrum och började fara uppåt, något som var riktigt läskigt, för hissen snurrade runt samtidigt. Inte på det behagliga sättet som det där utkikstornet på Liseberg utan bra mycket fortare.
Jag blev så snurrig att jag damp ner i en barnsoffa och slog sönder en Bacard Breezer.
"Åh nej!" utbrast Sophia. "Om vi spiller överallt kommer de fatta att vi inte är rika ju!"

Dock upptäcktes det inte att det var vi som spillt och vi bytte om.
Jag hade en svart-gul-grön-vit klänning i ett blommigt mönster med svart tyll under och mina favoritpumps.
Det var dags att fira nyåret! Vi hamnade på en fest på en båt en liten bit från hotellet där vi slog klackarna i taket med Peter Jöback. Vi skålade och hurrade och därefter skulle Peter med på efterfest på översta våningen på hotellet vi bodde på.
Vi drog dit, steg in i hissen och just som jag skulle nypa i Peter Jöbacks rumpa vaknar jag av en meddelandesignal från min mobil.
Det var dags att stiga upp. Jävlar.
Jag hade ju roligt i drömmarnas värld.

Idag har jag varit uppe med tuppen igen efter en lång kväll med underbara vänner, många skratt och gott vin!
Trots att jag inte lade mig till sängs förrän runt tre inatt så var jag uppe klockan åtta och fixade och donade.
Jag sov hos min kär mor inatt, så satte på kaffe och gjorde iordning så att det skulle vara mysigt för henne att stiga upp. Strax ska vi ut på en morgonpromenad i vackra Vrigstad!

Igår vistades jag i La Residence a´la Geson/De La Cruz borta på gästgivaregatan.
Varje gång man placerar sig där har man lika trevligt men igår var det fantastiskt.
Salongsberusade och fnittriga kommenterade vi oss igenom melodifestivalen som började oslagbart när Sylvester Stallone önskade lycka till till Kristine och "Mens".
Därefter sågade vi de låtar vi hatade och hyllade de låtar vi gillade. I mitt fall var det inte så mycket att tycka om, men ett par favoriter i skithögen hade jag ändå.

Efter melodifestivalens slut blev det någon konstig feelgoodfilm med Adam Sandler och Drew Barrymore (som alltid spelar samma tjej i alla filmer men bara med olika namn. Ingen mångfald där inte!)
Filmen var förutsägbar och ful, men lagom roande. Efter den blev det en Jean-Claude Van Damme-film.
Lika förutsägbar den, och ja, vi fnittrade oss igenom filmerna med och snackade mest om annat.
Enda gången jag faktiskt var fokuserad på tvn var nog i början av Jean-Claude-filmen när man fick se hans rumpa.
I övrigt var det mest lådhållning och lådvin som gällde.
Jag måste fara dit o hälsa på oftare!


Nu var det dags för promenad. Yes!

Jag vet inte riktigt om jag gillar att vakna klockan sju de morgnar jag är ledig.
Idag var jag envis, jag ville verkligen somna om. Inte för att jag var trött, nej jag vaknade upp piggare än någonsin, utan för att jag vet att jag kommer vara upp sent idag och med min dygnsrytm så börjar jag gäspa klockan fyra.
En fördel med att vakna så tidigt är det ljuva lugnet, den härliga morgonluften och det fantastiska morgonskenet som strålar utanför mitt fönster.
Dessutom så hinner jag ju springa ner till gymet en sväng och träna ett par timmar.
Det får bli extra mycket kaffe idag, och ikväll när jag fått i mig ett par glas vin så kommer jag nog bli pigg och härlig!
Och som sagt tänker jag ju träna, och det är ju en energyboost som heter duga!
Inte för att det just nu känns som att jag skulle behöva en boost...

Igår fann jag ett citat av fina Nanne Nyander.

"Life isn´t about how to survive the storm, but how to dance in the rain."

Dagens motto. Indeed.

Jag har haft en riktigt strålande fredag.
Har varit och hälsat på Brandon, modellat i några timmar o snackat väldigt mycket.
Tavlan är nästan färdig nu, och den är fantastisk!
Jag väntar med förväntan på att få se det färdiga resultatet!

