satir

Efter en rörig och körig arbetskväll var det riktigt skönt att komma hem.
Jag är hungrig och har för en gångs skull matlust. Jag har överdoserat Ipren och Alvedon och smärtan är mer som en öm förnimmelse just nu. Visst känns det lite när jag äter men inte så farligt som annars.

Istället för att vara vettig och ta ett knäckebröd eller nåt öppnade jag min kakburk och frossade i mig några kakor.
Men jag borde ta mig ett knäckebröd nu för jag kan inte äta mig mätt på kakor. Hur ska jag kunna somna om kroppen är full av socker?!

Imorgon måste jag upp tidigt för jag måste hinna till djuraffären och köpa kattsand.
Jag avundas de med barnvagn för de kan ju släpa hem kattsanden på vagnen. Jag ska bära hem den. Den är egentligen inte så tung. Tio kilo bara, men när det är förpackat i en kartong på det där sättet är det väldigt otymplig att bära på genom hela stan.
Jag har ingen att be om skjuts så då får jag slita istället.
Apropå mina bajsande katter så kräktes Movitz nyss upp en av de äckligaste spindlar jag någonsin sett.
Det var en sån där stor med tydliga ben. Den värsta sorten!
Men den hade röda ben och kolsvart kropp.
Fruktansvärt att jag haft en sån i min lägenhet!
Jag älskar mina katter som skyddar mig från alla kryp, men tycker det är oerhört äckligt att de äter dem.
Men jag överväger faktiskt terapi på riktigt nu.
Jag börjar ju nästan gråta när jag ser en otäck spindel. Även om den är död.
Är den levande och för nära börjar jag faktiskt gråta! Det är inte normalt.

Nej, jag vet att de inte är farliga och det är inte det som det handlar om när det gäller alla kryp.
Jag får en konstigt obeskrivlig, avgrundsångest av dem.
Man kan nog inte beskriva hur hemskt det är för någon som inte själv lider av fobi på riktigt.
Jag borde nog försöka bli av med det dock.

Dusch, knäckebröd och sömn! Yes!

Så att eeh... Jag ringde tandläkarn och fixade en undersökning så jag behöver bara härda ut två dygn till.
Tandvärken börjar ta kål på mig.
Den som uppfann visdomständerna är nog glad över att han vilar tryggt i sin grav. Annars hade jag sparkat på honom med stilettklackar!

Nu ska jag se om jag kan hitta en ipren och alvedon. De är ju bäst tillsammans, ett tips jag fick av just en tandläkare när jag slagit ut min framtand. Där snackar vi smärta!
När jag satt där hemma för 4-5 år sen och tyckte synd om mig själv och min sönderslagna käft skrev jag den här;

jag känner en liten man
han heter Ipren
han botar värk som ingen an
med sin ibuprofen

han har en vän
Alvedon heter hon
låt de dansa ihop o sen
så får de på smärtan fason

ja för bäst är de ihop
då blir verkan dubbel
och för smärtan tar det stop
och man slipper allt trubbel

Silly, I know!
Nu ska jag försöka tvinga i mig frukost. Aj.

Jag har verkligen inte gjort nåt vettigt idag.
Det var riktigt skönt!

Jag har myst hela dagen, bakat lite kakor och muffins och därefter började jag sakna att läsa och jo, jag saknade nog vännerna lite med så jag gick hem till Ida och Adam. Drack nostalgite och mös en liten stund och sedan fick jag med mig fler böcker hem! Jag plockade också med mig säsong 5 av Desperate Housewives så istället för att läsa nu så tänder jag ljus och kryper ner under en filt i soffan.

Idag smakar livet riktigt bra.
Fantastisk höstdoft i luften.

Det är äntligen söndagsmorgon! En alldeles ljuv söndagsmorgon, ty idag har jag inte ett enda måste.
Det är bara en ledig skön söndag.
Jag firar det med att ligga skamligt länge i sängen i sällskap av min tandvärk.
Tandvärken har hållit i sig i några dagar nu och jag tror jag har bestämt mig för att ringa tandläkaren imorgon.
Nu orkar jag inte längre bry mig om att det kostar pengar, för det känns inte som att värken kommer gå över av sig själv.

