Idag ringde min sötnötsgudson och tackade för kortet o födelsedagspengen. Jag skickade pengar för det blir inte att jag kommer o hälsa på inom den närmsta tiden. Tyvärr.
Men efter mitt lilla samtal med Maxen så tog Annika över luren o vi pratade bra länge. Det var verkligen länge sen vi bara talades vid och jag kände inom mig hur jag saknade de där kvällarna då man satt i deras soffa o bara slöade o snackade o trivdes. Jag saknar Annika som fan, och jag saknar barnen. Det värsta är att jag nästan inte vill hälsa på för jag är rädd för att se hur mycket barnen växer.
Jag visste när jag flyttade ifrån Vrigstad att jag inte kommer träffa dem lika ofta. Jag skulle inte längre kunna vara barnflickan, och jag skulle inte längre kunna gå o slänga mig i deras soffa i tid o otid.
Men ibland grips man av den där saknaden man ibland förtränger. O man minns allt roligt man haft med familjen Borkowski. Snart måste jag o Nickan gå ut o svänga våra lurviga ihop! Och snart måste jag ta mig hem till Vrigstad, rycka upp ytterdörren till deras hus, stiga in med ett "öh här" som jag alltid gör och krama om barnen och umgås med Annika o GB. As old times.
Barnen har nog blivit för stora nu för att jag ska kunna kalla dem "mina små goseknölar" som förr. Men jag ser fortfarande på dem på det sättet. Mina små goseknölar, med sina små söta egenheter och glittrande blå ögon.
Jag saknar.