Ibland stannar man upp o funderar på vad man sysslar med.
Vart man är på väg.
Ibland undrar man varför man envisas med att hålla kvar i något som man ändå inte har rätt att hålla i?
Ibland inser man att det bästa är att släppa taget o bara falla.

Jag minns när jag var liten o hade skadat mig.
Jag fick ett plåster på mitt sår som fick sitta kvar ett par dagar.
Men sen när jag skulle ta bort plåstret, så gjorde det så ont.
Så därför pillade jag långsamt, plågsamt o försiktigt bort det. Egentligen ville jag inte ta bort det, eftersom det bara gjorde ont.
Men då fick man lära sig att om man rycker av plåstret snabbt, så går smärtan över fortare. Det gör bara mer ont för stunden.
Men detta plåstret, som jag har nu... Det önskar jag var ett sånt där permanent plåster som växer in i huden ni vet?
Sånt som man inte behöver pilla bort, det som blir en del av en själv.