Igårkväll var det lördagsmys med Ida och Theodor. En kväll fylld med tjejsnack, tacos och tv-tittande.
Jag kan inte tänka mig att gårdagskvällen kunde spenderas på bättre sätt! Ida passade på att färga håret medan jag myste med lilla Theodorable som förundrades av tant Boris hår. Speciellt om jag satt så solen sken på det, då blev de små blå ögonen stora!
Han är så fin! Det är svårt att sluta stirra på honom.

Nu ska jag ligga kvar i sängen och se några vänneravsnitt innan jag gör nåt vettigt.
En hel dag av ingenting, bara fisa runt och ta det lugnt.
Jag behövde verkligen en sån här dag nu!

Det har jag inte riktigt tänkt på förut...

Jag - Är rumpan kroppens största muskel?!
Mammi - Ja det är den ju.
Jag - Herregud vad muskulösa vi är mammi!

Apropå det så hörde jag på radion härom dagen om en man som kallade ostbågar för "pillirumpisar" för de luktade som om han just pillat sig i rumpan.

Och så undrar folk varför jag inte äter ostbågar...

Jobba bra men hemma bäst!
Jag har tjänat en del fina pengar idag iallafall!
Jag gillar att jobba när det är öppet hus. Man får godis då!
Idag lekte jag "fröken Boris" för företaget hade satt upp skyltar vid varje avdelning med information om stationen.
Det var bara det att den som skrivit skyltarna förmodligen led av dyslexi, för det var mycket stavfel och grammatiska fel som jag gick och störde mig på. Jag sade till chefen att de grammatiska felen i skyltarna var pinsamma varpå han gav mig tillåtelse att skriva om dem och rätta till allt.
Tant pedant.
Apropå det här med fel i skrift så är det så roligt med människor som vill framstå som smarta, allmänbildade eller begåvade, (eller vad de nu vill kalla sig själva) som börjar använda mer avancerade ord än annars och gärna tillsammans. Det är så genomskinligt och fånigt ibland.
Ibland ska de skriva avancerat om något intellektuellt som "berör" dem när de inte bryr sig egentligen utan bara vill framstå på ett visst sätt.
Människor som aldrig använder mer avancerade ord än medelsvensson börjar använda sig av ord som om de vore en del av Svenska Akademien.

Jag säger som Ekman:
"Jag är inte impregnerad, jag är minsann tillräckligt korpulent jag med!"

Vad roligt det är att vakna två timmar efter den tid som man satte väckarklockan på.
Jag hade tvätt-tid idag, men får bara tvätta det nödvändigaste nu.
Kanske inte är så smart att sätta en tvätt-tid morgonen efter en hel veckas kvällspass.

Om en dryg timma kommer mammi. Hon ska hjälpa mig med mina garderober.
Egentligen hade jag tänkt hinna få massor gjort innan hon kom så jag slapp göra nåt efter att hon åkt ikväll, men vi får väl se hur det går med det.

Ikväll funderar jag på att gå iväg på fest.
Känns lite dumt att göra det eftersom jag ska upp klockan sex imorgon, jobba en hel dag och dessutom ha massa ögon som följer mig hela dagen.
Men jag funderar på att bara gå på förfesten, det var länge sen jag träffade det gänget och det hade verkligen varit roligt att partaja med dem.
Samtidigt vet jag hur jag är... När det är dags att gå ut kommer jag tänka "Ill sleep when Im dead, jobbet klarar jag iallafall" och sedan dra med ut.
Och det är ju sant. Jag klarar jobbet och jag kommer sova ruggigt gott när jag är död. Men det kommer bli alldeles för jobbigt imorgon om jag går ut...

Så nej. Jag får nog hålla mig hemma ikväll.
Eller?

Det är konstigt egentligen. Jag har alltid velat något mer av livet, trott på något stort och drömt om spännande upplevelser i min framtid.
Som litet barn var jag bombsäker på att jag skulle hamna i Hollywood (well, thats just not gonna happen!) eller skriva bestsellerböcker som slutade som filmmanus.
I Hollywood.
Trots alla dessa drömmar man växte upp med och den önskan efter en annan spänning, en annan värld som flyger runt i skallen med jämna mellanrum så trivs jag på något sätt med att vara en liten industriarbetare som går på golvet, sliter och får ont i kroppen och gör det man ska, vare sig det är ett givande arbete eller ej.

