Jag tänker. Jag funderar. På den rätta. Alla snackar om den. Den rätta. En dag står han där. När du minst anar det.
Så har det varit för mig. Jag har blivit kär när jag minst anat det. Och hur obekvämt det än varit så har jag alltid varit hängiven mitt hjärta. Mitt hjärta kan leda mig till lycka, men också till sorg. Men det är värt risken. Varje gång är det värt risken.
Men hur vet man? Hur vet man när den rätta står där?
Det finns de som säger att man märker det i kyssen. Är kyssen perfekt, just så som en kyss ska vara, då är det rätt. Andra säger att man ser det i ögonen. Det finns de som säger att man ser det i de gemensamma intressena, eller de gemensamma viljorna för framtiden. Men hur vet man vilket som är rätt?
Jag vet de som i ren rädsla för att aldrig hitta rätt, har tagit någon som de vill ska vara rätt.
Exempel:Hon är 27 år, alla kompisar har förhållanden, hon känner sig ensam i den stora världen o ringer det där samtalet till den gamla goda vännen, för att ta tag i sitt liv. Nu är det dags att bli ihop o han är en bra kille.
Jag har sett de som blivit ihop som 14åringar som sedan hållit ihop år efter år trots att de inte känner att de hör ihop. Trots att de går o längtar efter någon annan. De har ett uppbrott efter studenten bara för att efter några månader falla tillbaka till varann för hos varandra står det tryggt. Det har alltid varit dem. Och alla minnen de har! Alla har alltid sett dem som DEM. Så det är ju så det ska vara. Men efter flera år som tuffat på i rena vanemönster inser de vad det är de alltid saknat.
(Ta det inte som att det alltid är fel när det är som dessa exempel, vissa finner verkligen lyckan i det, jag vet det finns undantag. Det var bara exempel)

Men jag tror att man vet att det är riktigt rätt först när man märker att man kan säga allt till personen. När allt är så naturligt, o man förstår varandra på ett så övernaturligt plan att det ibland inte behöver sägas. När man kan berätta alla hemligheter, när de bara flyger ur en utan att man tänker på att det är pinsamt, eller är det minsta rädd att personen ska tycka mindre om en på grund av det man förtäljer, då är det rätt. När han säger allt det där du inte borde vilja veta men som du slukar i dig av, ord efter ord, berättelse efter berättelse o vill höra mer av och du inser att du bara älskar personen ännu mer, för allt det där konstiga o pinsamma gör bara att man älskar personen ännu mer. Det är ju den han är. Då har man hittat rätt. När personens famn känns som att komma hem. När man inte kan få nog. Då är det rätt. När du beter dig så som du aldrig beter dig med andra människor. När den personen får dig att må bättre i dig själv än du någonsin gjort förut, och får dig att trivas med den du är. Det är inte alla som hittar den personen. Inte alla får den där speciella grejen. Och vissa får det men förlorar det. Men jag hoppas att alla jag känner o håller kära, en gång finner den där rätta. Jag vet många som redan har gjort det och jag vet många som är ute o jagar i hopp om att hitta rätt person. Jag jagar inte. Jag gömmer mig inte heller. För är han rätt, då kommer han stå där till slut iallafall. Jag tänker inte pussa massa grodor på vägen dit bara för att kväva ensamheten som så många andra gör. Jag hoppas att jag finner det jag vill ha. O när jag gör det ska jag utbrista EUREKA!