Idag har jag varit hemma från jobbet.
Jag har varit på tok för sjuk för att orka göra nånting, jag ligger bara här o hostar.
Det är så tråkigt att ligga här när vädret är så fint. O man förlorar massa pengar med. Usch.

Idag såg jag en av filmerna jag hyrde i lördags. "P.S I love you".
En film som Majk för länge sen sa till mig att jag borde se men jag har aldrig riktigt fått grepp om vad den handlar om.
Den handlade om en tjej som förlorade sitt livs kärlek: han dog på grund av en hjärntumör. Därefter får man se hur hon med hans hjälp går vidare. Och jag grät mig igenom nästan hela filmen. Jag är kanske extra känslig när jag är sjuk, men jag tyckte den var så sorglig och skrämmande. Tänk att ens stora livs kärlek dör! Bara sådär! Det är vad jag är som mest rädd för. Det finns inget värre.
Jag tänker på min mamma som för tre o ett halvt år sen såg sitt livs kärlek dö. Jag kommer ihåg hennes hjärtskärande skrik, o paniken som sken i hennes ögon. Jag kommer ihåg hur hela det året efter att pappi dött var. Hur hon mådde, hur hon betedde sig.. Jag tyckte det var hemskt att förlora min pappi, jag ser fortfarande på den dagen som den värsta dagen i mitt liv, men jag kan inte ens ana hur min mamma kände det. Det måste ha varit hemskt. Så hemskt.

Man vill bli minst 80 år med den man älskar. På ålderns höst gå armkrok för att stötta varandra på de korta promenader man orkar ta, och minnas allt tillsammans. Hela livet. I filmen dog killen innan de ens hunnit skaffa barn eller nånting. Hon stod där, helt ensam.
Det är så det inte får gå till.
Och jag hatar det faktum att man har så lite makt över sån saker.
Plötsligt händer det och man kan inte göra nåt åt det. Och jag ber till den heliga övermakten att jag ska slippa uppleva något liknande. Inte förrän jag är 85 iallafall....