Det har varit en lång dag. Jag gillade inte alls att stiga upp vid åtta, ännu mindre att ge massa pengar till en tandläkare.

Jag är totalt övertrött, hela dagen har gått i en dimma, huvudet har inte hängt med i några svängar alls.
Efter fyra kom trötthetsfnittret och tog över, mest på grund av att ett sms från Kristoffer fick mig att skratta så mycket att tårarna rann. Vi konstaterade att jag är ganska blond...

Jag gick och funderade på det lite idag. Att vara blond är att vara dum och att vara blåögd är att vara naiv...
Jag kan förstå vad uttrycket blond kommer ifrån för många tjejer som jag känner som är riktigt blonda är också...
Ja, riktigt blonda.
Men blåögd? Jag får höra att jag är för blåögd ibland, mitt ex blev en gång till och med arg på mig över min naivitet för han tyckte att jag satte mig själv i klistret genom att lita blindt på andra människor bara för att de är trevliga mot mig. Han om någon vet att jag ser det bästa i människor, även när de behandlat mig illa, bara godheten visar sig igen.

Jag får ju som skrivet ofta höra att jag är blåögd men förstår inte vart uttrycket kommer ifrån. Varför just blåögd?
Än grönögd då?

Jag är grönögd med en gul rand längst in och har varit det så länge jag kan minnas. När jag var yngre ville jag alltid ha blå ögon, men förstår inte varför.
Jag älskar mina ögon som de är nu.
Mina ögon är vad jag gillar mest hos mig själv, de kan aldrig bli feta, de kan aldrig få celluliter eller valkar eller få en ojämn solbränna. De bara sitter där och skiner ut min personlighet.
Dem är unika med den gula randen och den gröngrå färgen.
Dem är en del av mig, mitt jag och den jag utstrålar både från mitt inre och mitt yttre.
Detta trots att mitt inre ibland är vad man kallar blåögt.

Jag ska sluta vara så blåögd.

För övrigt så älskar jag den gula randen ännu mer sen jag började läsa sagan om isfolket. Sagan om de "gulögda".