Jag är 24 år. Jag är minsann inte gammal. Kanske inte jättefärsk men tant är jag då inte!
Ändå känner jag mig som en 80åring.
Idag mår jag bättre än igår men överansträngde mig under eftermiddagen så jag fick sådär jätteont i bröstet en stund. Det är fruktansvärt obehagligt, det där. Speciellt när det gör ondare av tunga andetag.
Nu under kvällen har jag haft en mer konstant smärta men det har inte gjort sådär jätteont så det är inte så farligt. Stundvis blir det dock jobbigare, så jag ska snart lägga mig.
Jag har märkt att jag mår sämre på kvällarna.

Jag blir flåsig av småsaker och håller mig för bröstet varje gång det nyper till. Inte ens en pratstund i telefon går obemärkt förbi, det slutar med att jag flåsar den andra i örat efter en stund och sedan måste lägga på för att det blir för jobbigt.

Nu vet jag varför morfar aldrig pratar i telefon mer än ett par minuter. När man pratar med honom blir man glad om samtalet varar i fem minuter för det betyder att han är pigg den dagen.
Han har ju knappt nån lungkapacitet kvar, stackarn.

Dagen har iallafall flutit på ganska bra, Marcus kom förbi med lite filmer, mest typiska pojkfilmer men det fanns iallalfall nåt nytt att titta på. Det gillas! Jag har under kvällen valt att tittat på tv istället, det gör jag aldrig nuförtiden. Jag tittar bara på serier som jag laddar ner eller på filmer. Därför blev jag lika irriterad, både på mig själv och på tvn varje gång jag försökte pausa för att svara telefon eller liknande och det inte gick.

När jag blir stor ska jag ha en sån där tvbox som man kan pausa. Vilken lyx! Ännu lyxigare kommer det kännas när jag då också har mer än bara 1an 2an och 4an! My god!

Jag vaknade mitt i natten och log igenkännande över det som så välbekant hade väckt mig ur min sömn.
Jag somnade snabbt om och när jag vaknade imorse var det där igen, nu mera ihållande och konstant.
Porlandet och knastret det gav ifrån sig lade sig som siden i öronen och jag valde att ligga kvar och bara njuta en stund.
När jag slutligen drog upp persiennerna måste jag erkänna att jag var glad över att vara hemma idag.
Jag såg upp på den gråa himmelen, lät blicken följa en droppe som rann nerför fönsterrutan och hann för en sekund förfasas över risken att höstlöven skulle bli tunga av regnet och falla fortare.
Faller gör de ändå i sinom tid, tänkte jag och lade mig till rätta i sängen igen för att ligga där och titta ut på vindarnas lekar.
I höstregn är det verkligen soffliggarläge och jag tänker försöka njuta av det så mycket jag bara kan!

Det blev ingen tråkig hemmakväll igår.
Jag försökte mysa till det, koppla av och ta det lugnt men började under kvällen må väldigt mycket sämre, plötsligt så pass dåligt att det slutade i ambulansfärd till Eksjö där jag blev inlagd.
Har spenderat senare delen av gårdagskvällen, natten och dagen till olika prover och röntgen & ultraljud på lungor och hjärta.
Jag har inte hjärtsäcksinflammation. Jag har infektion i lungsäcken.

Den har tydligen varit rejäl och därför har hjärtat spelat en del spratt med.
Jag har fått recept på medicin och sjukskrivning i en vecka och tydliga order om att inte röra mig eller anstränga mig för mycket.
Jag sitter fast i min lägenhet igen men nu klagar jag inte. För när jag låg där ensam mitt i natten på sjukhuset så önskade jag så mycket att jag var hemma i min egen säng, hos lilla brun och lilla grå.
Så nu tänker jag inte klaga. Jag tänker ta det så försiktigt som möjligt och se till att bli frisk bara.
Kommer förmodligen få damp men ändå...

Nu vet jag ju att det inte smittar så då kan jag umgås med vänner iallafall. I den mån jag orkar. Så det känns lite bättre med.

Dessutom har jag världens finaste vänner, Ida och Adam som kom till mig igår på en gång när jag mådde dåligt.
Det kändes verkligen bra! Tack!!!

Nu ska jag försöka sova. Fick som mest två timmars sömn imorse.