Kanske trivs jag så bra för att jag vet att pengarna kommer sitta fint och för att jag har varit arbetslös ett par månader och därför verkligen gillar att göra något igen.
Samtidigt undrar jag vad det finns mer att ta del av.
Varje gång jag reser någonstans vill jag bara resa vidare. Det kan ibland få mig att ångra att jag skaffade Fredman och Movitz, för det finns inte en chans att jag gör mig av med dem, men de hindrar mig från att bara dra härifrån och backpacka runt och se saker.

Jag kom och tänka på det här när jag tänkte på en gammal arbetskamrat och skolkamrat från förr.
Hon skrev en kommentar till "höstfeeling" och hon är en sån som alltid snackade om världen. Om allt som folk aldrig tar sig tid att uppleva eller se, men som hon minsann skulle vara med om.
Många säger så, jag har själv sagt så utan att nåt händer.
Men hon har verkligen kommit ut i världen. Jag vet inte vart hon bor, om hon bor i Sverige för tillfället men har hört att hon reser mycket och fått sig en internationell modellkarriär.
She made it happen.

Ibland kan jag inte låta bli att inspireras av, beundra och avundas sådana som hon, som verkligen gör det möjligt. Som ser till att det händer.

Felet med mig är att samtidigt som jag drömmer mig bort till en annan värld så känner jag att världen jag lever i nu duger.
Dessutom är det svårt att resa ifrån sina vänner även om man möter nya.

Jag är en av alla dem som då och då fantiserar om allt det där utan att se till att det händer.
Men fantasier och drömmar är bra att ha de med...

På lördag är det öppet hus på ITAB. Då är det meningen att folk ska gå runt och titta på oss när vi jobbar.
Det är tydligen öppet för allmänheten, så vem som helst kan titta in. Spännande?
Det gäller ju då att det går som det ska med maskineriet och att det inte blir som idag; jäkelskap efter jäkelskap.

Trots all jäkelskap känns det som en bra kväll för den förgylldes av In Flames i P3live.
Det är konstigt vad mycket humöret och livslusten förändras när det spelas bra musik i lurarna!
Jag var så trött idag men så fort P3live drog igång så piggnade jag till!

Everyday takes figuring out how to live,
Sometimes it feels like a mistake,
Sometimes it's a winner's parade,
Delight and angers,
I guess that's the way it's supposed to be...

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable, but this is killing me
Call me, everything, make me feel unbreakable,
Lie and set me free

I feel the fear takes hold
Afraid this hell I create is my own
Calm my franticness, I can't take it anymore,
This used to be my own world,
But now I've lost control

Chasing leftovers,
Under the fading sun,
Searching for shelter,
I feel my time has come

En del av mitt livs vardagslyx är mina mysduschar. Jag älskar verkligen att ha dimmer i badrummet, det är så mysigt att dämpa ner lyset och ställa sig i duschen i en halv evighet. Särskilt efter en arbetsdag.
Idag klarade jag dock inte av att njuta av det. Jag skar mig djupt och fruktansvärt i mitt högra långfinger när jag slogs med några lackhinkar på jobbet och det svider varje gång fingret kommer i närheten av vatten. För att inte tala om när det kommer åt tvål eller shampoo.
Det konstiga är att det första jag tänkte när jag märkte hur djupt såret blivit, var att det kommer bli jobbigt att diska denna veckan. Det var det enda jag tänkte. Precis som om det vore min favoritsyssla?
Anyway...
Fingertoppar har ju som tur är en förmåga att läka snabbt, och jag hoppas mitt finger gör det trots storleken och djupet på skadan.

Tiden läker ju trots allt alla sår. Tillochmed min handled som jag ojade mig mycket över igår ser bättre ut idag och jag har dessutom känt ett inre läkande de senaste dagarna, som fått mig att må bättre och känna mig som mig själv igen. Med tiden läker det mesta, även om man ibland är där och pillar och stör läkandet så återhämtar det sig sakta men säkert, tills den dagen då man kan inse att man faktiskt har kommit över det värsta.
Det är så skönt!

En sak som svider till lite, eller ömmar mer som ett blåmärke är att jag tycks missa stadsfesten i Eksjö i helgen. Både jobbet och pengarna ställer till det för mig.

