På vägen hem från jobbet idag så körde vi på en katt.
Det är första gången jag sitter i en bil som åker över en katt. Det var hemskt, jag började gråta o var i ärlighetens namn nära att kräkas. Jag är så fruktansvärt känslig när det gäller sånt. Fånigt kanske.
Så fort Marcus släppt av mig sprang jag in i lägenheten, slet åt mig halsduken o drog ner fötterna i stövlar o sprang sedan ut i snöovädret för att leta efter katten. Det var en bit tillbaka och till en början letade jag på fel sida vägen. Jag såg inte vart katten sprang efter att den blivit påkörd utan trodde att det var till den sida jag först letade på. Men sedan smsade Marcus o sa att det var den andra, varpå jag letade där. Jag gick längs med trottoaren fram o tillbaka, letade i drivorna, gick in på sidovägar och spanade mot husväggarna o i buskar. Men jag hittade den aldrig trots att jag sökte i runt en timme.
Ovädret dolde så väl alla spår, när jag vände längst bort på gatan kunde jag knappt se mina egna fotspår när jag gick tillbaka. Att snön o vinden piskade mig i ansiktet gjorde inte sikten lättare. Om katten lagt sig nånstans så blev den snabbt övertäckt.
Jag hoppas innerligt med hela mitt hjärta att någon tagit hand om katten på en gång. Det var folk runt omkring, folk måste ha sett det. Och någon måste ha tagit hand om den. Åh vad jag hoppas det.

Jag får sådan fruktansvärd ångest när sånt här händer.