Imorse när jag vaknade så mådde jag rätt okej. Kanske inte riktigt så bra som jag försökte inbilla mig men klart mycket bättre än igår.
Jag bestämde mig då för att faktiskt satsa på fest ikväll.
Jag hade tänkt ta det lugnt och inte dricka så mycket men ändå komma bort till Eriks fest. Jag ville verkligen!

Efter ett par telefonsamtal med både min mamma och min bror har jag blivit övertalad att sitta hemma.
Bägge två tror att jag har fått hjärtsäcksinflammation och ja, jag har med börjat tro det.
Jag klarade knappt av att diska innan, fick göra flera pauser för att jag fick ont i vänstersidan av bröstkorgen, hjärtklappning och andnöd.
Samma sak skedde när jag dammsög, när jag duschade och när jag fixade håret för kvällen. Inte ens håret orkade jag med.
Jag har kollat upp på internet och det visar sig att jag har alla symptom och jag slås nu av tanken att min "förkylning" förmodligen har varit en inflammation hela tiden.
Så jag vågar ärligt talat inte gå på någon fest, dessutom tror jag inte att jag skulle orka gå hela vägen till Erik ändå.

Jag känner mig instängd i min lägenhet, min karantän, mitt fängelse.
Fortfarande cirkulerar tankar i skallen; "kanske ska jag gå bort på festen ändå.."
Det finns ju faktiskt taxi.

Men jag vet inte. Helt klart inser jag var som är rätt och förnuftigt i det här fallet och det är att lyssna på min bror, som själv haft hjärtsäcksinflammation, och sitta hemma.

Men helt ärligt; jag är sällan särskilt förnuftig.

Dock säger jag alltid att man ska följa sitt hjärta och även om det inte är riktigt på det här sättet jag menat det så får jag nog hålla mig till det.
Tråkigt.

Det är väldigt mycket snack om rosa bandet.
Man ska skylta med det i sin blogg, på facebook och på sin jacka för att visa att man stöttar bröstcancerforskningen.
Det har varit så i flera år och det tog ett tag innan man också uppmärksammade det blå bandet för prostatacancer.
Jag tycker det är bra att man stöttar all form av cancerforskning. För några år sen fick jag varje dag se hur min egen bror slogs mot cancer och många av mina förfäder i danmark har dött i cancer.
Det är fruktansvärt.

Men så läser jag på expressen att det finns en annan cancerform som man väldigt sällan snackar om eftersom det är för genant. Till och med mer genant än cancer i sina könsdelar.
Vi snackar rövcancer.
"Näst efter lungcancer är tarmcancer vår dödligaste cancerform - samtidigt som prognosen är mycket bra för dem som kommer i tid.Varannan timme drabbas en svensk av tarmcancer och omkring 2 600 personer avlider varje år."
Så läser jag på expressens hemsida.

Det är ju riktigt läskigt att det finns de som har cancer utan att göra något åt det för att de inte vågar prata om det och därmed inte upptäcker det.

Därför vill jag nu visa mitt stöd till alla därute så att ni förstår att det är okej att prata om det! Jag introducerar härmed det bruna bandet! Våga snacka skit!

Jag vill härmed utföra en varning!
Jordgubbsstängerna som säljs i lösviktshyllan på Konsum är inte alls lika goda som de som säljs på Hemmakväll!
De är rödare och mjukare och smakar mest tvål.
Om man som jag älskar jordgubbsstängerna på Hemmakväll kommer man bli djupt besviken på jordgubbsstängerna från Konsum! Så var försiktiga när ni plockar ert godis där ute!

Som tur är har jag fruktsoppa och skogsbärssoppa att slurpa i mig istället! Det är åtminstone goodygoody!

Mår lite bättre idag, men en sak har jag lärt mig: Man ska inte ropa hej förrens... Man ser nån man känner?
Jag har märkt att jag är lite bitter när jag är sjuk. Men skogsbärssoppan är på god väg att vända på det!
Skål för soppa!

