Ibland svackar jag ner i svarta hål.. deppstunder.
På senare tid har jag insett att de kommit allt oftare, jag grubblar på allting o gräver ner mig totalt.
Och jag är inte säker men jag tror att det kan o ha o göra med att jag inte tränar lika ofta nu som för ett halvår sen.
För ett halvår sen så kändes gymet nästan som ett andra hem, o hade jag ångest så tränade jag bort den.
Om jag får ångest nu så tröstäter jag godis o deppar ihop ännu mer för att midjemåttet bara ökar o ökar.

Men idag är jag glad, för idag hinner jag sticka till gymet efter jobbet. o imorrn med!


Igår kände jag mig som en opoppad champagneflaska.
Jag funderade på om det här är vad livet har o erbjuda o bla bla bla.
Men just nu så undrar jag vad fan det tar åt mig vissa stunder.
Det är inte likt mig o tänka så.
Jag vet att livet stöter på motgångar, men det blir vad man gör det till.
Det har alltid varit min motivation; det kunde varit värre. Och bara jag kan göra det bättre.
Och egentligen ska jag inte klaga. Än så länge har jag jobb.
Jag har en fin lägenhet, två underbara katter (mina älsklingar!!!) och det viktigaste av allt; jag har min familj o mina vänner. Visst ibland känner jag mig ensam, men alla känner väl sig ensamma nån gång. Och när jag känner så så vet jag ju innerst inne att om jag verkligen vill umgås med nån så är det bara att ringa upp nån. Whoever...
Sen att det inte är lätt o helt smärtfritt att vara kär som 22årig singeltjej, det är något jag får leva med.
Sånt får alla människor gå igenom nån gång. Det är jag ganska säker på.
Jag kan inte låta det krossa min livslust.

Så nu tänker jag rycka upp mig, sticka ner till gymet o se till att mitt midjemått är under 70 cm beach09.
För om det sjunker, kommer jag må ännu bättre.
Och det är bara jag som kan ändra på det.