Åh vad mysigt det är att komma hem till en liten brun, o en liten grå som älskvärt välkomnar mig hem till min lugna vrå.
Mys o gos på hög nivå!

Igår var jag på släktträffen och det var riktigt kul trots att man kände sig som att man inte riktigt hörde hemma.
Det var von dittan och von dattan. Finfolk!
Men det var roligt iallafall, jag fick ju träffa Annika o Ninna som jag inte träffat på evigheter!
Alexandra(hon jag kallar Ninna) har växt som ogräs så trots att jag hade mina 11cm lackpumps så nådde jag precis upp till axlarna. "Vad lång du är!!" "Jaa, men det är ju för att jag har klackar (ett par cm bara:P) utan klackarna är jag bara 183 cm lång..."
Bara....
Men gud vad roligt det var att träffa dem, och jag lovade att komma o hälsa på dem i Tyskland snart. Det var verkligen längesen nu. Men det får nog vänta ett tag för jag vill hälsa på medan Ninna är hemma och i Oktober åker hon till Michael Whitaker o bor hos honom några månader. Hon ska rida med honom och så tydligen. Vilket liv lilla Ninna har fått. Och Annika med för den delen.

Och man kände ju lite längtan efter mer spänning när man var på festen, dels för Annikas o Ninnas liv men också för de andra man pratade med. Det var inte så många i min ålder på festen men de få som var sade saker som "jooo, men min pappa blablabla, resa blabla, rikemansliv blabla." Jag kände ett sting av avund kring dessa gossar med dyra kostymer och bakåtslickat hår, ett bekvämt och roligt jobb och med möjlighet att resa hur mycket de vill. Det värsta är att de tar sitt liv för givet med. Sen frågar de mig vad jag sysslar med o om jag bor i stan... "Hrrrm naee, jag bor i Småland, arbetar som ytbehandlare (som de så fint heter) på ett företag som gör butiksinredningar"
Jaha..? De sa då något i stil med "jaha men DET var ju INTRESSAAAANT!"
Nej det är det inte. Och de visade ju inget intresse heller, det verkade mer som att de tyckte synd om mig. De som förstod att ytbehandlare innebar att jag är en sån som går på ett industrigolv då..
Nåja, nu ska jag inte sänka ner mig totalt, alla kan vi inte vara överklass som kan köpa Biancoskor utan att blinka...
Hade jag varit en av dem hade jag inte uppskattat det lilla jag har lika mycket.
Men jag kan ändå inte låta bli att avundas dessa människor som förmodligen aldrig har, o förmodligen aldrig kommer känna känslan av att inse att man just övertrasserat kontot.
Avund är en dödssynd. Nu hamnar jag i helvetet. Nåja. Jag har inte råd med himmelen ändå..


"show me the money..."