Brandon är en människa som alltid får mig att må bättre, o får mig att känna den livslusten och äventyrslängtan jag alltid borde bära inom mig. Denna veckan har jag varit väldigt "låg" men några timmar i hans studio botar det mesta.
Det är också ganska fascinerande hur jag, i hans närhet, kan gå runt i bara trosorna, hänga, o bara umgås utan att jag tänker på det. Jag glömmer bort min nakenhet och när vi fick bråttom till tåget så var det nästan att jag glömde att jag kanske borde dra på mig kläderna igen!



Jag kom hem för ungefär en timme sen och nu ska jag bege mig iväg igen till fröken Q.
Vad säger man till någon som just förlorat en av sina bästa vänner till döden?
Finner inga ord, så jag tänker bara ge henne min närhet.
Ibland räcker det när en vän bara finns där hos en i svåra stunder.

Städsöndag.
Jag började dagen med en promenad, därefter drog jag användning av min tvätttid och passade på att städa eftersom det aldrig blev av igår.
Igår var jag lat, men det har jag tagit igen idag, har städat hela lägenheten och snart tänker jag ta mig ner till gymet för att rensa tankarna med svett.

Det vankas en speciell fest som jag planerar att gå på, men så fick jag höra att en annan person som jag undviker ska dit, och jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag strunta i festen för att slippa personen i fråga och därmed missa en kväll med alla andra människor som jag tycker om eller ska jag gå och hoppas att han låter mig vara ifred?
Jag går nog. Jag får väl vara tydlig med att jag inte vill ha honom svansandes efter mig. Även om det känns elakt.

Det finns många saker man undviker för att man känner att det är något man mår dåligt av eller tycker är obehagligt, och när man vet att det snart kommer stå där, det där faktumet, mitt framför nosen på en så går man runt som på nålar och mår dåligt över det i förväg. Hoppas in i det sista att det ska försvinna.
Man kan ju inte alltid undvika det som är jobbigt, man kan inte alltid låtsas som att det man inte tycker om inte existerar, men ibland kanske det är lättare att se sanningen i vitögat för att komma över det som är jobbigt.
Dock ogillar jag när människor vet att man mår dåligt av en sak och ändå slänger fram det där, mitt framför nosen på en, utan medkänsla eller eftertänksamhet. "Varför tänka på andra när man kan tänka på sig själv?"
Så mycket jag har hållit inne med för att inte andra ska må dåligt trots att det är saker jag inte vill hålla inne med eller undanhålla.
Ibland funderar jag på vad det tjänar till när man inte känner att man får ut något av det eller ett uns tillbaka för det man gör för någon annan.

Hur undviker man någon som hela tiden står där framför en varje dag?
Hur kommer man ifrån? Vart ska man ta vägen när man inte längre vill finnas kvar där man står?

Nu tänker jag som sagt ta mig ner till gymet. Om ett par timmar kommer jag vara mycket klarare i skallen.

Gårdagskvällen blev förträfflig.
Filmen var bra, fin och roande, likaså sällskapet!
Efter bion drog vi in oss på coffehouse by george där det för min del blev varm choklad, och ooh vad god deras varma choklad var! Med grädde på toppen och lite chokladsås! Gottigotti!
Därefter åkte vi bort till Ibis, satt där en stund, o for därefter på en del roande omvägar hem.

Väl hemma lade jag mig direkt. Kände för att ringa mammi eftersom hon ringde under bion o när jag ringde upp efteråt men egentligen inte hade tid att prata så lät hon nedstämd. Min mammi. Förmodligen var hon bara trött men man känner ju ändå inom sig att man vill försäkra sig om att allt är okej. Men eftersom jag kom hem vid tolvslaget så vågade jag inte ringa utan ska ringa efter melodikrysset idag. Man ringer aldrig min mammi mellan 10 o 11 på en lördag. Man får ju inte störa i melodikrysset.