En ung kvinnas smärtor... Vissa värre andra ganska obetydliga. Det är nog smärtan som lär oss livet och vore det inte för den skulle vi nog inte uppskatta det lika mycket när vi voro smärtfria.

Det känns som att hösten är på gång på riktigt nu! Jag älskar det!
Hösten är verkligen den bästa årstiden!
Löven har börjat falla lite smått, förmodligen till följd av den stekheta sommaren som tärt lite för hårt på växterna men ändå... Det är svalare ute, det blir mörkt fortare på kvällarna och ikväll lägger jag mig med tjocka strumpor på.
Höstfeeling.

Idag har jag varit ovanligt tillfreds med allt. Jag har varit bakis och det kan ha och göra med min oerhört jämna sinnesstämning men jag har insett att mina problem och olyckor inte blir bättre av att jag är bitter över det.
Det hjälper inte att fly, gråta eller förbanna.
Man får helt enkelt försöka göra det bästa av läget.
And god, Im trying.
För även om det är mycket som slagit ner just nu, så är det en del som lyfter upp också.

Det är så skönt att det börjar bli höst. Det enda tråkiga med det är att alla dessa mysiga hemmakvällar som jag älskar med hösten kommer bli ganska ensamma jämfört med förra årets höst. Det är svårt att inte tänka tillbaka ibland.
Thank god for my friends!

Ironiskt nog var mitt första besök i folkets park här i Nässjö "Sista natten i parken".
Hela stället ska rivas för att lämna plats till hus och det firade man med att festa sönder byggnaderna ännu mer!
Jag förstår bara inte varför de ska göra sig av med parken!
Det var riktigt ös igår, jag träffade jättemycket roligt folk och hade riktigt riktigt kul!
Om de bara hade satsat på parken istället hade det kunnat bli succe!

I berusningens yra fann jag en gungbräda som fick falla offer för fyllelekar! Jag fick med mig de andra i leken och jag, William, Qamilla och Hattis försökte oss på några gungeligung men det konstaterades rätt snabbt att det var lite farligt med gungbräda när man var fullera!
Vi föll av och jag fick ett hiskeligt sår på min handled som värker nåt fruktansvärt idag.
Men det gör inget.
Kvällen var fantastisk och inte ens blåmärken, myggbett eller ömma sår kan dämpa hur bra det var. Det är snarare bevis på hur roligt jag hade.

Idag är jag jätteseg så jag har utnämnt dagen till stora soffliggaredagen!
Det känns bra!

Vad jag är glad att jag slipper gå med sånt där på baken!
Tänk vad besvikna killarna måtte bli när de lyckas få hem en brud med snygg häck och sedan möts av den där synen när byxorna åker av!

När jag började med kvällsskift så var jag riktigt nöjd, för då får man sova ut och behöver inte lägga sig tidigt på kvällen.
Jag är ju en nattuggla.
Men denna veckan har varit full av måsten och saker som gjort att jag varit tvungen att stiga upp i god tid för att hinna med allt.
Jag somnar inte förrän runt tre, en natt somnade jag inte ens förrän fyra och det har blivit lite för lite sömn de senaste nätterna.
Idag sov jag ända till klockan tio, woohoo!
Men hade ingen tid för morgonmys med Fredman och Movitz utan var tvungen att knata iväg till Monticokontoret i stan.
Den där monticosnubben som är min "handledare" eller vad man nu ska kalla honom är den snurrigaste människan jag någonsin stött på. Antingen är han på väg in i väggen eller så har han blivit dement.
Han ringer mig jätteofta och ställer samma frågor hela tiden. Idag sade jag till honom att jag redan klargjort allt och att han borde veta vilka arbetstider jag har eftersom jag sagt det säkert tio gånger.
Han förklarade att han är glömsk. Men det börjar bli lite irriterande och nojig som jag är så oroar jag mig för att hans "glömska" ska påverka min lön.
Inatt skickade jag in en ansökan till ITAB så förhoppningsvis byter jag tillbaka till ITAB snart.