Jag har inget alls till övers för mina grannar.
Bredvid mig bor en gammal gubbe på runt 60 år. Bredvid honom bor i sin tur två tjockisar som är runt 25-30 år gamla.
De känner varandra på något sätt, de flyttade in i huset samtidigt och de umgås jämnt!
Deras balkonger är ganska nära varandra och varje gång ungdomarna vill prata med gubben så smäller de med något mot hans balkongräcke. Kommer han inte ut första gången de bankar så fortsätter de banka, hårdare och hårdare tills han kommer ut på balkongen. Helt utan respekt eller tålamod.
Det är deras sätt att kommunicera. Istället för att gå från dörr till dörr, eller använda telefon så bankar de på balkongen.
Detta irriterar mig djupt eftersom gubbens balkong ligger väldigt nära mitt sovrum så varje gång tjockisarna bankar så ekar det i hela mitt sovrum.
Detta kan ske när som helst på dygnet dessutom, ibland mitt i natten, sent på kvällen eller lika gärna tidigt på morgonen. Jag vaknar varje gång.
De har uppenbarligen inga jobb för de är alltid hemma. De går alltid ner på stan och handlar tillsammans, ungdomarna och gubben, jag har mött dem några gånger. Varje gång går den unge killen och den unga tjejen och lallar medans gubben kan bära upp till fyra kassar med livsmedel eller dylikt med en krökt rygg. Då hör också till saken att både tjejen och killen är bra mycket större än gubben!
Sen när blev det okej att vara lat istället för respektfull och medmänsklig!? Stackars gubbe!

Det är nog underförstått att jag utvecklat ett litet hat mot de där fula, lata idioterna till ungdomar.

Visst att jag inte tycker om att vara ensam när jag är sjuk, men så värst roligt sällskap känner jag inte att jag är heller.
Nu under kvällen har jag mått sämre än i eftermiddags så jag har inte orkat särskilt mycket. Då är det bra att bara se en film och mysa.
Men jag orkade inte mycket mer än så. Orkade knappt prata.
Jag vet inte heller om det är så att jag är bitter nu när jag är sjuk, men Adam Sandlers komedier är äckligt söta.
På tok för mycket feelgood!
Då var ändå feelgood vad jag var ute efter i filmväg ikväll. Men det kan visst bli för mycket socker ibland.

Men det var verkligen jättemysigt i övrigt. Synd bara att jag är en tråksjukling.

Nu ska jag sova och jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon.

Det blev inte jobba idag heller. Jag övervägde det men insåg att jag inte skulle orka. Jag konstaterade det när jag kom hem från Konsum, var tvungen att gå och handla så fick tvinga ner mig själv. Den promenaden fick mig att inse hur skrattretande tanken på att jobba idag egentligen var. Jag orkade knappt ta mig hem.

Imorse när jag vaknade slogs jag av hur ensam jag kände mig. När man är sjuk blir man så instängd, som om lägenheten blir ens fängelse. Jag önskade innerligt att jag hade en sambo, för då hade den personen varit så illa tvungen att träffa mig åtminstone en liten stund under dagen.
Dessutom hade jag nog sluppit gå och handla.

Nu, några timmar senare, känns det lite bättre. Jag har börjat andas normalt igen efter den hemska promenaden, näsan har slutat rinna och halsen är lugnare. Det enda som är ständigt är min feberhuvudvärk.
Jag tog nyss en jättelång mysdusch men det spelade ingen roll hur varmt vatten jag vred på, det kändes ändå fisljummet. Dock utförde duschen ett mindre underverk, jag känner mig mycket piggare efter den.

Inte heller känner jag mig lika ensam just nu för trots att jag är sjukling kommer en kompis ikväll för filmmys. Han räds icke av lite förkylning något jag verkligen uppskattar!
Det förgyller en sjuklings torsdagskväll!

Jag har sovit omänskligt mycket och hävde precis i mig vatten som om det vore gratis öl.
Inte känner jag mig direkt bättre, men är glad att jag bestämde mig för att vara hemma idag. Det är inte lika jobbigt att att ligga i sängen när man är sjuk som att jobba när man är sjuk.
No shit.

Igår frös jag en hel del och jag gjorde då vad jag brukar göra när jag fryser på jobbet. Jag tar på mig min hoodie drar luvan över huvudet och har lurarna utanpå! Jättemysigt och skönt - dock frös jag ändå.
Mina arbetskamrater tycker jag ser ut som en teletubbie i den munderingen och jag är beredd på att hålla med.
TinkyWinky, Dypsy, Laa-Laa, Po och den nya teletubbien; Boris!
Alla har ju en varsin sak, såsom Laa-Laa har sin boll så har jag min Iphone. Den lite moderna tubbien!

