Idag känner jag på sätt o vis en viss sorg, jag sörjer den sorg som andra går igenom.
Livet blir inte alltid som man tänkt och även om man körde landsvägen så kan man hamna i skiten.
Och jag fäller tårar. För jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är.
Själv sitter jag här och vet att jag älskar en man som älskar mig lika mycket.
Och jag tänker: Tänk om han o jag också får motorstopp på landsvägen?
Det är jobbigt att veta att andra råkar ut för olyckor som gör att de inte kan samåka vidare på livets landsväg.
Och jag gråter en skvätt för alla inblandade.

Idag vandrade jag hem från affären i regn. Och jag tyckte det var skönt. Delvis för att jag var varm efter en het arbetsdag, men också för att regnet matchade mig idag. Men man vill inte gå i regn för evigt och jag vet att efter regn kommer solsken.
Oavsett alla farthinder på livets landsväg så kommer man alltid vidare. Bara man tar det försiktigt o ser framåt.

Och för att ljusa upp detta inlägget så vill jag skriva om någon som såg väldigt lycklig ut idag.
Robban.
Jag träffade honom för första gången på jättelänge! Han o Ramses var o handlade och det var första gången som vi sågs efter att han fått sin dotter. Tir ska hon heta. Så fint! Trots att hon föddes 9 veckor för tidigt så mår hon och hennes mamma bra, och allt verkar gå som det ska. Och Robban, som jag gav en stor kram, såg så lycklig ut.
Och jag är lycklig för hans skull.