På vägen hem gick jag in på konsum och köpte godis (jag har börjat tröstäta), mjölk och bananer.
När jag stod och plockade mitt lösviktsgodis kom en tant på runt sjuttio år och plockade några få bitar hon också.
Sen vänder hon sig till mig och säger "Det var ena dyra bitar!". Jag som trodde hon sa det med glimten i ögat svarade att det är det ju värt, men då fortsatte hon med att gnälla över hur dyrt det var, dubbelt så dyrt som på andra ställen och hujedamej.
Jag tänkte att hon nog borde gå och köpa sitt godis på andra ställen där det inte är dubbelt så dyrt men sade ingenting utan log bara mot henne och gick till kassan.
Egentligen kände jag att jag ville bjuda henne på hennes påse trots att jag inte kände henne och hon uppenbarligen var något av en surtant.
Om jag hade gjort det så hade det säkert gjort henne glad och mindre bitter.
Men jag vågade inte för jag var rädd att hon skulle bli sur över det så jag lät bli.

Den gamla kvinnan verkade verkligen bitter och jag kan inte hjälpa att jag verkligen tycker synd om henne. Man blir inte bitter med vilja.
I would know.

Nu ska jag göra iordning inför arbetsdagen och traska iväg till jobbet. Hoppas maskinerna fungerar som de ska idag.

Jag har funderat lite på det här med bloggar. Jag är ganska dålig på att läsa dem för det är inte jätteofta jag direkt känner ett behov av det. Det är något jag gör om jag är riktigt uttråkad och inte har nåt annat att syssla med.
Men bloggar...
Det är klart, det finns intressanta bloggar där folk faktiskt skriver om något väsentligt men det flesta bloggar är "det här åt jag idag och den ska jag träffa snart och här är mina shoppingtips och bantningstips och sminktips och se på mig visst är jag finast i världen!"

Det är konstigt det där för jag ser inte på mig själv som en "bloggare" men har ändå min blogg och jag slutar aldrig skriva i den.
Jag skaffade den för ett par år sen när mina kompisar alltid satt och bloggade och jag ville se hur roligt det var och har sen dess flertalet gånger tänkt skita totalt i bloggen. Men jag gör det aldrig.
Jag tycker om att skriva av mig, tidigare gjorde jag det i en form av dagbok på internet men nu gör jag det här.
Men jag ser ändå inte på mig själv som en bloggerska.
Jag skriver dagbok, eller så svamlar jag ibland, men jag har svårt för det där att skriva till mina läsare precis som om jag tog för givet att hela världen vill läsa min blogg.
Det är så töntigt med de som skriver "åh förlåt, jag har inte bloggat på flera dagar, ni måste ha saknat mig och jag har saknat er" bla bla bla.
Whats that about? Hur kan man sakna sina läsare?

Jag bryr mig inte så mycket om hur många som läser min blogg, jag skiter i om de håller med mig om vad jag tycker och tänker och jag känner ingen direkt stress över det hela när jag inte bloggat på en vecka. Jag skriver när jag har lust och jag skriver om det jag tänker på för tillfället.

När man hör att någon skriver blogg tänker man ändå att personen är en sån som ska framhäva sig själv och synas. För det är ju i sanning så de flesta är.
Med massa bilder på sig själva som visar hur bra blekningen av håret tog eller dagens jävla outfit.
Men så kommer jag på att; just det. Jag skriver ju också blogg. Är jag också egocentrisk och exhibtionistisk då?

Jag vet inte vad som har hänt, vad det är för fel på mig men på sistone har jag börjat tycka att Robyn är helt okej. Faktiskt lite mer än okej ibland.
Vad har hänt? Förr ogillade jag henne verkligen, men hennes senaste låtar är som sagt helt okej.
Är det mig det är fel på eller är det henne det är mindre fel på? En kombination av bägge? Förmodligen.

Imorgon borde jag ta mig ner till gymet innan jobbet. Jag har inte gymat på evigheter. Inte sen jag fick lyftrörskatarren. Men det är lite segt att ta sig ner före jobbet, man är så slö på förmiddagarna när man jobbar kväll. Det är svårt att komma igång. Men imorgon har jag inga andra måsten så jag kan inte direkt skylla på något annat för att hoppa över träning.
Hade tänkt laga matlådor imorgon men det måste jag egentligen inte för det efterblev så mycket mat i söndags att det räcker att ta med till jobbet en dag till.
Efterblev? Eh? Betyder det att maten är efterbliven? Efterbliven mat?
Öh. Jag är för trött för att skriva.

Jag går och lägger mig istället. Det känns som att det behövs.