Som teletubbie skulle jag hoppa runt där på ängen och truddelutta över min Iphone, och varje gång jag såg de andra tubbiesarna skulle jag vara den första till att skrika tubbiekram!!! för att sedan kasta mig in i ormgropen.
Det händer faktiskt att jag utropar tubbiekram när jag kramar flera av mina vänner samtidigt. Jag är nog lite tubbieskadad.
När Maja var liten bebis (en av barnen jag var barnflicka åt som ung) älskade hon teletubbies och vi kollade ofta på det. Maja verkar ha klarat sig bra ändå, hon är en fantastisk liten människa med sund syn på livet men jag blev nog tyvärr lite skadad av det. Därav tubbiekramandet.

En sak som jag inte kan förstå är varför de har en bebis i solen! Det är ju läskigt! Vem sätter en hånskrattande bebis i solen!? Huga!
Hade jag på riktigt levt i teletubbievärlden hade jag haft mardrömmar efter varje solnedgång.

Jag har på bara fem minuter gjort två riktigt jobbiga upptäckter.
Jag visste att jag inte hade någon alvedon eller ipren kvar i mitt lilla medicinskåp men jag bär ju alltid med mig en pillerkarta i väskan som är till för nödfall.
Med ett hopp om att få i mig ett vitt piller som skulle kunna lura mig att jag mår bra började jag så rota i väskan.
Där var dock ingen karta någonstans och plötsligt så minns jag; -det var någon på festen i fredags som hade huvudvärk och istället för att ge personen ifråga ett par tabletter så räckte jag personen hela kartan. Jag minns inte vem det var.
Jag är alltså pillerlös.
Nåväl tänker jag, "jag får hoppas att jag somnar snabbt ändå" och traskar in i mitt sovrum för att förbereda för att lägga mig i sängen med min dator den sista kvarten innan jag somnar.
Sovrumsgolvet var då täckt med blomjord. Okej, inte täckt men det låg mycket blomjord på golvet. På sängen låg Movitz och Fredman med oskyldiga, busigt lysande ögon som sade "snälla bli inte arg". Hur kan ögon vara oskyldiga och busigt lysande på samma gång?
Jag kunde ju inte dammsuga upp det, klockan är ett på natten och även om grannarna gillar att störa mig när jag sover så gillar jag inte att störa dem.
Så jag fick snällt sopa upp. Imorgon får jag dammsuga och moppa igen (gjorde det imorse).

Det är tur för mina katter att de är så fruktansvärt fina. Annars hade jag kunnat bli lite bitter på dem.

Det finns en sak som är värre än att bli sjuk och det är att jobba när man är sjuk.
Idag har jag varit riktigt dålig, varit febrig, snuvig, haft huvudvärk och haft väldigt ont i halsen.
Det har verkligen inte varit en trevlig dag. Speciellt inte som man går runt och fryser samtidigt som man småsvettas. Det känns inte direkt bra.
Jag envisades dock med att hålla mig kvar på jobbet, dels för att jag hatar att sjukskriva mig och dels för att jag inte kände att jag kunde gå hem. Det är ju saker som bara jag kan och idag hade vi en sista order som de inte hade kunnat göra utan mig. Så jag var lite tvungen till att vara kvar.

Pojkarna på jobbet är väldigt fotbollsintresserade. Idag var det en match, Holland-Sverige och det var väl något av dagens samtalsämne. Jag är inte lika intresserad av fotboll men har verkligen inget emot det.
Men de har tagit in en ny tjockis på jobbet. Ja, jag skriver tjockis. Han är tydligen med fotbollsintresserad, såpass intresserad att han bad om ledigt från och med klockan nio så att han skulle kunna slänga sitt feta arsle i en soffa och glo på matchen.
Han har jobbat på ITAB i två veckor och tog alltså ledigt ikväll för att åka hem och kolla på fotboll.
Hade jag varit chef hade jag minsann sagt ett o annat till tjockisen. Hade jag varit chef hade han nog aldrig kommit in på företaget till att börja med.
Jag sitter där och mår skitdåligt rent ut sagt, men har inte hjärta att svika och gå hem. Jag håller mig envist kvar, men han, han ränner hem för att se på när Sverige blir sparkade i röven av ett gäng haschmongos.
Bitter? Jag? Jag är inte bitter. Nädå.

Men jag tycker ju väldigt mycket om att gå på bio. Så då kan jag ju ta ledigt en kväll för att slänga in mitt feta arsle i en salong någonstans och försvinna in i filmens värld.
Jag tycker ju också mycket om skor och sånt där, så då kan jag ju ta ledigt en kväll och åka in till Jönköping för att shoppa.

