Idag var första dagen efter semestern, en dag som jag fasat för.
Jag har blivit bortskämd under semestern. Kunna umgås hur mycket som helst med vem man vill, göra vad man vill, känna vad man vill, orka vad man vill.
Jag har verkligen slappnat av under semestern och kopplat bort allt jobbigt, tråkigt o dåligt.
Men den senaste veckan har man insett att man snart ska tillbaka till arbetslivet, att friheten snart är över och det har ärligt talat fått mig att känna mig orkeslös och nere.
Men idag, när dagen väl kom så var det inte så farligt. Det visade sig att alla andra med hade varit deppiga inför denna dagen. Och det är kanske inte så konstigt?

Det finns de tillfällen då man går o grämer sig, man är trött och man är lite nere.
Ibland håller jag även inne med hur jag tänker o känner gentemot människor när jag känner att något är fel.
Men jag har insett att inget löser sig om man håller det inne. Det har jag alltid vetat men har alltid haft svårt för att säga nåt rakt ut så fort det är nåt negativt. Nu har jag börjat öppna mig även för det negativa.
När nån  frågar, då svarar jag hur jag känner, vad som är fel, och personen kan ställa allt till rätta. Då känns allt så mycket lättare och man kan släppa det man tänker för mycket på.
När man ändå är trött, sliten och orkeslös, så finns det alltid nån där som vet precis vad som är boten.
Vad som kan få mig glad o pigg igen och vad som ger mig nya fria krafter.
Vissa människor kommer jag aldrig klara mig utan.

Nu orkar jag ta tag i disken. Därefter blir det en promenad innan jag lägger mig i sängen med lättat hjärta o sover min skönhetssömn. För ibland inser man...


Dagens låt
En låt som jag alltid älskat o alltid kommer älska. Den är tidlös och perfekt.
Phil Collins är underskattad.