Efterbliven?

Det är söndagkväll, jag kliar mig i huvudet och undrar vart helgen tog vägen.
Tiden har gått jättefort, jag har haft på tok för mycket att göra och inte hunnit med alls så mycket som jag hade önskat.
Jag har varit i vrigstad och hjälpt min mor i hennes renovering av sovrummet. Vi målar det i samma gröna färg som mitt vardagsrum, min mamma föll verkligen för den färgen.
Fint blir det men vi är inte klara än, det ska läggas golv också!

Väl hemma har jag insett att saker och ting inte går så lätt som man tror.
Eller lätt och lätt, ibland är livet helt enkelt till för att jävlas och trots att man kämpar med saker ibland så kommer man till slut till den punkt då man inser att ens egna krafter inte räcker till.

Det är skönt att man går på kvällsskift imorgon så man får sova ut och samla kraft imorgon. Det kommer behövas.

Igår rände jag ner på Vrigstad marknad en sväng också men blev lite besviken över hur mycket den har krympt. Det var inte alls så mycket och omfattande som det var förr. Jag fann inget intressant, köpte dock en burk i en secondhandaffär. Ny favoritburk till hembakade kakor! Yay!

Jag vill ha en sån tröja. På jobbet. Internt skämt.

Interna skämt kan verkligen vara jätteroliga, när man vet vad de handlar om. Det gör så att man lätt har roligt på jobbet dessa dagar för det är många interna skämt som utväxlas. Roligast är när någon nämner det utan att veta att det är roligt.
Lättroad? Jag?

Förra veckan diskuterade jag och Björn om vad som är bra humor och vad som är dålig. För jag brukar säga att jag har dålig humor, men vem bestämmer att den är dålig när den får mig att skratta så mycket? Då är det väl egentligen bra? Vem bestämmer att bra humor är dålig och att dålig humor är bra?

Jag har verkligen "dålig" humor. Jag kan skratta åt mina egna skämt länge och ofta. Många gånger för att jag oftast säger dem innan jag tänker dem (jag är mästare på det där att tala innan jag tänker) så oftast blir de lika nya i mina öron. Catched by the moment.
Det är tur att man är lättroad. Ett gott skratt förlänger livet sägs det ju.
Men om ett gott skratt förlänger livet, betyder det att onda tårar förkortar det?
Betyder det isåfall att det ändå kommer jämna ut sig i slutänden och att jag inte alls kommer leva så länge?
Hur kommer det sig att en del av det som får mig att skratta samtidigt kan vara sånt som fyller tårkanalerna till bredden?

Efter jobbet idag fick jag fantastiskt fint besök av Ida, Adam och den nyskapade lilla Theodor!
Han är så liten och så söt att det gör ont och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna på sin plats. Det är så fint att se Ida och Adam med deras son, hur det lyser om dem av inre lycka och välbefinnande. Det känns lite som att Theodor tagit ett riktigt stadigt tag om mitt hjärta med sina små söta bebishänder, det är svårt att inte bli förälskad i något som är så fint!
Tant Boris kommer skämma bort den grabben. Det är jag säker på!
Hans ögon är fantastiskt vackert blå och ser upp med jämna mellanrum emellan allt sovande. Näsan är liten och näpen och kinderna runda som på ett litet troll!
Han är verkligen jättefin och när man håller honom i sin famn fylls man av beundran och glädje över det lilla knytet och kan inte låta bli att stirra på honom.
Han är helt enkelt jättefin och underbar!

Jag har nog aldrig sett dem så lyckliga!

Jag har hakat upp mig lite på en sak som jag upptäckte för några dagar sedan. Jag är släkt med en man som heter Vigolf!
Jag är en sån som alltid kallar saker vid udda namn och gärna sådana som klingar lite som Vigolf så just därför är jag väldigt road över namnet. Vigolf.
Namnet är verkligen speciellt för när jag googlar på det kommer det i stort sett bara upp information om just den Vigolf jag är släkt med. Något som är lite fascinerande är att han antas ha bott i trakten runt Forserum.
Det finns inga bevis på att han faktiskt har existerat bortsett från efternamnen på hans söner; Vigolfsson.
Han levde nån gång på 1100-1200talet och var förmodligen en frigiven träl som fick gården utanför Forserum som han bodde på. Det är ju inte så långt från där jag bor. Jag hade ingen aning om att jag hade släktingar från småland, tidigare tycker jag alla spår har lett till Stockholms adel eller Danmarks gator.
Nu är jag ju inte så hängiven släktforskare utan råkade bara snubbla på namnet när jag ville se hur släktskapen stod till mellan ett par sysslingar av Oxenstiernaätten och fann då att denne mystiske Vigolf är stamfadern.