För är man intresserad av något kan man ju bara skita i jobbet.
Nej jag sade ju att jag inte var bitter!

Jag är sjuk. Jag tänker gnälla som en hel karl. För just nu känns det inte roligt alls.

Idag är det 76 år sedan en av de finaste män jag någonsin träffat föddes.
Det känns konstigt. Att det är pappis födelsedag gör att jag tänker extra på honom idag, något som resulterat i att jag sitter och gråter såsom jag så många gånger gjort de senaste fem åren.
Det känns fel att gråta på hans födelsedag...

Det svider i mig att jag tog pappi för givet. Jag trodde verkligen att han alltid skulle finnas där. Jag ångrar att jag så sällan visade honom hur mycket jag älskade och uppskattade honom.

Jag tror inte man någonsin kommer över en fars död. När någon som betytt så mycket för en rycks ifrån en så finns det nog inte en chans att man någonsin blir av med sorgen.

Men jag vill aldrig bli av med sorgen heller. Den är en del av den kärlek jag alltid kommer hysa till pappi.

Jag önskar bara att han fortfarande fanns kvar i livet.

Jag vill ha en tamburmajor i min nya lägenhet, men tamburmajorer verkar inte vara så lätta att finna! De som finns att köpa i butiker tycks bara vara "moderna" stela åbäken.
Jag vill ha en stilig tamburmajor.
Jag hittade en på blocket som kanske är lite i det tjusigaste laget men den kostar bara 300 så jag vill ha den ändå!
Det dumma är att snubben som har den inte svarar när jag ringer.
Om det nu blir att jag köper den så vankas det roadtripp i helgen. Någon med bil som vill skjutsa mig till Örebro och samtidigt passa på att ha en riktigt rolig roadtripp? Någon?

Jag startade dagen med att ta mig ut i den kyliga höstsolen, tog en lång promenad med Rammstein och Nick Cave i öronen och verkligen njöt av hösten.
Jag får nästan lite ångest, för den vackra hösten är så kort!
Väl hemma satte jag mig med rejäl frukostmys alá nybakat bröd och varm choklad.
Vardagslyx på hög nivå!

Just nu håller jag på att ladda ner tredje avsnittet av Desperate Housewives från den nya säsongen så jag har något att se fram emot ikväll efter jobbet.
Jag stör mig dock verkligen på att de bytt ut tjejen som spelar Penny Scavo. Nu är hon bara en biroll som inte är med så jätteofta i serien och man kan ju tycka att hon förändrat utseende eftersom hon vuxit men man ser verkligen skillnaden.
Det får mig och tänka på en serie jag kollade på efter skolan när jag var tio eller nåt. Sunset Beach. Jag är inte säker men vill minnas att killen som hette Cal (?) helt plötsligt spelades av en annan skådespelare och det blev jättekonstigt eftersom han var en huvudroll. Men det var ju verkligen en fruktansvärt dålig serie. En sån dramaserie som är så dålig att man tror att det är en komedi. Var ju nån brud som hette Meg som alltid rände runt och tjatade om hur hon ville "make love" med Ben. Men sen blev Ben kidnappad av sin onde tvillingbror som tog hans plats!
Ehh... Som sagt. En fruktansvärt dålig serie.
Det är tur att det finns bättre tvserier nu för tiden!

Man har inte riktigt hjärta att kasta sin skokartong när Movitz omedelbart gör den till sin favoritplats!
Det är som om han känner på sig varje gång jag tänker ta och kasta den för då går han alltid dit och lägger sig och är söt. Vad är det egentligen som är så sött med katter och kartonger?
Jag menar, inte tycker folk att jag är sötare för att jag sätter mig i en kartong?! Fast jag provade det en gång på jobbet, jag försökte förstå vad katter tycker är så roligt med kartonger och tja... Jag hade ganska roligt där jag satt i kartongen. En gnutta övertrötthet, några nypor sockerkick och en handfull roliga arbetskamrater bidrog nog iochförsig till att jag hade så roligt...