Jag har varit vaken sen 8, men har knappt sovit egentligen sen klockan 4. Jag vaknar hela tiden, en gång i kvarten ungefär o vid 8 så bestämde jag mig för att ge upp sovandet.

Jag är sugen på att träna idag med, men tänker hålla mig tills imorrn. Idag blir det städning som gäller.
Ikväll kanske jag tar mig in till jönköping igen, för lite vin, härligt umgänge o utgång, men får se om jag orkar. Kanske bara stannar hemma o tar det lugnt för mig själv.
Det beror på vad jag känner för sen.

Ibland är livet riktigt härligt.
Jag började dagen med en timme i soffan tillsammans med en trogen dvd alá sex and the city och därefter tog jag mig ner till gymet och tränade stenhårt i två timmar. Det var det bästa träningspasset jag haft på länge, och det var verkligen välbehövligt, jag är så mycket piggare nu!
Idag klev det in en person på gymet som jag inte trodde att jag skulle se igen. Varför vet jag inte, vi bor ju i samma stad, jag antar att det är lätt att glömma någon när man inte har dem addade på facebook o msn.
Jag funderade på om jag skulle tycka att det var jobbigt eller om jag skulle välja att inte bry mig, jag valde att inte bry mig och nickade lätt till honom i nån slags hälsning.
Frågan är hur man beter sig mot en sån person. Egentligen.

Ikväll blir det bio och coffeehouse by george med tre fantastiska människor.
Detta är en såndär fantastiskt härlig fredag.
Jag strålar ikapp med solen idag.

Låten som ljuder för tillfället

Armbryterskan Heidi Andersson gives blowjob. Glasblowjob.

Björn Ferry, ett namn som för mig är ganska nytt, jag har inte hört talas om honom innan OS, har tydligen en konstnärlig ådra i sin sportsliga kropp.
Han har skapat en vas, gjord i glas som hans flickvän Heidi Andersson har blåst.
Vasen som kostar ynka 2500 kronor är ett konstverk som han kallar Pillesnas i vas.
Och ja, den är precis vad det låter som.
Det är en hög klassisk vas med en röd glaskuk som reser sig i mitten av vasen.
Hur man kommer på iden att först göra en vas, sedan låta sin flickvän agera glasblåsare och därefter även utforma den efter en 20 centimeters stor kuk är dock något jag inte ännu kommit på.
Jag måste ändå säga att jag gillar den. Den är ju faktiskt ganska fin. Det är en fin pillesnas i vasen, och iden är ju onekligen spännande.
Jag hade dock inte använt den till blommor. Kanske vita rosor isåfall, men dess huvudsakliga användningsområde hade nog varit godisskål. Fylld till brädden med polkagrisar eller popkorn hade den varit perfekt på mitt soffbord.
Jag vill ha en sån. Synd bara att den är så dyr.

Men fin, det är den!

Är det inte konstigt att man alltid vill ha det man inte kan få?

Hela veckan har jag längat efter en kväll då jag verkligen inte behöver göra någonting utan bara kan komma hem o slänga mig i soffan, sluta tänka ett tag o bara ta det lugnt o slappna av.
Torsdagskvällen kom och med det min möjlighet till lugn o ro, utan att behöva känna tidspress för att jag måste lägga mig i någorlunda tid.
Men nu sitter jag här och känner inte längre för att sitta ensam i soffan o skita i omvärlden.

Hela dagen har jag bara velat komma hem, jag har verkligen kännt att jag behövt ensamheten men nu när jag är ensam så önskar jag att jag inte var det.
Jag är en sambotjej, jag har aldrig varit det så kanske är det dumt att påstå att man är något man inte ens testat på, men jag längtar faktiskt efter att kunna komma hem o slappna av i lugn o ro utan att behöva umgås med någon, utan ändå alltid ha någon där.
Att alltid ha någon där i andra änden lägenheten, intill sig, eller mittemot utan krav på att vara social eller så utan bara slappna av. Bara finnas.
Det känns som att det sättet att umgås bara kan bli av med en sambo.
Att se på tvprogrammen ihop innan man somnar, att ha någon att laga mat till, eller att bara småprata med om ingenting.