Vigolf. Jag gillar det namnet.

Jag har äntligen fått hem min nya antika kista! Det var svårt att ta en bra bild på något där det mesta är svart, detaljerna syns inte så väl, men den är riktigt fin! Den är klädd i svart skinn, har stora fint snidade handtag på vardera änden och en stor vacker nyckel. Nubbarna som skinnet är fäst med är guldfärgade. Jättefint! 
Den har tillhört en diligenskortegekärra nån gång på 1700talet tror jag det var. Det är en som man förr hade bakpå på kärran. Lite som en bagagelucka!
Jag hade tänkt klä den med ett tyg invärtes men min nyinköpta häftpistol gick sönder efter två klamrar.
Jag får vänta med att förvara nåt i den tills jag fått tag på en bättre pistol. Kanske borde jag klä med nubb istället? Det blir nog finare! Jag ska fundera på den saken.

Jag är glad iallafall över att mitt lilla fynd har kommit hem!

Det är en sak jag inte riktigt förstår. Jag drack en flaska rosé igår, en öl på vägen ner till hotellet och jag tror jag blev bjuden på en öl inne på hotellet med. Men därefter höll jag mig till vatten hela kvällen! Likväl var jag full när jag kommer hem och vad värre är: jag lider av bakfylla.
Jag är så lättpåverkad!

Jag somnade nog nån gång runt femtiden inatt, och idag ska jag åka iväg till mammi och hjälpa henne med att göra om i hennes sovrum. Ett löfte jag ångrar lite just nu. Men hon ställer upp så mycket för mig så då gör jag det för henne. Det är bara till att svälja en näve ipren och bita ihop.
Ikväll hade jag nog egentligen velat vara kvar i Nässjö för att gå till Ivan men det går inte.

Jag är fortfarande sprudlande glad över att Theodor har behagat titta fram till världen!
Jag ser fram emot att få träffa honom!

Nu ska jag duscha, tvätta bort sminket och sådär. Sen ska jag försöka tvinga i mig frukost innan jag tar mig bort till Ida och Adam för att ta hand om katterna. Därefter far jag till Vrigstad!

Tjingeling!

Att blogga på fyllan kan anses som väldigt osmart eftersom.. ja.. In vino veritas och sådär. Plus alla stavfel ja förmodligen drar på mig. Förlåt fröken för det.

Jag gick emot mina egna principer och drog till hotellet, eftersom ready freddie spelade.
det blev en bra fylla som spårade ur i "påsar vatten".
med andra ord som inte är interna skämt så hade jag kul. Hängde nog mest med Calle och Erik, tillsammans lämnade vi ett meddelande på idas röstbrevlåda som hon fick höra när hon var färdig med barnafödandet.
Vi hade jätteroligt och de följde mig hem. Det gillar en mörkräddflicka som jag! Inte alltid man blir hemföljd av fina tvillingar. öööh, hemföljd? ja det är ju också ett ord.. hemföljd....

Jag är lite alkoholpåverkad ja. Jag är inte ensam om det. Sitter och chatter med en galen portugis som också är det. en aning.

Förresten har jag blivit kallad häxa ikväll för jag tydligen förhäxade med mitt utseende. Jag hade jätteroligt åt att vara häxa och hotade med att svära förbannelser över de som sa det om de vore onda mot mig.

När jag kom hem kollade jag min mobil och fann ett underbart mms från Adam på finaste Theodor! Jag hade också ett sms från Ida som berättade lite smått om hur allt gått. Men hon är trött nu så vi ska höras imorgon (Senare idag?). Jag är så glad för deras skull! Så fint med en liten Theodor! Haaaave you met Ted?

It's true that we don't know what we've got until we lose it, but it's also true that we don't know what we've been missing until it arrives.

Really good quote by Ric Nagualero.

