Utanför ser jag min granne klippa sin gräsmatta och det ser inte lätt ut. Hela hans trädgård är igenvuxen av trän o buskar och de hörselskydd han bär dras hela tiden av av grenarna.
Men han kämpar. Han ger inte upp!

Hur talar man om för en människa att han luktar så illa att man mår illa av att vara i hans närhet?
Hur berättar man det utan att såra honom?
Vi fick in en ny kille på jobbet idag, och han luktade så illa att det stack i halsen på mig. Han var nog inte nyduschad.
Det jobbiga är att det går ut över honom på ett sånt sätt att alla undviker honom. Men han förstår nog inte varför.
Min första instinkt var att på något sätt berätta för honom hur illa han luktar o föreslå att han gör något åt det.
För han borde ju få veta det, för sin egen skull. Han vet säkert inte om hur han luktar, hade han vetat hade han inte luktat så.
Men jag vill ju inte såra honom. Min jobbarkompis hade roligt åt att jag tänkte säga det till honom, och sa att det bara skulle göra honom ledsen.
Men helt ärligt! Bättre att han får reda på det. Man kan ju inte göra åt nåt man inte känner till.
Så jag tänker säga till honom imorgon. Vänligt o försiktigt o hoppas att han inte tar det på fel sätt.

Idag är jag för övrigt väldigt trött. Jag har varit pigg hela dagen men när jag kom hem så försvann all kraft, all energi som jag spridit hela dagen.
Att min energi är bortblåst är inget ovanligt nu för tiden.
På sistone har jag inte kännt igen mig själv. Jag har inte varit jag. Jag har varit kraftlös, deppig, rastlös och väldigt förvirrad och tankspridd.
Det är jobbigt när man inte känner igen sig själv och inte de som står en närmast heller gör det.
Det är som att jag aldrig är nöjd, hela tiden känns det som att det kan bli bättre. Det är nåt som saknas.
Men jag känner att allt det är på väg bort snart. Snart är jag samma gamla spralliga, glada, positiva välmående tös som charmar och har kul.
Jag behöver bara slappna av, varva ner, och sluta oroa mig över allting.
Jag behöver bara komma tillbaka i samma form.
Snart så.