Det blev inte jobba idag heller. Jag övervägde det men insåg att jag inte skulle orka. Jag konstaterade det när jag kom hem från Konsum, var tvungen att gå och handla så fick tvinga ner mig själv. Den promenaden fick mig att inse hur skrattretande tanken på att jobba idag egentligen var. Jag orkade knappt ta mig hem.

Imorse när jag vaknade slogs jag av hur ensam jag kände mig. När man är sjuk blir man så instängd, som om lägenheten blir ens fängelse. Jag önskade innerligt att jag hade en sambo, för då hade den personen varit så illa tvungen att träffa mig åtminstone en liten stund under dagen.
Dessutom hade jag nog sluppit gå och handla.

Nu, några timmar senare, känns det lite bättre. Jag har börjat andas normalt igen efter den hemska promenaden, näsan har slutat rinna och halsen är lugnare. Det enda som är ständigt är min feberhuvudvärk.
Jag tog nyss en jättelång mysdusch men det spelade ingen roll hur varmt vatten jag vred på, det kändes ändå fisljummet. Dock utförde duschen ett mindre underverk, jag känner mig mycket piggare efter den.

Inte heller känner jag mig lika ensam just nu för trots att jag är sjukling kommer en kompis ikväll för filmmys. Han räds icke av lite förkylning något jag verkligen uppskattar!
Det förgyller en sjuklings torsdagskväll!