Sista rasten på jobbet idag började en kille tjattra om att singeltjejer över 20 är konstiga.
Han menade på att alla tjejer blir förhållandegalna och får bebislängtan och därför stressar upp sig totalt för att hinna få allt innan det är för sent. Dem går ett tag med alldeles för höga krav ända tills kraven rämnar och dem i ren desperation nöjer sig med kvart-i-två ragget och ser till att ha en förlovning och ett barn med killen ett år senare.
Tydligen typiskt för singeltjejer över 20.
Jag kände igen mycket av det han sade men tycker själv att det stämmer in mycket bättre på killar. Killar kanske inte har just bebislängtan men de blir desperata efter ett tag efter ett förhållande och nöjer sig därmed med en halvdan tjej som de egentligen inte var så jätteintresserad av men som det tog sig an eftersom hon visade starkt intresse först.
Själva kärleken kommer ju med tiden. Eller?
Att det skulle vara typiskt tjejer vet jag inte. Typiskt folk mest känns det som. Det finns många som gjort sådär. Stressat igenom allt för att nå sitt mål och tio år senare sitter de där med delad vårdnad och ny förhållandelängtan.

Jag tror han sade det som en pik mot mig, vi brukar ju ha en jävlig jargong och pika och jävlas på jobbet men jag kunde inte riktigt ta åt mig av det där. Anledningen till att jag tror att han menade att pika mig var för att han sade att det även var typiskt att ha två katter som man bryr sig på tok för mycket om.
Jag är inte sån där. Jag går inte med för höga krav, det enda kravet jag har är att den där längtan efter den andre ska uppstå från början.
Det där begäret, det där fnisset, den där känslan.
Jag vägrar gå och bli ihop med någon för att han verkar vettig och snygg, bara för att sedan gå och vänta på att blixten ska slå ner emellan oss.

Likaså är jag heller inte särskilt desperat. Hade jag varit det hade jag ju inte varit singel.
Det verkar som att singel är något som man inte borde trivas med. Man borde tydligen alltid vara på jakt efter ett förhållande. Sitta på nätdejtingsajter konstant och sånt där.
Man kan tydligen inte bara ta det för vad det är och vara nöjd. (ska dock erkännas att jag övervägde nätdejting efter mitt ex men det var bara för att tomheten blev så totalt enorm den första tiden efter att det tog slut)

Idag är nöjd. Jag saknar att vara två ibland men jag har så goda vänner att jag klarar mig bra ändå. Jag stressar inte, jag letar inte desperat under varje sten. Just nu är jag singel. Såsmåningom kommer jag träffa någon. Kanske om en månad, kanske om ett år. Men jag vet att jag inte har bråttom för det kommer till slut ändå.

Hellre gå i lugnan ro tills det blir rätt istället för att stressa och jäkta och riskera att det blir fel.

Det finns så mycket annat i livet att stressa upp sig för.

Jag skulle aldrig välja dig för att du vill ha mig, skulle jag välja dig skulle det var för att jag vill ha dig.