Idag är det 76 år sedan en av de finaste män jag någonsin träffat föddes.
Det känns konstigt. Att det är pappis födelsedag gör att jag tänker extra på honom idag, något som resulterat i att jag sitter och gråter såsom jag så många gånger gjort de senaste fem åren.
Det känns fel att gråta på hans födelsedag...

Det svider i mig att jag tog pappi för givet. Jag trodde verkligen att han alltid skulle finnas där. Jag ångrar att jag så sällan visade honom hur mycket jag älskade och uppskattade honom.

Jag tror inte man någonsin kommer över en fars död. När någon som betytt så mycket för en rycks ifrån en så finns det nog inte en chans att man någonsin blir av med sorgen.

Men jag vill aldrig bli av med sorgen heller. Den är en del av den kärlek jag alltid kommer hysa till pappi.

Jag önskar bara att han fortfarande fanns kvar i livet.