satir

Det är söndagskväll och imorgon är det jobb. Igen.

Igårkväll hade jag det riktigt kul, jag, Björn o Mackan spelade buzz till 3 inatt. Riktigt roligt, dock var jag inte så duktig på det (jag kan inte särskilt mycket om prylar o sport och har dessutom reflexer som en snigel) och visade starkt en sida av mig själv som jag är ovan vid. Den dåliga förloraren. Den väldigt fnittriga dåliga förloraren. Men jag misstänker att anledningen till att jag var så dålig förlorare var för att det gick bäst för Marcus. Fy fan. Jag hade nog inte varit så dålig förlorare annars.
Det var roligt iallafall och jag kom väl i säng nån gång runt halv fem imorse. Jag som brukar stiga upp vid den tiden! Resultatet blev att jag sov bort halva dagen och känner därför inte att jag fått någon riktig söndag. Jag vill ha en till.
Det blir ju inte lättare av att jag blivit fruktansvärt förkyld o bara snorar runt. Man orkar ju ingenting och får inte ut någonting av en ledig dag när man mår såhär.


Har orkat laga mat så jag har matlåda till jobbet i några dar iallafall. Men mycket mer nytta än så har jag inte gjort idag.

Snart ska jag lägga mig o sova igen. När jag vaknade vid halv tre eller nåt i eftermiddags så tänkte jag "jaha tjena, då lär ju inte jag somna i första taget ikväll". Men jag mår faktiskt så dåligt att jag tror att jag kan somna snart iallafall.
Sova bort min förkylning.

Apan Ivan har förresten redan ett hål i bakhuvudet. Han var inte så hållbar. Men jag ska försöka lappa honom så han är hel o redo för lekar med katterna sen igen.

Det är ganska kul när någon i ett sms kallar mig Tulle utan att veta att det är mitt smeknamn sen barnsben.
Det används sällan nuförtiden, aldrig bland mina vänner utan bara av släkten isåfall så det är inte många som känner till det. När jag gick i mellanstadiet ville jag inte kallas för det längre för jag var rädd att bli retad för det.
Men nu har jag inget emot det utan tycker bara det är mysigt att bli kallad för det. För långt därinne i min själ är jag ju Tulle. Det är nostalgi att bli tilltalad med det. Ungefär som sjörövarlego, super mario på 8bit och brorsans blandband med ace of base och sånt.

Sophia är så förbaskat fin.
Igår for jag iväg med wienersemlor från Thimons för att hälsa på tjockisen dao i Bankeryd.
Förbaskat fin är hon. Eller vacker kanske mer är ordet för hur jag vill uttrycka det hela.
Vi hade myskväll, åt chicken tikka masala, semla och godis o snackade massor.
Wonderful.
En superduperhärlig kväll helt enkelt.

Jag får fortfarande hjärtklappning av Creed.

Ikväll ska jag spela tvspel o dricka öl eller vin med Marcus o Björn.
Fram till dess ska jag ligga i min säng med mina katter och gosa o lyssna på Creed.
Bra helg än sålänge.

Jag trodde aldrig att ett youtubeklipp med carola skulle hamna på min blogg.
Men jag har mina konstiga infall.

Jag youtubar lite, och halkade in på ett gammalt favoritband - Creed.
Så fort jag hör första gitarrplinket känner jag hur hjärtat börjar slå hårdare o hur rysningarna går längs med hela kroppen. Creed. Hur kommer det sig att jag inte lyssnat på dem på så länge? Jag älskar verkligen Creed, och de får mig att minnas gamla år, gamla känslor o gamla förhoppningar på livet.
Creed. Fy fan vad bra!
Jag vill lägga upp en video med Creed, men alla låtar är så bra så istället för en blir det några stycken. Lyssna och njut! Låt era öron smekas!





Finns så många fler låtar med dem som är fantastiskt bra, men dessa fyra är nog de som får hjärtat att slå hårdast. Kan hända att det finns nån jag missat, glömt. Men det kommer jag upptäcka till slut isåfall och då flyger den upp på bloggen illa kvickt!

