Är det inte konstigt att man alltid vill ha det man inte kan få?

Hela veckan har jag längat efter en kväll då jag verkligen inte behöver göra någonting utan bara kan komma hem o slänga mig i soffan, sluta tänka ett tag o bara ta det lugnt o slappna av.
Torsdagskvällen kom och med det min möjlighet till lugn o ro, utan att behöva känna tidspress för att jag måste lägga mig i någorlunda tid.
Men nu sitter jag här och känner inte längre för att sitta ensam i soffan o skita i omvärlden.

Hela dagen har jag bara velat komma hem, jag har verkligen kännt att jag behövt ensamheten men nu när jag är ensam så önskar jag att jag inte var det.
Jag är en sambotjej, jag har aldrig varit det så kanske är det dumt att påstå att man är något man inte ens testat på, men jag längtar faktiskt efter att kunna komma hem o slappna av i lugn o ro utan att behöva umgås med någon, utan ändå alltid ha någon där.
Att alltid ha någon där i andra änden lägenheten, intill sig, eller mittemot utan krav på att vara social eller så utan bara slappna av. Bara finnas.
Det känns som att det sättet att umgås bara kan bli av med en sambo.
Att se på tvprogrammen ihop innan man somnar, att ha någon att laga mat till, eller att bara småprata med om ingenting.

Jag har ju kompisar att umgås med men det är inte samma sak. Det är ett helt annat krav på det sociala när man umgås med vänner och man känner sig inte på samma sätt.
En sambo är ju ändå en del av sitt hem, så då känner man sig ju hemma... Eller? You tell me...

Jag sitter o överväger om jag ska bege mig till en vän eller bjuda hem någon men jag tror jag låter bli.
Jag vill ju trots allt bara vara hemma i lugn o ro. Bara inte ensam.