Ibland stannar jag upp o funderar på vad jag umgås med för människor.
Och ibland inser jag hur vissa människor får mig att må.
Och man inser då att vissa betyder lite mer än man trodde o att vissa betyder lite mindre.
Ibland känns det som att vissa ser ner på en för att man inte har "det där livet".
För att jag inte har allt det som folk anser att en 23åring från vrigstad ska ha.
Men anledningen till att jag inte har det är för att jag inte vill ha det.
Och jag är verkligen lycklig som det är. Jag vet att jag inte kommer ha "det där livet" förräns om ett/två år eller så.
Men jag känner inte heller att jag behöver kasta mig in i det för att bevisa att jag lever.
Och jag behöver inte skaffa massa bekräftelse från olika håll, bekräftelse om att mitt liv är ett lyckligt liv.
För jag vet att jag är lycklig, och det räcker för mig.
Jag vet att "det där livet" kommer så småningom. Därför har jag inte bråttom.
Jag är lycklig nu, ensam i min lägenhet. Och jag kommer vara lycklig då med.

Och jag tycker verkligen synd om människor som lever som många av mina jämnåriga gör.
De har för bråttom. Och när det då går åt helvete så har det gått för fort i fel riktning.
För vissa går det verkligen bra (jag känner praktexemplar) men för många gör det inte det.
Ta det lugnt o överväg dina stigar. Så går du inte vilse.
Jag har valt landsvägen istället för motorvägen. För jag har inte bråttom nånstans.

Nu sitter jag o funderar på om jag ska flytta. En toppenlägenhet är snart tillgänglig, o den är billigare i månaden. Men kanske kanske är det en annan som har förtur på den. Men en mer central tvåa som är finare o till lägre pris hade inte varit fel.
Det är den stigen jag funderar på nu.