Lögnen. För vissa så simpel o lätt att förkunna, men för andra så svår att glömma.
När är det egentligen okej att ljuga?
En vit lögn kan vara ofarlig men vart går gränsen?
Och vart går gränsen till mytomani?

Jag har kommit till den punkt då jag inte längre tror på något av det som sagts i ett visst sammanhang, just för att jag ser hur personen ifråga ljuger så fruktansvärt för andra.
När sanningen är på väg att titta fram täcks den snabbt över med en ny lögn och så fortsätter det. Sanningen kommer alltid fram till slut, hur många övertäckande nödlögner man än lyckas komma på.
Att fortsätta ljuga när man kan berätta sanningen och utgå ifrån den är ju bara dumt.
Jag kan förstå att man är rädd för sanningen för den kan göra väldigt ont när den når fram men när den väl gjort det, så finns det inte längre någon hemsk lögn som befaras avslöjas. När man då tagit sig igenom den smärtan sanningen har orsakat kan man ju bara blicka framåt, mot ett ärligt liv.
Nu är det ju för sent för vissa sanningar att titta fram och på sätt o vis hoppas jag att de aldrig gör det.
Men jag tror att den envist kommer finna sin väg till slut och då kommer man ångra att man inte sa som det var från början.
Men det är nog försent nu.

Men att komma med fler lögner är bara som att gräva sig djupare ner i avgrunden.
Sluta ljug från o med nu, så kommer allt bli lättare!