På vägen hem från jobbet idag så körde vi på en katt.
Det är första gången jag sitter i en bil som åker över en katt. Det var hemskt, jag började gråta o var i ärlighetens namn nära att kräkas. Jag är så fruktansvärt känslig när det gäller sånt. Fånigt kanske.
Så fort Marcus släppt av mig sprang jag in i lägenheten, slet åt mig halsduken o drog ner fötterna i stövlar o sprang sedan ut i snöovädret för att leta efter katten. Det var en bit tillbaka och till en början letade jag på fel sida vägen. Jag såg inte vart katten sprang efter att den blivit påkörd utan trodde att det var till den sida jag först letade på. Men sedan smsade Marcus o sa att det var den andra, varpå jag letade där. Jag gick längs med trottoaren fram o tillbaka, letade i drivorna, gick in på sidovägar och spanade mot husväggarna o i buskar. Men jag hittade den aldrig trots att jag sökte i runt en timme.
Ovädret dolde så väl alla spår, när jag vände längst bort på gatan kunde jag knappt se mina egna fotspår när jag gick tillbaka. Att snön o vinden piskade mig i ansiktet gjorde inte sikten lättare. Om katten lagt sig nånstans så blev den snabbt övertäckt.
Jag hoppas innerligt med hela mitt hjärta att någon tagit hand om katten på en gång. Det var folk runt omkring, folk måste ha sett det. Och någon måste ha tagit hand om den. Åh vad jag hoppas det.

Jag får sådan fruktansvärd ångest när sånt här händer.

För några år sen, när min gamla vän Rebecca kom hem efter sin FNtjänst i Afghanistan så hade hon med lite gåvor som hon köpt när hon var där. En av dem var en hundnalle som var stor som ett mjölkpaket ungefär. Den var mycket söt o jag gillade den verkligen.
När jag sedan fick hem Fredman o Movitz hade jag även hand om deras syster Ruth i en vecka. Hon föll för hunden direkt o den blev en snuttehund för henne. Efter det att hon farit iväg till sitt nya hem så hade de andra två, främst Fredman den till liknande syfte men även som leksak.
Jag önskar jag hade ett kort på det, en kattunge som försöker springa runt med en hundnalle som är större än han själv i munnen. Så fantastiskt sött o älskvärt!

För ett par veckor sen hade de dock haft lite för roligt med hunden o lekt in den i kattlådan. Den blev därmed dränkt i bajs o kiss och jag kunde inte rädda den. Den luktade så vedervärdigt och att tvätta den funkade inte så jag blev tvungen att kasta denna vänskapsgåva som faktiskt betydde en del för mig. Och för katterna såklart.
Ända sedan dess har Fredman varit deppig. Till en början gick han runt o letade efter hunden men de senaste dagarna har han bara deppat o gnällt. Jag har varit så orolig för honom men idag så tog jag mig ner till Åhlens för att spendera de pengar som kommit in på mitt konto. Det var dags för en ny nalle till min lilla grå! Jag stod länge länge o funderade på vilken de helst skulle vilja ha men köpte till slut en apa o en björn.

När jag kom hem tog jag fram apan o satte den på golvet o blev alldeles överförtjust över att se hur hela Fredmans kroppsspårk förändrades när han såg den. Han sprang fram emot den o började genast leka o gosa med den.



Movitz var också med i början men lade sig sedan o såg på, varpå jag gav honom björnen och det blev gas i honom med!

Så nu känner jag mig tillfreds med tillvaron, mina katter är lyckliga! Fredman har apan som jag döpt till Ivan för den såg ut som en Ivan. Inte för att jag känner någon Ivan. Har en farbror som heter så men minns inte hur han ser ut. Men apan ser ut som en Ivan iallafall. O Movitz har björnen. Björnen ska nog få heta Georg. Inte George utan Georg. Uttalas Jeårj. Efter gubben som bodde på andra sidan slättsjön när jag o var liten vars hästar jag o grannflickan brukade cykla bort till o pyssla om. Av någon konstig anledning var han den första jag tänkte på när jag såg nallen. Så det får nog bli så. Jag brukar döpa mina saker till det första som dyker upp i huvet.

Ivan o Georg. Välkomna hem. Hoppas ni överlever längre.

 

Bra nyheter för såna som mig. Jag brukar kalla den för min bootylicious, efter att jag en gång fick höra att jag var så bootylicious! Den är inte bara skön att sitta på, den ger mig längre liv med! YES!

Inatt drömde jag att jag fick huvudet avslitet av en toalettstol. Sen blev jag negress.
För det är sånt som händer såna som oss.

Knepig dröm. Mitt största bekymmer var dock inte att mitt huvud var avslitet eller att jag helt plötsligt var negress. Nej mitt största bekymmer var att jag tappat bort Sörens ihopvikbara gula cykel.
Och i drömmen var allting bara en persons fel. För hade det inte varit för han hade jag inte hört till den gruppen som sa "såna som oss".

Stackars dem.

