Jag funderar på att lägga ner bloggen.
Den känns ofta meningslös och jag skriver den för att andra ska kunna läsa, men det finns folk som jag inte vill ska lägga sig i mitt liv som följer den och ibland känns det inte bra.
Bloggen är som en dagbok för mig. En ytlig dagbok. Det vill säga, här skriver jag saker ur hjärtat, mina tankar, åsikter och förhoppningar kring saker o ting i mitt liv. Men jag skriver inte om det djupaste, det privataste och det bästa.
För man vet inte vem som läser, och jag vet att det finns de som läser som jag inte vill ska följa mitt liv. Personer jag helt enkelt ogillar.
Herr Thidell sade till mig att jag inte får lägga ner min blogg, eftersom den är välskriven med gömd ironi o humor, och olika vinklar kring saker o ting som gör att han gillar att läsa den.

Men jag funderar på att lägga ner bloggen ändå. Varför orka?
Ibland är det dock skönt att skriva av sig om saker o ting. Men oftast skriver jag bara hintar om saker o ting.
Jag har en dagbok där jag är mer öppen och ärlig och skriver om privatare saker. Det är ingen blogg utan bara en dagbok på internet där jag lättar hjärtat, och det är där majoriteten av min poesi hamnar. Om den kommer ut på nätet över huvudtaget. Den dagboken är det väldigt få som känner till och jag har skrivit i den i åratal. Ibland mer, ibland mindre.
Vilken sida det är avslöjar jag såklart inte. Men ibland funderar jag på om inte den duger, eftersom jag där kan skriva av mig helt o hållet utan att ha massa folk som snokar.

Det är dessutom ett konstigt fenomen, bloggandet. För mig är en sida där jag skriver av mig eller berättar om vad som händer just nu. Ibland kommer det upp bilder och så med. Men det tycks för mig som om bloggandet för alla andra bara handlar om läsarna. Personer som skriver: "Åh vad jag gillar er" eller "åh jag kommer sakna er när jag inte skriver på ett tag" eller "förlåt att jag inte bloggat på länge, men jag har inte glömt er!!" Vad handlar det om?
Eller det där med att lägga upp gamla bilder om o om igen, som inte har med inlägget o göra för att läsarna ska få en bild?
Om man bloggar på det sätt som Blondinbella gör eller många andra som FOKI så kan jag förstå att man talar till läsarna på det sättet, för de har det lite som ett yrke, de kommer med livsstilstips, modetips, och annat, och det är därför de har så många läsare. För att de skriver om något som folk tycker om att läsa. För människor vill ha tips på vissa saker. Och även om de har bloggen som en dagbok så är det ändå en sida skriven till sina läsare med alla dessa tips och ideer som skrivs ner för att läsarna ska ta del av dem. Men människor som skriver som jag: om sitt egna långrandiga liv, vad får dem att tro att läsarna längtar efter nästa blogginlägg? Vad får dem att tro att läsarna blir ledsna om de inte skriver på ett tag?
Jag tror mina egna läsare inte bryr sig så mycket. De kollar in bloggen varje dag för o se om det händer nåt nytt i mitt liv men jag tror inte jag nånsin kommer känna att jag behöver be om ursäkt till mina läsare för att de inte har fått läsa om mitt liv på några dagar. De som är mina vänner och som vill veta mer än vad som skrivs hör ju av sig till mig istället. Jag har ju förvisso inte koll på alla läsare för de är ganska många, jag vet inte vilka alla är, eller varför de läser min blogg...

Men jag funderar fortfarande bara, jag har inte bestämt mig för om jag ska lägga ner bloggen ännu.
För ibland är det skönt att skriva av sig på detta sättet som man gör i en blogg. Som med mitt senaste inlägg där jag skrev om hatet o ilskan kring djurplågaren.
Eller som när jag köpt nåt nytt och av ren shoppinglycka vill visa mina vänner som läser bloggen vad jag köpt...
Eller när jag gjort något oväntat o kul, eller haft en dålig dag.
Det är skönt att skriva av sig på det här sättet. Blogg satir. Survivor or not?

Jag är för övrigt sjuk. Ont i halsen, ont i magen, illamående, och huvudvärk. Grissjukan kanske?
Hoppas det går över iallafall. Så man kan åka på stadsfesten i helgen, om jag kommer känna för det. Det märker vi då.

Som de senaste raderna här ovanför. Det är skönt att kunna skriva av sig när man beklagar sig över att vara sjuk.
När jag är sjuk är jag lite som en karl. Så nu ska jag gå o köpa glass (för när jag var liten så fick man alltid det när man hade så här ont i halsen) och sen ska jag ta en ipren, bädda ner mig i soffan och ringa mammi.

Nu ringde sören för att kolla hur det var med mig, haha. Det var trevligt men jag tror nog att det är för att han bryr sig om produktionen på jobbet o inte om mig. Jag missade en rolig dag på jobbet idag, jag gillar när maskinen är i delar man lär sig så mycket om den då. Hoppas de klarar sig utan mig. Jag tycker de borde klara sig ett par dar utan mig.
Nåväl. Heading off to the eyes cream ;)