Fredman har på sistone börjat sitta bakom sovrumsgardinen på golvet. Han bara sitter där. Som om han leker kurragömma. Väldigt gulligt men också något jag inte förstår eftersom det aldrig verkar som att Movitz letar. Men så brås ju Fredman en hel del på mig med så är kanske inte så konstigt att han är knäppo.
Nyss när jag kom in i sovrummet hade han lyckats få upp gardinen på sängen och där satt han med busig min under allting. Jag har en gång förut bytt till korta gardiner i mitt sovrum eftersom det inte var helt ovanligt att det hängde något grått i dem, men jag ville ha långa gardiner så provade med det igen och ja... Han hänger ju inte i gardinen iallafall. Men det är sällan den hänger som den ska.

Mina katter har börjat bli så stora. Det känns nästan overkligt att Movitz en gång var så liten att jag kunde hålla honom i ett par kupade händer.
Nu är han som en hund. Fredman är ju fortfarande liten och nätt men inte som när han var unge. Kattungar är nåt alldeles speciellt.


De var som två små blåögda tussar! Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg dem första gången. Jag hade inte planerat att skaffa katt men när jag såg Movitz för första gången så var det verkligen kärlek vid första ögonkastet! "Men det är ju Movitz!" utbrast jag bara och bestämde mig för att aldrig någonsin släppa taget om honom. Eftersom det inte kändes schysst att skaffa katt när man är borta så mycket om dagarna för att jobba så tog jag hans bror med så de kunde ha sällskap av varann. Det är jag jätteglad för idag, Fredman är det finaste grå jag någonsin sett.
De ser så olika ut och de har helt olika personligheter. Jag älskar dem för deras originalitet och för att de på var sitt sätt är så underbara. Jag blir glad bara jag tittar på dem.
Nu märker jag att detta blev ett hyllningsinlägg till lilla Grå och lilla Brun. Det var inte tänkt så. Men jag är bara så tacksam över att just jag skulle finna de två finaste katterna som någonsin funnits!



Se så liten min lilla gullebiff Movitz var en gång! Konstigt att jag blev förälskad?!

Nuförtiden går jag runt med sådana här små söta hjärtan gjorda av rödcederträ i varje jackficka, och i mina väskor.

De ska väl egentligen ligga i garderober, byråer och mörka utrymmen som man inte rotar i så ofta men i väntan på att placera ut dem i nya lägenheten får de alltså ligga i mina fickor, som en evig påminnelse om att kryp inte är så farliga. Egentligen.

Jag ser på dem som skyddet mot ondskan!

Det blev ganska hårt igår...
Jag förstår inte, jag blir alltid jättefull på företagsfester! Men det var verkligen roligt igår, jag dansade jättemycket, jag som annars inte brukar hålla till på dansgolvet. Men det var svårt att hålla sig borta, så fort jag drog därifrån kom nån och ryckte mig tillbaka!
Inte mig emot jag hade jätteroligt, buggade väldigt mycket med både Totto och Sören! Första gången i mitt liv som jag buggat till Dio! Speciellt vill jag lova!
Jag är lite osäker på om jag minns allt jag gjorde eller sade och det är ju lite... Spännande. Man får väl se hur mycket som kommer fram på måndag när man kommer till jobbet...
Jag tappade min kamera i golvet så den gick sönder, och det var redan på förfesten så jag har tyvärr inga bilder från festen. Försökte ta lite bilder med min iphone men det gick inget bra! Det är tråkigt, bilder brukar annars hjälpa minnet lite.
Jag gillar ordet jag uppfann på fyllan igår - jätteintealls. Jag minns inte ens att jag varit inne på facebook igår! Facebook i telefonen är farligt! Riktigt farligt. Telefon på fyllan är med farligt. Ringde först Ida när jag var tillbaka i Nässjö. Jag kommer inte ihåg varför, vill minnas att det har och göra med att Torbjörn pratade om hur han kännt henne sen hon var jätteliten. Efter att ha pratat med henne ringde jag Erik och pratade sedan med honom hela vägen hem, ända tills jag däckade i princip.
Jag minns inte mycket av vad jag sade om jag ska vara ärlig, och jag undrar hur mycket mina arbetskamrater minns.
Det var ju en del som blev riktigt välsmorda i käften efter några öl så man fick ju höra ganska mycket!

Jag gillar företagsfester. Jag ser redan fram emot julfesten!
Idag var jag fortfarande full när jag vaknade. Vid halv två klädde jag på mig för att ta mig ner till stan och köpa bakfyllecravings men trillade när jag försökte klä på mig. Fyllo.
Väl nere i affären kändes det som att allt jag gjorde gick i slowmotion och promenaden hem kändes som en evighetsvandring.
Jag är jätteseg idag samtidigt som jag är ganska pigg. Jag orkar inte göra något, men har inte heller behov av att gräva ner mig.
Jag känner mig lite som en tonåring igen, när jag inte har huvudvärk dagen efter.

