Idag var sista dagen på Itab.
Det är konstigt vad man kan känna sig hemma på en fabrik efter två år.
Det kändes väldigt sorgligt att tömma skåpen, lämna verktyg och säga hejdå till arbetskamrater. Det är många på det där stället som jag kommer sakna, och jag hoppas att jag kan hålla kontakten med en del av dem.
Man har ju de som man lärt känna när man jobbat där, vissa känner man jätteväl, andra mindre bra, men de flesta har gjort intryck på mig och jag är tacksam över att jag fått lära känna dem.
Jag kommer ihåg min första arbetsdag på Itab. Jag var vilsen, såsom man så lätt är på en ny arbetsplats, men den första som jag blev glad över att se var Robban. Han var ett ansikte jag kände igen, även om det bara var för att vi precis helgen innan hade träffats på en efterfest efter en spelning han haft med sitt band. Han var så trevlig och det kändes bra att ha en kompis på företaget. Till en början tydde jag mig mest till honom av alla innan jag rotade mig och lärde känna de inne på lacken ordentligt.
Han är en av de jag kommer sakna.
Jag tänker inte räkna upp alla jag kommer sakna från Itab med någon ingående berättelse om dem, men två stycken jag inte kan låta bli att nämna är pojkarna på lacken. Marcus och Björn.
Marcus för allt roligt vi haft och allt vi hittat på, och ja. För allt. Björn för den fantastiska vänskap han har visat under min tid på Itab, och för att han alltid får mig att le när andra får mig att gråta.
Jag hoppas att dessa vänskaper aldrig försvinner, jag bär med mig minnen för livet.

Mina senaste två år har varit så otroligt händelserika, på både bra och dåliga sätt, men jag har utvecklats som människa, både när det gäller arbetserfarenheter och andra livserfarenheter och mycket av det kan kopplas till Itab.
Jag trivdes verkligen som medarbetare där. Jag trivdes bland de människorna och jag trivdes med företaget i stort.
Jag hoppas att jag en dag kommer tillbaka dit. För där, borta på tryckerigatan, finns ett bra företag. Arbetssysslorna kanske inte alltid är drägliga eller roliga, men det var det värt, för jag trivdes verkligen.

Men livet går vidare och för mig väntar nya utmaningar.
Utmaningar som jag antar med entusiasm, för det är livets utmaningar som visar oss världen.