Jag tänker. Jag funderar. På den rätta. Alla snackar om den. Den rätta. En dag står han där. När du minst anar det.
Så har det varit för mig. Jag har blivit kär när jag minst anat det. Och hur obekvämt det än varit så har jag alltid varit hängiven mitt hjärta. Mitt hjärta kan leda mig till lycka, men också till sorg. Men det är värt risken. Varje gång är det värt risken.
Men hur vet man? Hur vet man när den rätta står där?
Det finns de som säger att man märker det i kyssen. Är kyssen perfekt, just så som en kyss ska vara, då är det rätt. Andra säger att man ser det i ögonen. Det finns de som säger att man ser det i de gemensamma intressena, eller de gemensamma viljorna för framtiden. Men hur vet man vilket som är rätt?
Jag vet de som i ren rädsla för att aldrig hitta rätt, har tagit någon som de vill ska vara rätt.
Exempel:Hon är 27 år, alla kompisar har förhållanden, hon känner sig ensam i den stora världen o ringer det där samtalet till den gamla goda vännen, för att ta tag i sitt liv. Nu är det dags att bli ihop o han är en bra kille.
Jag har sett de som blivit ihop som 14åringar som sedan hållit ihop år efter år trots att de inte känner att de hör ihop. Trots att de går o längtar efter någon annan. De har ett uppbrott efter studenten bara för att efter några månader falla tillbaka till varann för hos varandra står det tryggt. Det har alltid varit dem. Och alla minnen de har! Alla har alltid sett dem som DEM. Så det är ju så det ska vara. Men efter flera år som tuffat på i rena vanemönster inser de vad det är de alltid saknat.
(Ta det inte som att det alltid är fel när det är som dessa exempel, vissa finner verkligen lyckan i det, jag vet det finns undantag. Det var bara exempel)

Men jag tror att man vet att det är riktigt rätt först när man märker att man kan säga allt till personen. När allt är så naturligt, o man förstår varandra på ett så övernaturligt plan att det ibland inte behöver sägas. När man kan berätta alla hemligheter, när de bara flyger ur en utan att man tänker på att det är pinsamt, eller är det minsta rädd att personen ska tycka mindre om en på grund av det man förtäljer, då är det rätt. När han säger allt det där du inte borde vilja veta men som du slukar i dig av, ord efter ord, berättelse efter berättelse o vill höra mer av och du inser att du bara älskar personen ännu mer, för allt det där konstiga o pinsamma gör bara att man älskar personen ännu mer. Det är ju den han är. Då har man hittat rätt. När personens famn känns som att komma hem. När man inte kan få nog. Då är det rätt. När du beter dig så som du aldrig beter dig med andra människor. När den personen får dig att må bättre i dig själv än du någonsin gjort förut, och får dig att trivas med den du är. Det är inte alla som hittar den personen. Inte alla får den där speciella grejen. Och vissa får det men förlorar det. Men jag hoppas att alla jag känner o håller kära, en gång finner den där rätta. Jag vet många som redan har gjort det och jag vet många som är ute o jagar i hopp om att hitta rätt person. Jag jagar inte. Jag gömmer mig inte heller. För är han rätt, då kommer han stå där till slut iallafall. Jag tänker inte pussa massa grodor på vägen dit bara för att kväva ensamheten som så många andra gör. Jag hoppas att jag finner det jag vill ha. O när jag gör det ska jag utbrista EUREKA!

Vad skönt det var att jobba idag!
Jag kunde inte somna igårkväll o somnade inte förräns halv ett/ett nån gång. Men det gjorde inget för när jag steg upp vid 4 så var jag ändå pigg i glad. Det var mysigt att få gå upp i mörkret igen, klä på sig, mysa med katterna o ge dem skinka (något jag ger dem varje morgon innan jobbet för att sänka mitt dåliga samvete över att jag kommer vara borta i 12 timmar) Det var skönt att åka iväg till jobbet o röra på sig. Att komma ut ur lägenheten.

Dock försvann piggheten fort, jag insåg snabbt att mina krafter inte var så stora trots allt. Jag var alldeles svag, mådde illa och har haft huvudvärk i stort sett hela dagen. Så vid ett började jag längta hem till min lägenhet nåt fruktansvärt. Jag var yr, jag orkade inte riktigt. Jag var rädd att jag skulle svimma några gånger o orkade inte hålla humöret uppe så mycket under dagen som jag annars brukar.
Så nu när jag kom hem så lade jag mig i sängen. Andades ut. Åt en muffin o slog på datorn.
Jag har ingen musik på utan njuter av tystnaden.

