En äkta vän är glad för sina vänners skull när de upplever nåt positivt.
De klagar inte hela tiden på att de inte är en del av det.
Det känns fruktansvärt missunnsamt.
Och det gör mig ledsen.

Man kan vara avundsjuk, självfallet, men att tjata om att man själv skulle varit med och klaga över det hela tiden sänker hela grejen för ens vänner.

Att jag reser med Jimmy och Johannes betyder inte att alla andra är mindre värda som vänner!
Herregud, verkligen inte. Det finns de som personligen betyder mer för mig än vad de gör. Men jag kan inte göra allt med alla och eftersom vi tre kom på den här grejen ihop och känner att vi funkar bra ihop som trio så gör vi det ju också ihop.

Dessutom vill jag kunna göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill utan att känna att någon vän är svartsjuk.
Jag försöker verkligen finnas där men jag kan inte när jag jobbar, eller spenderar en hel helg i en annan stad med min familj. Men stunderna emellan så försöker jag och jag hör av mig via mobil och nät för att visa att jag bryr mig.
Men det känns som att jag bara får skit tillbaka och som att jag inte räcker till för jag har för mycket i mitt liv.
Det ger mig bara ångest.
Jag försöker här. Men det känns som att det positiva aldrig når in, vill man ha ett mörker så håller man ljuset släckt även när någon försöker leda en till lysknappen.
Det är svårt att försöka ge när det inte känns som att någon tar emot utan bara blir besviken för att det inte är tillräckligt.