Jag har ju kompisar att umgås med men det är inte samma sak. Det är ett helt annat krav på det sociala när man umgås med vänner och man känner sig inte på samma sätt.
En sambo är ju ändå en del av sitt hem, så då känner man sig ju hemma... Eller? You tell me...

Jag sitter o överväger om jag ska bege mig till en vän eller bjuda hem någon men jag tror jag låter bli.
Jag vill ju trots allt bara vara hemma i lugn o ro. Bara inte ensam.

Hela dagarna på jobbet så lyssnar jag på radio.
En låt som spelas väldigt ofta är "Fight for this love" med Cheryl Cole.
Det är en låt som jag tycker jättemycket om och alltid sjunger med i trots att det inte ens är min typ av musik.
(Börjar min delikata musiksmak påverkas av radion?!)
Jag har iallafall konstaterat att låten är ironisk.
Från första början tyckte jag det var fint att hon sjöng och i mitt romantiska inre såg jag framför mig hur hon sjöng låten för sin man; Ashley Cole, en av mina favoritfotbollsspelare i Chelsea.
Jag är så naiv o romantisk.

Anledningen till att den på något sätt är ironisk är att Cheryl nu har gett upp sin fight för deras love, efter att fått färska nyheter om att hennes man skulle ha haft en del otrohetsaffärer.
Hon vill inte ens diskutera saken utan har redan lämnat honom och det kan jag förstå.
Men svårt att sjunga fight for this love när man gett upp den.


Dagens idiot: Ashley Cole. Vad fan, en sekreterare från Liverpool? Det är lågt.
Och varför i hela friden är man otrogen när man har en fru som Cheryl Cole?
Kolla på henne, hot damn!

Finns det trogna män?

Jag har just lagt på efter en o en halv timme i telefon med min gamla vän Lina.
Vi har inte pratats vid i telefon på evigheter men pratar med varann som om vi gjorde det varje dag.
Vad jag saknar henne och jag känner verkligen för att bara springa ner till tågstationen och sätta mig på första bästa tåg till Gävle.

Kom hem till Småland Lina! Fan vad roligt vi ska ihop när du kommer ner!
Vi, min balkong och en back öl, det är allt som behövs för att vi ska ha en oförglömlig kväll!
I sommar blir det Gävle för min del, det kommer bli så rackarns kul!

Jag hann inte med nåt av det jag skulle göra ikväll men äh.
Nu går jag o lägger mig istället så jag orkar med jobbet imorrn.
För tillfället tar det mer på krafterna än vanligt.

Nightynight.

Lögnen. För vissa så simpel o lätt att förkunna, men för andra så svår att glömma.
När är det egentligen okej att ljuga?
En vit lögn kan vara ofarlig men vart går gränsen?
Och vart går gränsen till mytomani?

Jag har kommit till den punkt då jag inte längre tror på något av det som sagts i ett visst sammanhang, just för att jag ser hur personen ifråga ljuger så fruktansvärt för andra.
När sanningen är på väg att titta fram täcks den snabbt över med en ny lögn och så fortsätter det. Sanningen kommer alltid fram till slut, hur många övertäckande nödlögner man än lyckas komma på.
Att fortsätta ljuga när man kan berätta sanningen och utgå ifrån den är ju bara dumt.
Jag kan förstå att man är rädd för sanningen för den kan göra väldigt ont när den når fram men när den väl gjort det, så finns det inte längre någon hemsk lögn som befaras avslöjas. När man då tagit sig igenom den smärtan sanningen har orsakat kan man ju bara blicka framåt, mot ett ärligt liv.
Nu är det ju för sent för vissa sanningar att titta fram och på sätt o vis hoppas jag att de aldrig gör det.
Men jag tror att den envist kommer finna sin väg till slut och då kommer man ångra att man inte sa som det var från början.
Men det är nog försent nu.

Men att komma med fler lögner är bara som att gräva sig djupare ner i avgrunden.
Sluta ljug från o med nu, så kommer allt bli lättare!