in the eye of the beholder
Idag när jag slog upp metro, som jag så ofta gör på min frukostrast på jobbet medan jag sitter o äter min fibergröt, så möttes jag av en bild på en ung vacker modell med ett fantastiskt leende på läpparna.
Inte så ovanligt kanske men det speciella med den bilden var att den inte var så väldigt retuscherad som modebilder annars är.
På bilden på den nakna Lizzie Miller som poserade för tidningen Glamour i en artikel som handlar om att trivas med sig själv sitter hon, vacker och strålande, med en valkig mage.

Bilden är vilt omdiskuterad världen över och Glamour sålde ut på nolltid!
Man tycker att bilderna är otroliga. Bilderna är ju egentligen bara på en vanlig tjej.
Att folk reagerar på bilden som de gör visar ju bara vilken konstig värld vi lever i. Man är van vid att se retuscherade perfekta magar, fasta kroppar utan några som helst skavanker. Man glömmer bort hur vilseledande de fejkade bilderna är o man klandrar sig själv för valken man har på magen. Jag har klandrat mig själv sen jag var tolv, då började jag se att jag fick valkar när jag satt ner, jag försökte med att dra in magen men det hjälpte inte. Det tog ett tag innan jag insåg att alla faktiskt får valkar när de sitter eller böjer sig, stora som små valkar. Men jag har ändå alltid haft komplex och kommer nog alltid ha det. Komplexet har vuxit in i mig och sitter envist där, bakom pannbenet trots att jag vet att komplexet ljuger. Men vissa dagar kommer det fram, och får mig att känna mig illa till mods när de tighta jeansen trycker på magen när jag sitter.
Jag har tidigare i mitt liv haft väldigt dåligt självförtroende och det är först på senare år som jag har insett hur fin jag faktiskt är. Kanske är det för att jag så ofta får höra det, från såväl vänner som främlingar, killar som tjejer, som jag insett att jag är vacker. Nu för tiden är det något jag är medveten om. Jag är vacker. Och trots att jag har gått upp i vikt de senaste månaderna så känner jag mig riktigt fin. Jag planerar förvisso att gå ner "semesterkilona" igen, men det betyder inte att jag är missnöjd med mig nu. Men jag minns hur det var i vintras. När jag tillochmed fick komplimanger för min snygga mage. Då ville jag ju också gå ner "bara ett par kilo". Man är väl aldrig helt nöjd, men jag trivs med min kropp, och jag har ibland funderat över om jag skulle vilja byta kropp med någon annan, någon liten modell. Men aldrig nånsin. Min kropp är den bästa för mig och jag blir så glad över bilder som dessa på Lizzie, och hela den där innegrejen som är på gång just nu som handlar om att man ska vara nöjd o trivas med sig själv. För tidigare har det varit något mörkt över att gilla sig själv. Tjejer som säger att de tycker att de själva är snygga ses som egobimbos, och om man tycker att man själv är bra så är man mallig. Men den tiden är på väg ut och jag gillar det, för man behöver säga de orden ibland.
Jag tycker jag är fantastisk. Jag är snäll, generös, charmig o omtänksam. Och jag ser förjävla bra ut!
På bilden på den nakna Lizzie Miller som poserade för tidningen Glamour i en artikel som handlar om att trivas med sig själv sitter hon, vacker och strålande, med en valkig mage.

Bilden är vilt omdiskuterad världen över och Glamour sålde ut på nolltid!
Man tycker att bilderna är otroliga. Bilderna är ju egentligen bara på en vanlig tjej.
Att folk reagerar på bilden som de gör visar ju bara vilken konstig värld vi lever i. Man är van vid att se retuscherade perfekta magar, fasta kroppar utan några som helst skavanker. Man glömmer bort hur vilseledande de fejkade bilderna är o man klandrar sig själv för valken man har på magen. Jag har klandrat mig själv sen jag var tolv, då började jag se att jag fick valkar när jag satt ner, jag försökte med att dra in magen men det hjälpte inte. Det tog ett tag innan jag insåg att alla faktiskt får valkar när de sitter eller böjer sig, stora som små valkar. Men jag har ändå alltid haft komplex och kommer nog alltid ha det. Komplexet har vuxit in i mig och sitter envist där, bakom pannbenet trots att jag vet att komplexet ljuger. Men vissa dagar kommer det fram, och får mig att känna mig illa till mods när de tighta jeansen trycker på magen när jag sitter.
Jag har tidigare i mitt liv haft väldigt dåligt självförtroende och det är först på senare år som jag har insett hur fin jag faktiskt är. Kanske är det för att jag så ofta får höra det, från såväl vänner som främlingar, killar som tjejer, som jag insett att jag är vacker. Nu för tiden är det något jag är medveten om. Jag är vacker. Och trots att jag har gått upp i vikt de senaste månaderna så känner jag mig riktigt fin. Jag planerar förvisso att gå ner "semesterkilona" igen, men det betyder inte att jag är missnöjd med mig nu. Men jag minns hur det var i vintras. När jag tillochmed fick komplimanger för min snygga mage. Då ville jag ju också gå ner "bara ett par kilo". Man är väl aldrig helt nöjd, men jag trivs med min kropp, och jag har ibland funderat över om jag skulle vilja byta kropp med någon annan, någon liten modell. Men aldrig nånsin. Min kropp är den bästa för mig och jag blir så glad över bilder som dessa på Lizzie, och hela den där innegrejen som är på gång just nu som handlar om att man ska vara nöjd o trivas med sig själv. För tidigare har det varit något mörkt över att gilla sig själv. Tjejer som säger att de tycker att de själva är snygga ses som egobimbos, och om man tycker att man själv är bra så är man mallig. Men den tiden är på väg ut och jag gillar det, för man behöver säga de orden ibland.
Jag tycker jag är fantastisk. Jag är snäll, generös, charmig o omtänksam. Och jag ser förjävla bra ut!
Kommentarer
Trackback