Man kan skratta, leva livet och ha allt man någonsin drömt om, men så länge man har sina tankar hos någon som inte är med så är det inte det ultimata. Man kommer aldrig känna att det är till 100%.
Därav kan man fundera på andras beteende, andras handlingar och vad det är för tanke som egentligen ligger bakom.
Oftast är det tanken på någon.

Pålitlighet, finns verkligen det och kan man finna det emellan människor?
En vän till mig har blivit sårad efter att ha litat för mycket på någon som hon inte skulle ha litat på.
Mina ord till denne är att min vän ska hålla sig borta ifrån den personen som uppenbarligen inte förtjänar någon tillit överhuvudtaget, och jag tycker att det är konstigt att min vän överhuvudtaget vill ha kvar personen i sitt liv.
Men så ser jag tillbaka till mig själv, mina egna val, min egna naivitet i min historia. Jag minns vänners varnande ord, vänners åsikter men när man är i smeten så ser man inte klart.
Hur många chanser är en människa värd? Och kan man verkligen lita på att personen alltid är ärlig?
Jag ger alltid folk för många chanser, och jag inser det först när jag ser vänner göra samma sak mot andra som inte förtjänar det.
Men man vet alltid bäst själv vad man vill göra, vem man vill få tillit till, och vem man vågar chansa på.
Ibland måste man bara ta chansen.
Frågan är bara hur många gånger det ska ta innan man aldrig mer vågar ta den chansen.