Med trötta steg tog jag mig ut ur den fruktansvärt lila trappuppgången och ut i den fuktiga vårnatten.
Det doftade av blöt asfalt och vått gräs, diset stog stilla över lyktor o trädgårdar och husen stod dunkelt och mörka.
Jag drog djupa andetag och njöt av den välbekanta doften som väcker minnen från ungdomens dagar då man var ute om vårnatten, på en fest nånstans i småland, eller på nattlig promenad med en vän, eller bara på väg hem under Vrigstads brandgula gatlyktssken.
Minnen slog runt i mitt huvud och för en stund kände jag mig som en vilsen 16åring igen. Den där lilla flickan som alltid bar på en längtan, som alltid visste att det fanns mer att få ut av livet men visste inte vad.
Hennes längtan är fortfarande inte mättad och hon har fortfarande så mycket att få ut av livet. Mitt lilla tonårsjag som finns någonstans inom mig, hon sitter där och gömmer sig men kvällar som den här tittar hon fram av nyfikenhet på vad som komma skall.
Mitt tonårsjag försvinner igen när jag möter flickor som enligt min mening är alldeles för unga för att vara ute så sent på natten, jag hörde hur de snackade skit om någon de inte tyckte om, och det var inga vackra ord.
Har jag varit så liten en gång?
Jag traskar vidare över bron, ginar över en gräsmatta och går därefter balansgång på trottoarkanten, tillbaka i mina egna tankar. Jag möter en gammal röd volvo och en gubbe i jeansjacka sticker ut huvet o ropar "öööh bruden!" men jag låtsas som att jag varken hör eller ser, något jag fortsätter med varje gång han far förbi och ropar till mig under min lilla promenad hem.
En epatraktor sveper förbi med Aquas Barbiegirl på högsta volym. Så småningom går oväsendet över till en svagt dunk för att sedan försvinna i nattmörkret.
Tonårstider, epatraktorer, folköl. Nyfikenheten på livet, chanserna man tog och förhoppningarna på dem.
Jag trodde jag visste så mycket då men jag visste ingenting. Ibland känns det som att det är lika bra för hade jag vetat allt jag vet nu hade jag kanske bara varit ännu deppigare som tonårsflicka.
I rödljusens sken dansar två män med utsträckta armar, baginbox och systemetkassar i händerna på väg till en efterfest. De sjunger om Teddybjörnen Fredriksson, eller sjunger och sjunger, gormar snarare, och snurrar runt i det röda, skimrande diset.
Lycklig fylla, dans i nattregn, starköl.
Jag fascineras av synen av de lyckliga männen och minns tillbaka till liknande minnen. Jag ler för mig själv och önskar jag hade en kamera i pannan så jag obemärkt kunde ta ett foto av det jag såg, av dessa dansande onyktra och lyckliga män, i det röda daggljuset.
Jag vandrar vidare hem och känner efter en stund gruset under fötterna, hör knastrandet av småstenen och börjar fippla efter mina nycklar i fickan.
Jag var väldigt ung en gång och av någon anledning ler jag när jag ser tillbaka på det.
Det har ju trots allt tagit mig hit.
Den här kvällen, på mitt hallgolv, med Fredman och Movitz i min famn.
Jag viskar i deras små öron att jag kommer älska dem för evigt, klappar deras lena päls och säger godnatt.

För nu ska jag sova. I min säng, i mitt hem, i mitt 23åriga jag.

Någonstans på vägen växte jag upp. Hur gick det till?
Innerst inne är jag ju fortfarande samma lilla flicka, med ett hjärta fyllt av hopp och längtan.