Jag vaknade nyss. Så länge har jag inte sovit på hela semestern men jag hade nog en del sömn att ta igen nu efter de tre senaste kvällarna.
Igår var jag jätteenvis och ville inte alls hem och lägga mig trots att jag var trött. Jag tänkte att om jag bara håller igång så blir jag inte trött, jobbet ska inte få förstöra mitt sociala liv genom att tvinga hem mig tidigt på kvällen.
Vi var i parken igår och såg ett par unga band, mötte (i mitt fall) nya människor och hade jättetrevligt.
Efteråt åkte vi hem till Zabina som bjöd på blåbärstårta av den enkla anledningen att hon hade plockat blåbär i skogen. Jag gillar såna anledningar till tårta!
Vi satt och mös i hennes soffa och snackade men efter att ha suttit uppkurad ett tag kände jag att jag var så trött att jag fick anstränga mig för att inte somna.
Två nätter på rad med 4 timmars sömn gör det inte direkt upplagt för att vara ute sent. Speciellt inte när man har jobbat långa pass hela veckan, något jag inte vant mig vid ännu.

Jag har fått problem med mina luftrör. Problemet började för två veckor sen så jag kan inte skylla på den dåliga luften inne på lacken. Dock tror jag inte den luften gör det bättre.
Jag vet inte vad det är, men jag hostar mycket, speciellt på nätterna och har ont i (vad jag inbillar mig är) luftrören.
Jag mår bra i övrigt, inte snorig och ingen feber. Så jag misstänker luftrörskatarr.
Det ska gå över efter två-tre veckor vad jag förstått. Jag har redan förbrukat en flaska hostmedicin och jag funderar på hur bra det är om jag går ner och köper en till. Finns det en gräns på hur länge man får gå på´t?
Jag har blivit hes av hostan, hesheten växlar, men oftast är jag väldigt hes. Ida tycker att jag låter jättesexigt, så kanske borde man gå ut och ragga nu då?

Jag hoppas att det försvinner under helgen iallafall. Det är jobbigt att hosta hela nätterna när man ska jobba. Dessutom har jag inte vågat träna eller gå powerwalk sen det började. Eller jo, en gång trotsade jag det av ren träningsabstinens men kan inte tänka mig att det är bra att överanstränga sig just nu.
Det är jobbigt. Jag vill kunna träna som vanligt.

Idag ska jag trösta mig med en påse godis och mys. Först ska jag städa och sedan gå bort till Ida och Adam och ta hand om katterna. Ty det verkar som att rocken hjälpte igår. Imorse fick jag ett uppskrämt sms från Ida om att vattnet gått och att värkarna börjat. De är på bb nu vad jag vet. Men jag har inte hört något sen de åkte in. Det är så spännande! Kanske ligger hon och har det som jobbigast nu, stackars nosen. Men jag hoppas hon får en snabb och lätt förlossning.

Första arbetsveckan är avklarad. Det var ärligt talat bara skönt att komma tillbaka till jobbet. Eller iallafall första dagen.
Jag har inte sovit så mycket denna veckan för det har varit fullt upp på kvällarna så har kommit i säng sent. Det känns nu.
Det var kul att träffa alla igen, få "välkommentillbakakramar" och så. Roligt att snacka bonnaspråk med Sören igen! Vi snackar mycket om Malung, han fyllesmsade mig därifrån när det var nån form av dansbandsvecka, så det har blivit något vi tjatar mycket om.
Det bästa med denna veckan har varit Björn. Jag trodde att han fortfarande hade semester, men han kom redan denna veckan och i måndags när jag såg honom så blev jag så glad att jag skrattade!
Det är mycket roligare att jobba när man har en kompis.
Idag rann vi dock nästan bort, 38 grader var det när vi jobbade. Inte kul med sån värme när man måste jobba hårt och snabbt, med tunga grejer för att hinna med allt innan helgen. Men man känner sig nöjd efteråt!

Nu har jag söndagsångest för måndag istället. Det beror nog inte direkt för att jag ska till jobbet då, jag tycker det bara är skönt att ha ett jobb utan det har med annat att göra.

Nu ska jag gå ner på stan och möta Ida som fortfarande är jättetjock trots att Pluppdagen var i söndags. Plupp verkar inte vilja komma ut!
Vi ska försöka locka ut henne/honom med lite rocknroll ikväll.