Är det inte konstigt hur en låt som man nästan glömt bort kan klippa till en med sån kraft när man återigen hör den efter åratal?
John lade tidigare ikväll på facebook upp en låt  - L'Amour Toujours med Gigi D'Agostino och jag fick direkt flashbacks och kände ett begär efter den låt som jag som naiv fjortonåring älskade.
La Passion.
Det var inte mycket av den musikstilen som gick hem i mina öron men den låten älskade jag verkligen.
Nu satte jag såklart på den och direkt ser jag bilder framför mig, känner känslorna och känner dofterna. Känner min Nokia 3310a i jeansfickan, det rosa tighta linnet som jag nu på äldre dar inser nog var lite väl urringat, mina svarta smycken, mitt nitskärp och mitt långa, raka, gyllene, utsläppta hår.
Jag ser sommar, jag ser Sävsjö, jag ser festivalen.
Jag ser förberedelserna i min dåvarande bästis lägenhet och hur vi sprang fram och tillbaka till spegeln med maskaror och läppglans.
Jag minns hur vi satt i gräset och gjorde ingenting, jag minns det där piip-piip - - piip-piip som ljöd från mobilen och jag minns min ängslan över livet.
Lilla töntiga fjortisjag.
Det är som om det vore en helt annan människa, som om hon, den korkade, nördiga och oförstående flickan som trodde hon var vuxen eftersom hon börjat bära BH vore min lillasyster som jag vill banka vett i.
Vilken förändring.
Men jag minns henne ändå med värme.