Det var skönt att jobba idag. Det var det verkligen. Men det är alltid skönt att komma hem igen.
Det är ännu en skön grej med att jobba. När man jobbar så mycket o så hårt, så lär man sig uppskatta att bara vara hemma o koppla av.
I helgen kommer det nog inte bli så mycket sånt dock. Jag vet inte allt som händer än, men jag tänker minsann inte vara nån soffliggare!

Imorgon ska jag ut till Anneberg o hjälpa Ida o Adam bli färdiga i huset.
Det kommer nog bli en bra dag.

ville lägga in den nya videon från Rammstein men ljudet till videon på youtube var kasst. Därför länkar jag till den sida där man kan få bättre kvalité på videon. Lyssna, titta o njut.

Fantastiska människor de där tyskarna.

Jag vaknade 06:00 - Ångest. Vill inte vara sjuk. Hade jag varit frisk hade jag varit på jobbet nu.
Vaknade igen 08:55 - Ångest. Hade snart varit frukostrast om jag jobbade idag. Åh frukost.

Jag har fortfarande inte ätit, men känner ett sånt fruktansvärt sug i magen att jag nog ska försöka göra det. Grejen är den att jag inte direkt har någon magsjukevänlig föda hemma, man brukar väl börja försöktigt med yoghurt eller så men jag har inget sånt.
Vill inte gå till affären. Gick ner i källarn innan o hämtade tvätt som fått hänga lite för länge, så jag var nästan rädd att den skulle vara stulen. Den kraftansträngningen var tillräcklig för idag.
Jag har verkligen inga krafter. Orkar ingenting. Febern har fortfarande inte lagt sig, jag hade faktiskt förväntat mig att den skulle vara nästintill obefintlig nu. Men näädå. Jag har ju förvisso bara varit sjuk i ett drygt dygn men ändå...

Jag är trött på det här. Jag vill vara frisk.
Och rik.
Och jag vill ha ett slott.
Med bibliotek.
Och så vill jag ha ett lasersvärd med.
Och en kram.
Ja. En kram hade gjort susen för mig nu.

En bacill kom och knackade på utan att jag hörde eller tillät den komma in. Likförbannat bosatte bacillen sig i min mage något som resulterat i äcklig kräksjuka o feber. Jag har därmed tillbringat hela dagen i sängen, knappt vågat röra mig för jag är rädd att varje rörelse ska framkalla en kväljning och bara låtit dagen passera. Jag har drömt konstiga drömmar (bland annat bevittnade jag en väldigt passionerad kyss som utbyttes mellan två av mina manliga arbetskamrater. väldigt fint faktiskt) och låtit dem få vara dagens händelser.

Jag är en sån som svälter bort magsjuka och har därför inte gett magen någonting att jobba med idag och jag tror det hjälper. Jag har inte kräkts så mycket jag trodde att jag skulle göra. Febern blir jag dock inte av med, och huvudet bankar som om det är ett barn i trotsålder som inte får godis.
Men världens finaste Ida skickade en torrent innehållandes senaste avsnittet av Desperate Housewives, det var dagens tröst.

Kvällen kommer nog tillbringas i soffan. Jag är trött på min säng nu.
Det som bekymrar mig mest med att vara sjuk är frågan hur länge jag kommer vara det? Jag har inte råd att vara borta från jobbet, men kan enbart drömma om att kunna gå dit imorrn.
Men jag hoppas att svältandet o vilan gör susen.

De här lekarna på Facebook där tjejerna kollar hur mycket killarna förstår, hur roliga är dem nu egentligen?
Jag hakade på första grejen där man skulle skriva färgen på BHn som man hade på sig för tillfället i sin statusrad och det var faktiskt ganska roande att se hur alla killarna förvirrades över alla färger som kom upp, de reflekterade inte ens först att det bara var tjejer som skrev färgerna.
Nu är det dock för länge sedan ute att de här färgerna handlar om BHn och man tycker ju att det var en one-time-thing. Eftersom alla killar efter ett dygn visste vad det handlar om så försvinner väl ändå det roliga med att fortsätta skriva färger? Men icke för vissa. Det finns de brudar som fortsätter skriva färgerna trots att det gått en dryg vecka sedan det hela var aktuellt. Personligen tycker jag det känns lite borderline och uppmärksamhetsjagande att skriva "röd med svart spets" fortfarande. Varför inte bara ringa alla killar och säga vad ni har för färg på era underkläder?

