Lättja - en dödssynd. Har jag hört.
Likförbannat ligger jag nu i min säng med datorn och planerar faktiskt inte att röra på mig mycket mer idag.
Dagen har varit riktigt bra, jag flög upp likt en fjäder i vårvinden imorse och med ett glatt humör tog jag mig an dagens arbete med en inre känsla av förhoppning. Vad jag hoppas på vet jag inte. Att den svåra tiden ska vara över snart?
Det blir lättare för varje dag.

Efter jobbet idag åkte jag runt i stan och fick gjort allt jag ville få gjort, tack vare Marcus som skjutsade runt mig hit o dit. Han drog också nytta av det för jag skulle hämta nya arbetsskor och drog med honom in så han med fick nya. Dessutom köpte jag mjölk till honom. Generöst!
Det är bra när man har vänner med bil som kan sitta o skjutsa en överallt. Allt går ju tio gånger så fort när man får skjuts.

Nu ikväll hade jag egentligen tänkt fiffla med en del grejer som innefattar en del telefontid med mina bägge bröder. Men jag orkar inte. Funderade på att dra till gymet, det lockar mer, där behöver jag inte tänka, bara kämpa.
Men nej. Jag ligger i min säng, lyssnar på Spotify. Just nu Rikard Wolffs översättning av Edith Piaffs La vie en Rose. Två favoriter i en. Jag gillar wolffie, men han gör nog inte Edith riktigt rättvisa. Funderar på om det finns nån som kan det... Jag tror inte det. Det finns bara en sparv av den sorten.
Snart ringer Sophia. Det gillas. Efter att ha pratat med henne tänker jag erövra ännu en värld i Heroes of might and magic 3.
Jag hade inte en sysslolös kväll på hela förra veckan, så det kompenserar jag nu.
Lättja. Jag har hört att det är en dödssynd. Men det sägs så mycket nu för tiden.


Dagens stora glädjeämne var ett sms från fjärran.
Värme i vårat kalla februari.