Sofflördag utan tvekan. Men det var riktigt härligt väder ute så kanske tar mig ut på en promenad sen innan mörkret faller på. Kanske.

/ "Ge mig en öl och en kniv!" --- Jag fick ingen kniv.

Idag kände jag inte alls för att gå till jobbet. Det var verkligen en sån där ligga-i-sängen-och-bara-spela-tvspel-dag.
Tyvärr är jag för samvetsgrann och har för hög arbetsmoral för att stanna hemma för att spela tvspel.
Jag har säkert hundra gånger ikväll önskat att jag inte vore på jobbet. Ingenting har gått som det ska, allt har kört ihop, allt har gått fel. Inte bara med maskinerna utan jag har gjort fel, Micke har gjort fel, Tommy har gjort fel.

Jag hoppas innerligt att jag har bättre lycka med mig imorgon. Föreläsningar och fest! Vad kan gå fel?!
En rolig sak är att tränaren från mitt gym ska komma och föreläsa och jag har inte tränat på nästan 2 månader.
Varför känner man sig så dum när man träffar en tränare när man inte tränat på länge?
Likt tidigare skrift om svordommar och religiösa så skäms man lite för att man inte "sköter sig".
Jag sprang på en annan av mina tränare i en butik i Jönköping för någon vecka sen och kände mig lika dum då.

Men jag har faktiskt inte haft möjlighet att träna.
De senaste två månaderna har det hänt så mycket skit, så mycket som tvingat mig till att prioritera annat att jag inte orkat med träningen. Det är i sig väldigt dumt, för jag har gått igenom en del som har fått mig att må riktigt dåligt och träningen har alltid fått mig att må bättre.
Ett riktigt hårt träningspass gör under för ens inre!
De senaste dagarna har jag börjat få träningsabstinens, men det är nog för att det har börjat lugna ner sig nu, jag har faktiskt börjat få tid över som jag skulle kunna lägga på träning.
Så snart är jag igång igen!

Och med det sagt, skrivet, tänker jag lägga min numera otränade kropp till sängs för en god natts sömn.
Imorgon kommer jag behöva vara utvilad!

Förresten så hatar jag människor som av någon idiotisk anledning går och tar det som inte är deras.
Det förbittrar goda människors vardag!

En vän sade en gång till mig att det kommer bli bättre. Bara vänta, så ska du se.
Jag trodde honom såklart inte då, men med tanken att det iallafall inte kunde bli värre, gjorde jag det jag var tvungen till att göra och kämpade och väntade och nu kan jag konstatera att han hade rätt.
Det har blivit bättre. Inte nog med att det är så mycket bättre, det fortsätter åt det hållet!

På fredag är det fest med jobbet!
Jag undrar vart det kommer sluta, hur det kommer gå och vem som kommer dansa på bordet denna gången!
En sak är jag iallafall säker på; det kommer bli så in i helvetes jävla kul!

Jag har lagt märke till att jag svär mycket mer när jag jobbar förresten. Jag måste minska på det. Det är som om svordomarna kommer hand i hand med anställningen. När något går åt helvete på jobbet brukar jag högljutt och aggressivt dra hemska ramsor som ibland kan få mig att skämmas lite eftersom Mikael, min medarbetare är väldigt religiös.
Varför är det så att man alltid skäms lite när man svär i närheten av de religiösa?
Mikael säger att den dära "Gud" älskar mig lika mycket ändå.
Han säger att Gud älskar alla människor, han tycker om alla men han tycker inte om allt folk gör.
Jag frågade Mikael om Gud älskade Hitler. Jag fick inget direkt svar på det. "Njo, han tyckte nog väldigt synd om Hitler.."
Att tycka om och tycka synd om är inte samma sak enligt mig.

Jag tycker tillexempel synd om idioterna som släppte ut massa minkar från en minkfarm i Skillingaryd eftersom deras mamma måtte slagit med ett basebollträ på skallen på dem när de var små, eftersom de har max 3 i IQ. Men jag tycker verkligen inte om dem.
Stackars minkar.

Men vad vet jag, Gud kanske har en annan syn på saken.
Hans vägar äro som sagt outgrundliga.