I början på denna veckan kom en grej där man skulle skriva en fisk, beroende på vad man var på för humör. Jag minns inte exakt hur det var men tillexempel kan det har varit makrill=glad eller nåt. Jag hakade inte på för jag tycker det finns nog med torskar där ute nu ändå, speciellt efter hela den här BHgrejen och jag lät det vara, och märker att det bara är några få som anammar det hela. Skönt! Nu finns det en till grej som utgår ifrån ens födelsedatum och efter det bildar meningar. Min mening skulle bli "Jag dansade med en inlagd gurka glidandes nerför en backe för det är sånt jag gör" Jag orkade dock inte bry mig om att publicera den meningen i min statusrad, för så rolig var den inte. Kan har varit rolig med tanke på ett internt skämt mellan mig och en viss annan, men inte mycket roligare än så. En del kompisar har dock fått till riktigt roliga meningar och jag förstår det roliga i att publicera det.

Är detta en ny trend som kommit fram? Att skriva bu och mena bä för att se hur lång tid det tar tills killarna fattar? Förstår dem oss inte tillräckligt dåligt som det är? Vi skulle kunna skriva precis vad vi menar i statusraderna och de skulle tro att det var något annat vi menade efter som "kvinnfolk är kryptiska och menar alltid något djupare än det de säger. Varje ord är bara en hint och man måste tolka det på det sätt de vill att man ska tolka det"

Jag tycker det var lite roligt första gången men att fortsätta skriva färgen på sin BH är nästan bara pinsamt.

Jag var med om en konstig sak innan. Jag skrev med Ida i ett kommentatorsfält om en sak på fb, samtidigt som jag skrev med henne om en annan sak på msn, samtidigt som jag pratade med henne om en tredje sak i telefon.
Jag tänkte inte ens på hur knäppt det var förrän vi lagt på! Vi två, haha.




Jag är fruktansvärt trött. Steg upp vid sju imorse och började tvätta o städa. Hade tänkt träna med men Hanzi ringde och övertalade mig till att skippa gymet och åka till Jönköping för att luncha med mina bröder o Sabina. Det blev en mycket trevlig lunch, vissa samtalsämnen lämpligare än andra att dra upp. Men roligt hade vi.
När jag kom hem igen fortsatte jag med de sysslor jag påbörjat i morse. Jag strök tvätt o i fixade iordning. Underbart!
Nu ligger jag i sängen med en liten grå intill mig och googlar efter bilder på PLUPP chokladmjölk. Är det bara jag som minns den? När jag var lite minns jag att den fanns i liten förpackning med sugrör. O plupptrollet var på den. Jag var alltid så glad när jag fick Plupp av pappi! Jag hittar massor med information men inte en enda bild på denna lilla förpackning som skulle bringa sådan stor nostalgikänsla!

Åh förresten. Jag kanske får en sån här när jag blir stor. Men han bygger den bara till mig om jag älskar honom för det. Vi får väl se.



Men åh, vad jag vill ha en sån garderob!

Jag har just bakat jättegoda kakor! Dumt bara att jag inte har någon som hjälper mig att äta upp dem! Jag får nog bjuda hem kompisar på fika, annars är mitt midjemått i fara!
Jag tycker om att baka o laga mat o hålla på i köket. Jag är en riktig hemmafru! Men det är tråkigt när man inte har någon vars smaklökar kan dra nytta av mina prestationer. Hoppas kakorna är kvar till helgen -  när jag orkar bjuda hem kompisar! Men med mitt sötsug så är ju risken att de är uppätna då allihop

Ligger i sängen med datorn o dricker kaffe o lyssnar på Ulf Lundell. Han är fantastisk! Underskattad totalt.

Borde börja göra mig iordning, ska dricka öl o spela tvspel med några väl valda arbetskamrater ikväll.
Det gillas.

Segt att man fått jobba över idag bara. Bara för en order som skulle bli Chelseablå kom in. Fina färger men trötta ben o armar när man är klar.
Kommer nog sova lääänge imorgon. Ljuva lördag.

Jag sitter o häver i mig kaffe o funderar på att ta mig ner till gymet för första gången på ett halvår.
Men vet inte om jag är så peppad på att träna ensam så jag sitter här o funderar fortfarande och tror nog inte jag kommer ta beslutet att sno på mig träningskläderna o gå ner idag heller.

Världen är alldeles vit därute, man borde vara ute i det, njuta av det. Men jag håller mig till min varma lägenhet istället.
Det är så mycket jag känner för, så mycket jag vill. Men inget sker för jag känner ingen tillräcklig motivation.

Jag lägger mig nog i soffan, fortsätter läsa min bok.

Ja, så får det nog bli just nu.